Opinion Spel

Spelansvar 2.0 – förmågan finns, men var är viljan?

Den nya lagen som gav spelbolag licens att verka i Sverige skulle även stärka deras ansvar för personer med spelberoende. Förmågan finns, men de saknar vilja och kompetens – för det krävs tydligare för­ordningar, skriver Magnus Rydeving.

Den svenska spelmarknaden omreglerades den 1 januari 2019. Omkring 70 bolag har numera licens att bedriva kommersiellt onlinespel på uppskattningsvis 250 sajter. Syftet med den nya licensordningen är att stärka upp konsumentskyddet och minimera skadeverkningarna av spel om pengar.

Kunskapen om när spelet fyller en annan funktion än underhållning saknas på många håll. Det saknas förståelse över att det finns en korrelation mellan bortspelade pengar, spelfrekvens och spelproblem.

Bland mycket annat så infördes en omsorgsplikt i den nya spellagen. Det innebär att spelbolag ska säkerställa att social och hälsomässig hänsyn iakttas i spelverksamheten för att skydda spelare mot överdrivet spelande och hjälpa dem »när det finns anledning till det«. Spelbolaget ska fortlöpande kontrollera kundernas spelbeteende och sedan sätta in olika ändamålsenliga kommunikationsåtgärder.

Tidigare, före den nya lagen, handlade begreppet spelansvar mest om att tillhandahålla hjälpverktyg på speloperatörens hemsida. Det kunde handla om möjligheter att stänga av sig, om frivilliga insättningsgränser eller om att kunna testa sina spelvanor. Spelbolagen informerade om ansvarsfullt spelande men delegerade ansvaret till kunden. Vissa spelberoende kunder kunde spela bort miljoner och uppvisa ett destruktivt spelbeteende, mitt framför näsan på spelbolaget. Det var svårt att utkräva något ansvar, då de flesta onlinespelbolag verkade under licens på Malta, Gibraltar eller Curaçau.

Nu är det annorlunda. Nu har man infört omsorgsplikten, ett slags »spelansvar 2.0«.

Det finns dock mycket utrymme för tolkning och en hel del svåra frågor som spelbolaget behöver ta ställning till för att ha möjlighet att följa lagen. Vad innebär social och hälsomässig hänsyn? Vad är överdrivet spelande? När »finns det anledning« att hjälpa en spelare att minska sitt spelande? Vad är egentligen en problemspelare?

Än så länge verkar det inte finnas någon samsyn i branschen kring dessa frågor. Kunskapen om när spelet fyller en annan funktion än underhållning saknas på många håll. Det saknas förståelse över att det finns en korrelation mellan bortspelade pengar, spelfrekvens och spelproblem. Det saknas ofta såväl tekniska system som rutiner för att kunna monitorera och analysera kundernas spelbeteende och tolka in markörer som indikerar ett problematiskt spelande.

Självreglering har genom åren inte varit spelföretagens starkaste gren. För att komma tillrätta med spelproblemen behövs en tydlighet: ett gemensamt språk och tydliga gränsdragningar. Lagen behöver fyllas med tydliga föreskrifter och förordningar som inte kan missförstås. Det skulle inte heller skada med en obligatorisk och omfattande utbildning för spelföretagen om hur man kan upptäcka problemspelande genom att analysera kundens speldata och transaktionshistorik.

Den ansvariga myndigheten, Spelinspektionen, efterfrågar vilja, förmåga och kompetens. Förmågan finns där men fler operatörer behöver hjälp med kompetensen och inte minst viljan. Först då kommer omsorgsplikten att fylla sin funktion.


Du har just läst en artikel ur nummer 1/2021 av tidskriften Alkohol & Narkotika.
Vill du läsa mer? Prenumerera här!

Illustration av Magnus Rydeving

Magnus Rydeving

Magnus Rydeving är föreläsare och debattör med fokus på spelansvar