Forskning Spel

Behandlingen av spelmissbruk behöver kunskapslyft

Foto: Julius von Wright
Behandlingen av spelmissbruk i Sverige är fragmentarisk, sårbar och förlitar sig på eldsjälar, säger David Forsström och Eva Samuelsson vid Stockholms universitet. Vid årsskiftet skrevs spelmissbruk in i social­tjänstlagen – är kommunerna och landstingen redo?

Kommuner och landsting är dåligt rustade för att möta personer med spelberoende och deras anhöriga. Behovet av kompetensutveckling på många håll i landet är stort, utbudet på behandling är spretigt och mycket ansvar sätts på några få nyckelpersoner och frivilligorganisationer. Det är med dessa förutsättningar som lag­­förändringarna trädde i kraft januari 2018, säger forskarna David Forsström och Eva Samuelsson vid Institutionen för folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet.

– Det är väldigt få som söker hjälp. Många har en upp­levelse av att vård inte finns tillgängligt och de saknar tilltro till behandlingen, säger David Forsström.

Och så tillkommer en stark känsla av skam inför sig själv, andra och närstående.

Det är inte en ljus bild som David Forsström och Eva Samuelsson målar upp i sin rapport Utbud av stöd och behandling för spel­problem. De har intervjuat nyckelpersoner som arbetar med spelbehandling inom kommuner, landsting, myndigheter och frivillig­organisationer. De gjorde sina intervjuer före lagförändringarna trädde i kraft och tanken är att följa upp studien om två år för att se hur lagarna har påverkat behandlingsutbudet.

 

Den saknade tilltron, som David Forsström hänvisar till, beror på flera saker. Dels finns det en stor geografisk skillnad på utbudet av behandling. Stödlinjens kartläggning från våren 2017 visar att var fjärde kommun inte erbjuder någon behandling överhuvudtaget. I storstadsregionerna ser situationen ofta annorlunda ut. I Göteborg ska en specialist­mottagning för hela Västra Götaland öppna under 2018 –
en modell som Eva Samuelsson och David Forsström ser positivt på. Men en annan orsak till bristen på tillit är att det kan gå en lång tid innan man får hjälp.

– Väntetiden för att få individuell behandling kan vara uppemot ett år. En som har kommit så långt som att söka hjälp kan förstöra sitt liv rejält under ett år. Det bör finnas snabb hjälp att få, säger Eva Samuelsson.

 

Det är inte bara socialtjänsten som ställs inför nya utmaningar utan även hälso- och sjukvården. Primärvården bör screena för spelberoende men det är inte en fråga som prioriteras, säger Eva Samuelsson.

– Att ställa korta frågor om spel om pengar när personer kommer in med sömnproblem, ångest eller självmordstankar vore ett väldigt bra sätt att upptäcka spelberoende. Men som det ser ut i dag så finns varken kompetens eller tid i de här frontlinjemottagningarna. Socialstyrelsen rekommenderar ett screeningverktyg med 3 till 4 frågor, så underlag finns, men resurser saknas.

David Forsström och Eva Samuelsson återkommer flera gånger till vikten av att snabbt få hjälp. De som har tagit ett ansvar i frågan är stödföreningarna, som exempelvis Spel­beroendes riksförbund.

– De spelar en otroligt viktig roll genom att de snabbt kan ge hjälp. Men jag tycker det finns en motsättning att staten och spelbolagen tjänar enorma summor på spel, samtidigt som resurser saknas när personer väl söker hjälp och man förlitar sig på ideella krafter, säger Eva Samuelsson.

 

Som med andra beroendefrågor delar kommunen och landstinget på ansvaret för behandlingen. Det väcker vissa farhågor om vilken prioritet frågan kommer att få trots att spelproblem drabbar ungefär 135 000 spelare och minst
260 000 anhöriga, enligt Folkhälsomyndigheten.

– Nu ska det här knackas in i samma system som alkohol och narkotika, vilket är bra, för det här är saker som hänger ihop, men samverkan när det gäller alkohol- och narkotika­problem fungerar inte så bra. Alla kommuner och landsting kommer att behöva göra överenskommelser om ansvars­fördelningen och det känns som att man får uppfinna hjulet på nytt på varje håll, säger Eva Samuelsson.

 

Men vi lever i en brytningstid, säger forskarna, och ser positivt på framtiden. Lagändringen kan öka medvetenheten om spelmissbruk generellt och öka kompetensen bland socionomer genom att spelberoende tas upp på olika utbildningar. Kognitiv beteendeterapi (KBT) och motiverande samtal (MI) är de enda evidensbaserade behandlingsformer som rekommenderas för tillfället av Socialstyrelsen. Men Eva Samuelsson och David Forsström hoppas på att forskningsfältet ska öppnas upp i och med den nya lagen.

– Vi får hoppas att det blir bättre. Det här är ett ungt forskningsfält och det finns väldigt lite forskning som tittat på exempelvis medicinska insatser eller tolvstegsmodeller. Det saknas forskning om kombinationer av psykisk ohälsa och spelberoende, säger David Forsström och fortsätter

– Medvetenheten bland folk i allmänhet kommer att öka och jag hoppas att det innebär att folk vågar börja prata om sina problem i större utsträckning.

 

Om studien

Studien Utbud av stöd och behandling för spel­problem baseras på intervjuer med sexton nyckelpersoner inom spelbehandlingsfältet från kommuner, landsting, myndigheter och frivilligorganisationer. Rapporten ger råd till beslutsfattare inom socialtjänst eller hälso-och sjukvården för hur de kan utveckla behandlingen för personer med spelproblem.

Studien ingår i forskningsprogrammet REGAPS (Responding to and Reducing Gambling Problem Studies).