#utanskyddsnät

»Det här är det bästa som har hänt mig«

Sedan november har berättelserna om sexuella övergrepp och trakasserier sköljt över medielandskapet. Kvinnorna med missbruk, som samlats bakom #utanskyddsnät vill få sina historier hörda – och se solidaritet från medsystrar. Johanna Rantatalo är en av initiativtagarna.

Foto: Emmalisa Pauly

Jag är trött, säger Johanna Rantatalo strax efter att jag kommit in genom hennes dörr. Johanna är en av initiativtagarna bakom uppropet #utanskyddsnät och har haft några intensiva månader.

– Många av oss som varit drivande och samlat ihop berättelser sov inte mer än fyra timmar per natt de första veckorna. Ändå känns Johanna inte trött när vi talar. Hon spänner ögonen i mig, vacklar inte med rösten och använder armar och händer för att betona det viktigaste.

När Johanna Rantatalo först hörde talas om #metoo var känslorna blandade.

– Jag tänkte att det är bra att de gör det men tråkigt att det alltid måste till en kvinna med jättemycket resurser och en plattform för att folk ska lyssna.

Ganska snabbt insåg Johanna att hon saknade en röst i den plötsligt uppflammade debatten kring sexuella övergrepp: den som tillhör missbrukande kvinnor. Tillsammans med andra startades snart facebookgruppen som blev #utanskyddsnäts plattform.

– Det var som att öppna en dörr. Som att vi inte kunde sluta prata om övergreppen.

Precis varenda kvinna jag känner som är eller har varit alkoholberoende har varit utsatt för sexuella övergrepp

För många av deltagarna har det varit viktigt att kunna delta anonymt, därför har man valt att samla in anonyma vittnesmål. Även det har varit en utmaning då många som befinner sig i ett aktivt missbruk inte finns på facebook eller har tillgång till internet. Nätverket har därför aktivt sökt upp kvinnor för att samla in deras berättelser.

– Någon jobbar med att besöka kvinnor som sitter frihetsberövade som har fått skicka in korta berättelser.

Ännu svårare är det faktum att många inte anser sig ha ett missbruk, trots att de har det.

– När jag missbrukade identifierade jag mig absolut inte som beroende.

 

De mest drivande i #utanskyddsnät har inte ett aktivt missbruk, som Johanna som blev nykter och drogfri för 15 år sedan. För henne har de senaste månaderna både rivit upp smärtsamma minnen och trauman, samt gett styrka.

– Jag har organiserat mig kring ganska många frågor tidigare men det här är det bästa jag varit med om. Människor som inte ens har klarat av att samla ihop sig tillräckligt för att skriva en shoppinglista har helt plötsligt fått se sina berättelser citeras i medierna. Jag tänker att den största vinsten är att kvinnor berättar för första gången och att den där skammen krossas.

På ett personligt plan har uppropet också fått Johanna Rantatalo att reflektera och se på det hon själv har varit med om med nya ögon. När vittnesmålen från andra med erfarenhet av missbruk började trilla in såg hon ganska snabbt ett mönster som hon själv kände igen sig i.

Många av vittnesmålen som #utanskyddsnät samlat in tar upp sexuellt utnyttjande under barndomen.

– Vi är förvånade över hur många det är. För mig, som själv är incestöverlevare, har det varit både sorgligt och smärtsamt att se, men också skönt på något sätt. Vi har reflekterat över att det inte är så konstigt att vi inte klarar av att bli drogfria. Jag tror att många självmedicinerar. Jag inkluderad. Jag tog i många år lugnande för att trycka ner PTSD.

I Johannas fall har övergreppen och missbruket gått hand i hand. Det fanns mycket alkohol i hemmet och flera familjemedlemmar drack mycket eller tog droger.

– Många i mitt hem brast på olika sätt i sitt ansvar för mig.

Och redan som barn utsattes hon för grova sexuella övergrepp av en man i sin familj.

– Jag har redan från barnsben fått lära mig att jag inte hade rätt till min egen kropp och så bara fortsatte jag på den banan. Jag gick in i vuxenvärlden trasig och kaotisk och det enda som fick mig att känna mig lite bra var den första halvtimmen som jag drack. Sedan var resten skit.

Berättelserna som #utanskyddsnät samlat in utmärker sig också genom att de ofta inte bara beskriver ett övergrepp utan en lång rad och ofta av väldigt grov karaktär såsom gruppvåldtäkter som ägt rum när man har varit påverkad.

– Precis varenda kvinna jag känner som är eller har varit alkoholberoende har varit utsatt för sexuella övergrepp, säger Johanna Rantatalo.

Det var som att öppna en dörr. Som att vi inte kunde sluta prata om övergreppen.

Den extrema utsattheten för sexuellt våld har enligt henne att göra med att missbrukande kvinnor är »lätta offer«, som just saknar skyddsnät.

– Jag tänker att det hänger ihop med respektlöst bemötande av polisen, hemlöshet, att vi inte vågar söka vård för att vi känner skam. All denna utsatthet gör oss till lätta offer.

Ytterligare något som skiljer #utanskyddsnät från de andra uppropen som följt av #metoo är att man här inte bara vittnar om övergrepp från sexuella förövare utan även från myndigheter. I åtskilliga fall berättar kvinnor om att bli ifrågasatta, inte bli tagna på allvar eller få direkt felaktig vård.

– En gång gick jag in på ett sjukhus och sa att jag blivit våldtagen och fick frågan hur mycket jag druckit. Jag bara gick därifrån, berättar Johanna och skakar på huvudet, mer förbannat än uppgivet.

– Det råder ju en mentalitet att vi får skylla oss själva för att folk inte förstår vad alkohol- och drogberoende är. Men jag tänker att det också har att göra med att missbrukande kvinnor inte är bekväma offer. Det är svårt att känna sympati för oss.

Att öka kunskapen om bemötande av våldsutsatta kvinnor och ickebinära i drogberoende är därför ett av uppropens krav. Andra är att vården ska ta hänsyn till mer än bara själva beroendet och till exempel erbjuda behandling för trauman orsakade av sexuellt våld. Johanna pekar på vikten av att detta erbjuds även långt efter att man lyckats bli nykter eller drogfri.

– Jag var tio år nykter när jag kom på exakt hur missbruket och det sexuella våldet hängde ihop för mig men jag kan inte söka traumabehandling inom missbruksvården idag. Jag hade sluppit mycket smärta de här nyktra 15 åren om jag hade fått behandling för mina trauman, någon att prata med.

Överst på kravlistan är att det ska finnas skyddade boenden för missbrukande kvinnor och ickebinära samt erbjudas separat avgiftning för dessa grupper, där de slipper män.

– Det har varit det främsta kravet, som nästan alla i gruppen säger: jag måste få slippa träffa mina förövare.

 

Till skillnad från yrkesuppropen har #utanskyddsnät inte en lika tydlig mottagare som man vänder sig till. Jurister, journalister eller lärare vänder sig på ett självklart sätt till båda arbetsgivare och intresseorganisationer inom sina branscher men #utanskyddsnät är formulerat så att man vänder sig till tre grupper: medmänniskor, medsystrar och samhället. I fokus i uppropets formuleringar är erfarenheter av att bli osynliggjorda.

– Jag har faktiskt inte tänkt medvetet på att vi riktar oss till våra systrar utan jag tror att det blir bara så för vi måste först få folk att börja våga prata om detta och att de missbrukande kvinnorna inte ska vara ensamma, för de flesta av oss har inga resurser, varken ekonomiska eller känslomässiga.

#Utanskyddsnät har haft ett samarbete med ett annat upprop – #intedinhora, som samlat prostituerade kvinnor. De har också aktivt sökt stöd hos de andra uppropen och fått en del, i form av att några spridit information om de missbrukande kvinnornas och ickebinäras upprop. Men Johanna Rantatalo vill generellt se mer solidaritet med missbrukande kvinnor och ickebinära.

– Jag vill att när folk går förbi en missbrukande kvinna som sitter i en trappuppgång eller ute och fryser och tigger pengar ska de reagera och fråga: vad behöver du? Kan jag hjälpa dig med någonting? Eller när de frågar sina partier inför valet om skola och miljön förstår jag inte varför den här gruppen inte ska prioriteras, för det är en ganska stor grupp. Och deras barn påverkas också.

Natacha López