Utredning banar väg för rusreform i Norge

Strax före jul 2019 kom den statliga norska utredningen Rusreform – fra straff till hjelp som föreslår att eget bruk av narkotika inte längre ska vara kriminaliserat. I stället ska reaktionen från samhället vara ett erbjudande om behandling för den som grips av polis för narkotikainnehav som bedöms vara för eget bruk.

Förslaget är inte en legalisering av narkotiska preparat, utan en avkriminalisering av eget bruk och innehav. Motståndare till en förändring av narkotikapolitiken blandar ofta medvetet samman de två begreppen. Ett exempel är den svenska justieministerns inspel i debatten som jag ska återkomma till senare.

Utredningen som tillsattes av den norska Høyre­regeringen bestod av jurister, läkare, samhällsvetare, psykolog, polis och, vilket är värt att notera: två representanter för brukarorganisationer. I Norge har de mest berörda av narkotikapolitiken – brukarna – en given plats både i debatten och i den praktiska politiken.

Uppdraget från regeringen väcker några kontroversiella frågor som utredningen fick ta ställning till. Det gäller nivån på tillåtet innehav av narkotika, vilka insatser som ska erbjudas och eventuella sanktioner för den som tackar nej eller missköter sig. Redan i direktiven förs Portugals modell fram som ett positivt alternativ. Där är narkotikainnehav för eget bruk avkriminaliserat, men den som grips kallas inom 72 timmar till ett möte med en så kallad »avrådnings­kommission« för att få hjälp med sina drogproblem. Ledorden i Portugal är vård i stället för straff.

I ett tidigt skede bestämde sig utredningens majoritet för att använda begreppet »avkriminalisering,« trots att det inte förekommer i direktivet. Likaså att målgruppen för »hälsoinsatsen« skulle vara alla som använder illegala droger, inte bara de som bedöms ha ett missbruk eller beroende. Min bedömning är att det var nödvändiga ställnings­taganden för att det skulle gå att utforma ett användbart förslag, utifrån direktiv som var medvetet vaga efter
politiska kompromisser.

Utredningen gör en historisk genomgång där det går att urskilja tre huvudlinjer i hur narkotikafrågan har hanterats i Norge – beredskapsfasen 1913–25 (som präglades av en avvaktande hållning), den hälsodominerade fasen 1928–1965 (ansvaret låg inom sjukvården) och den straffdominerade fasen som går från 1965 till idag (där maxstraffet för narkotikabrott undan för undan har höjts för att till slut landa på dagens 21 års fängelse). Det som nu händer är en återgång till att se människors problematiska narkotikaanvändning som i första hand ett hälsoproblem. I sin genomgång menar utredningen att det inte kan bevisas att kriminaliseringen av det egna bruket och eget innehav påverkar benägenheten att använda narkotika, annat än marginellt. De negativa effekterna av straffet både för brukarna och för samhället i stort är större än de positiva.

Så hur ser förslaget ut? Eftersom narkotika för icke-­medicinskt bruk även i fortsättningen är olagligt kommer polisen att gripa personer som antas ha narkotika på sig. Narkotikan omhändertas och förstörs, men det finns i
praktiken en möjlighet, precis som idag, för polisen att se igenom fingrarna och låta brukaren behålla sitt preparat, exempelvis om det handlar om en abstinent person som annars kan befaras prostituera sig eller stjäla för att få pengar till en ny dos. Skillnaden från tidigare är att polisen först gör en bedömning om narkotikan – oavsett preparat – är för eget bruk eller om den ska säljas. Det som avgör är först och främst mängden, men även om mängden inte överstiger tröskelvärdet kan försäljning misstänkas om preparatet är emballerat på ett sätt som indikerar försäljning, t.ex. i småförpackningar. Även fall där den gripne har stora mängder kontanter på sig kan peka mot att det handlar om försäljning. Exemplen visar att det finns ett ganska stort utrymme för tolkning innan polisen bestämmer om ett ärende ska lämnas till åklagaren. Det finns inget tvång att
de gripna ska lämna urinprov eller blodprov, men de kan själva begära det för att visa att de inte är drogpåverkade.

Om bedömningen är att personens innehav är för eget bruk görs en remittering till en särskild rådgivningsenhet, men händelsen hamnar inte i belastningsregistret. Det är enheten som avgör hur ärendet ska hanteras. Huvudregeln är att personen kallas till ett samtal för rådgivning och information. Om personen själv vid besöket hävdar att han eller hon inte har några problem med droger blir samtalet enbart en information från den professionelles sida om de sociala och medicinska riskerna med droganvändningen. Om personen ser sig ha problem och vill ha hjälp startar
en hjälpprocess.

Utredningen anser inte att den som vägrar gå till råd­­givningsenheten ska få ett straff eller att den som avbryter en behandling ska få en sanktion. Det är personalen på enheten som bestämmer hur en anmälan ska hanteras, vilket innebär att man kan låta bli att kalla en person om man finner att det är uppenbart onödigt. Det kan handla om att personen nyligen varit på besök eller är föremål för en behandlings­åtgärd. Även personer som är under arton år kallas, som regel i sällskap med vårdnadshavare. Eftersom Norge är ett land med långa avstånd flaggar utredningen för att samtalet kan ske via nätet.

Förseelser som nu har avkriminaliserats ska retro­­aktivt strykas ur belastningsregistret. Utredningen vill att man undersöker möjligheterna att efterskänka skulder till det allmänna, om en person genomför en behandling. Det förslaget kom från Norsk Narkotikapolitiforening. Även narkotikapoliser – precis som i Sverige – ser det som angeläget att personer med missbruk genomför behandling.

Remisstiden går ut den andra april 2020 och målet är att ett lagförslag ska vara klart till sommaren 2021.

Iden norska koalitionsregeringen är det främst Venstre som drivit frågan om rusreform. Kristelig folkeparti har varit skeptisk på vissa punkter men ändå ställt sig bakom direktiven. Efter att Framskrittspartiet lämnade regeringen i januari 2020 har partiet förklarat att man inte längre stödjer hela förslaget om rusreform, men det finns tillräckligt med stöd från partierna utanför regeringen för att förslaget ska kunna gå igenom.

De mest kontroversiella delarna av förslaget framgår av polisen Rune Solberg Svahns reservation. Han är kritisk till nivån för vad som ska betraktas som eget bruk och får medhåll av beroendeläkaren i gruppen. I stället för fem gram heroin, fem gram amfetamin och fem gram kokain som utredningen föreslår är deras förslag ett gram för varje drog. För cannabis är utredningens förslag att nivån för eget bruk anges till 15 gram, motförslaget är fem gram. Det bör noteras att i eget bruk ingår några dagars konsumtion.

Solberg Svahn menar att utskottet har gått utanför sitt mandat när de använder begreppet »avkriminalisering,« vilket riskerar att ge en signal till ungdomar att narkotika blir tillåtet. Dessutom är han kritisk till att även personer som inte har ett beroende, »experimentbrukare och rekreations­brukare,« slipper straff vid innehav. I stället vill han se en utvidgning av alternativa straffmodeller för dessa kategorier. Solberg Svahn anför att det finns risk för att polisen i framtiden prioriterar ner arbetet för att upptäcka narkotikainnehav.

Vad kan den norska rusreformen betyda för Sverige? Under senare tid har uppmaningar om att utreda det kriminaliserade bruket hörts i Sverige. I ett kort stycke i Krist­demokraternas (KD) 130-sidiga riksdagsmotion om hälsovård, sjukvård och social omsorg angavs i december 2019 att man var beredda att se över straffskalan för eget bruk av cannabis »så att den i större grad främjar vård och prevention.« Reaktionen från justitieminister Morgan Johansson på twitter var skarp och antyder hur den svenska regeringen ser på frågan:

Professor Fred Nyberg skriver om hur det gick när cannabis legaliserades i USA, Kanada och Portugal. I korthet: missbruket ökade, den illegala handeln bestod och hälsoläget försämrades. Bra för KD och en del borgerliga ledarskribenter att läsa.
(7 jan 2020)

Medan Portugal för den norska regeringen är ett föredöme är landet för Johansson ett negativt exempel. Han hävdar att landet har legaliserat cannabis, vilket är felaktigt. Och även om elva delstater i USA nu har legaliserat drogen är den ännu kriminaliserad på federal nivå.

Förslaget om en rusreform i Norge är resultatet av en bred diskussion om narkotikapolitik som har pågått i medier och bland politiker under större delen av 2000-talet. Någon motsvarande diskussion har inte förts i Sverige. Visserligen har domstolarna från 2011 och framåt dömt ut kortare straff än tidigare för narkotikabrott, men detta skedde efter flera prejudicerande utslag i Högsta domstolen, inte efter politiska initiativ. I den politiska diskussionen idag är nästan alla partier förespråkare för hårdare straff för att upprätthålla lag och ordning och krav höjs för att åter höja narkotikastraffen.

Poliskommissarie Lennart Karlsson, som är ordförande i Svenska Narkotikapolisföreningen gjorde nyligen i föreningens tidskrift en jämförelse mellan situationen i Sverige och Norge som är värd att citera:

Om man tittar på förekomsten av dödligt skjutvapenvåld och skjutningar på allmän plats, kriminella uppgörelser med hand­granater och sprängladdningar, bilbränder o.s.v. så är det en milsvid skillnad mellan Sverige och Norge. Det norska samhället är fortfarande, i synnerhet vid jämförelse med Sverige, relativt milt påverkat av den organiserade brottsligheten.
(SNPF 5/19)

Det hindrar inte att det finns anledning från svensk sida att med stort intresse följa den norska utvecklingen. Om rusreformen går igenom och slår väl ut kan den ge inspiration till en förändring av den svenska narkotikapolitik som i sina grundläggande drag legat fast i över 30 år, trots kritik för hög narkotikadödlighet, ökande missbruk och brist­fälliga vårdinsatser.