Var ska gränsen sättas – och av vem?

Från att ha varit ett intresse för de närmast sörjande har frågor om spelberoende, spelreglering och spelreklam plötsligt blivit ett givet samtalsämne i fikarummen. Forskningsantologin Setting Limits – Gambling, Science and Public Policy (2018) kanske inte kommer att utgöra utgångspunkten för samtalen över finska pinnar och automatkaffe, men för politiker och forskare är den ett välkommet tillskott.

Bokens syfte är att ge en bild av hur man på samhällsnivå bäst angriper spelproblemen och den tar sitt avstamp redan i de mänskliga civilisationernas gryning, bland djurben som kastades för att tolka gudarna i Indien för 10 000 år sedan, via antikens spelregleringar, medeltidens casini (italienska för litet hus), industrialismens insamlingslotterier till dagens globaliserade och digitaliserade spelmarknad. Det är en gedigen genomgång av spelandets historia och de olika paradigm som har präglat och präglar synen på spel. Ibland är det en historia med tydliga paradoxer, som när katolska kyrkan å ena sidan såg spelande som en synd men å andra sidan bekostade sina katedraler med lotterier. Eller i de fall där stater driver vinstdrivande spelbolag, samtidigt som man försöker bekämpa spelmissbruket.

Boken består av tolv kapitel. Författarna belyser allt från specifika spelansvarsåtgärder som varningstexter och självavstängningsverktyg till betydligt mer övergripande frågor om individens ansvar eller hur tillgänglighet på spel påverkar hur många som får spelproblem. Eller hur man ska värdera de intäkter som spelandet genererar till allmännyttiga ändamål kontra de kostnader – ekonomiska och mänskliga – som det skapar. Det är en ambitiös kartläggning där författarna vid flera tillfällen till och med gör sina egna beräkningar utifrån resultaten i tidigare forskningsstudier. Även om man som forskare kan sakna en del metodbeskrivningar av hur beräkningarna har gått till är det en välgärning i ett fält som fortfarande präglas av stora kunskapsluckor.

Ett exempel där forskarna gör egna beräkningar är gällande den så kallade totalkonsumtionsmodellen. Totalkonsum­tionsmodellen används inom alkohol­forskningen och går, i grova drag, ut på att ju större konsumtion av alkohol det är i ett samhälle, desto mer missbruk och beroende. Men inom spelfältet är totalkonsumtionsmodellen sparsamt beforskad trots att det kan få ganska stora implikationer för hur man bäst bedriver preventionsarbete: ska fokus ligga på att minska allt spelande eller bara problemspelande? Författarna landar i att de »tyngre« spelarna inte är väsensskilda från andra spelare och att det därför är rimligast att försöka minska spelandet totalt för att minska spelproblemen.

En komplikation när man forskar om spel är dock hur mycket man ska utgå från modeller från andra beroende­tillstånd. Det finns ett stort överlapp i symptombild och konsekvenser mellan spelberoende och till exempel alkoholberoende, men det finns tillfällen då det inte gäller. Ett exempel är hur man jämför olika spels beroendepotential. För medan olika sorters alkohol enkelt går att jämföra med varandra med hjälp av procenthalter är det svårare att ranka beroende­potentialen i spel eftersom det saknas standardiserade enheter.

Det här bidrar till att göra en del av redogörelserna i Setting Limits till på gränsen till irrelevanta för svenska förhållanden. En stor del av forskningen om tillgänglighet på spel handlar om forskning om nyöppnade kasinon eller utplacering av spel­automater och hur de påverkar lokalsamhället i form av ökad kriminalitet och ökat spelberoende. Men medan det här är en het potatis i vissa delstater i USA och i Australien framstår det som ett ganska perifert ämne i Sverige där internetspelandet fullkomligt håller på att ta över spelandet. Diskussionen om hur många kilometer det är till närmaste spelautomat blir ganska ointressant när man har en hel värld av spelmöjligheter i fickan.

Häri ligger kanske också bokens stora svaghet. Författarna konstaterar att internetspelandet fortfarande står för en väldigt liten andel av spelandet globalt och skriver därför inte så mycket om det. Men i till exempel Skandinavien, Storbritannien och Nederländerna håller nätspelandet på att ta över marknaden helt och det ställer forskare och beslutsfattare inför helt andra frågeställningar än om kasinons öppettider eller var man kan placera spelautomater. Gissningsvis är det en utveckling som andra länder kommer att följa så småningom och därför riskerar bokens bäst före-datum att bli ganska kort.

Som svensk kan man även sakna en mer gedigen redogörelse för reklamens påverkan på spelandet och spelproblemen. För även om spel­reklamens roll kanske överdrivs en del i den svenska debatten är det ytterst relevant för beslutsfattare hur man ska förhålla sig till den. Likaså kan man sakna en redogörelse för hur man ska bedriva ett verksamt preventions­arbete. Är det någon vits att informera om spelproblem i skolan, hur skulle en informationskampanj kunna se ut och vilka krav är rimliga att ställa på spelbolagen?

På det stora hela är det här en antologi som ger en utmärkt överblick över det ganska komplexa område som spelfältet är och de mot­­stridiga intressen som politiker och andra behöver känna till när besluten ska fattas. Dessutom är den relativt lättläst, vilket är en ynnest i en värld där komplexa meningsbyggnader kan vara lika statusfyllda som faktiska forskningsfynd.

Setting Limits – Gambling, Science and Public Policy. Pekka Sulkunen, Thomas F. Babor, Jenny Cisneros Örnberg, Michael Egerer, Matilda Hellman, Charles Livingstone, Virve Marionneau, Janne Nikkinen, Jim Orford, Robin Room och Ingeborg Rossow • Oxford University Press, 2018

Recensionen är publicerad i Alkohol & Narkotika 3/2019