Självmedicinering i ovisshetens skugga

På Sergels torg i Stockholm pågår heroinhandeln trots att gränspolisen Christian Frödén är där. Han iakttar på 20 meters avstånd och blir i sin tur iakttagen. En liten bit från heroinlangarna är ett par unga afghaner på väg att bli osams. Båda är synbart drogpåverkade.

– Det jag ser är det värsta som finns att se. Det är den enda bilden jag har och det är viktigt att det inte är den bilden som får beskriva alla ensamkommande ungdomar. Men vi måste diskutera det här problemet, säger han.

35 000 ensamkommande barn och ungdomar kom till Sverige 2015. De flesta skulle aldrig röra droger, men i stort sett alla mår mycket dåligt och det kan vara svårt att hitta fram till rätt slags hjälp i det nya landet. Droger har fördelen att trubba av, och de här ungdomarna är vana att själva hitta lösningar på sina problem.

– De ensamkommande lever under stark press. De helt skrupelfria personer som står för heroinmarknaden riktar in sig på dem eftersom utsattheten gör dem till en intressant målgrupp, säger Christian Frödén.

Han är operativt ansvarig för en inre kontrollgrupp på gränspolisen. På fältet samarbetar han med socialsekreterare, och genom samarbetet kan ungdomar under arton år som är på väg in i kriminalitet eller drogberoende fångas upp och länkas vidare för stöd. För dem som fyllt arton och fått sitt sista avslag är det mer frågan om att förbereda utvisning. De tas som regel till ett förvar.

– Ungdomarna som kommer hit befinner sig i alla stadier i asylprocessen. Avslagen har börjat komma och i gruppen finns en oerhört stor oro för att skickas tillbaka. 2017 kan bli ett svårt år, då migrationsverket kommer i kapp med utredningarna.

De som avviker kommer att vara många fler än nu och en redan alarmerande situation riskerar att bli värre, menar han. De förlorar sina kontakter med det svenska samhället, sin bostad och sin inkomst.

– För mat och tak över huvudet förväntas betalning i form av stöld, smålangning, svartarbete för småpengar eller i värsta fall prostitution. Ungdomarna träffar alldeles för ofta ”hjälpare” som inte vill dem väl, säger Christian Frödén.

Men bara att befinna sig i de riskmiljöer som finns i alla större städer – i Stockholm främst på Sergels torg och Medborgarplatsen – är farligt för alla som inte hittat bra saker att göra i staden. Medan andra ungdomar träffas där för att gå vidare, blir de ensamkommande ofta kvar. De har kommit dit eftersom de vill träffa landsmän.

– Ungdomarna är oroliga över sin asylsituation och över sin familj hemma i Iran eller Afghanistan. De är pressade att skicka hem pengar som de inte har, att betala av skulder till smugglare. De har varit med om fruktansvärda saker på vägen hit och sedan träffar de sina kompisar här, på Sveriges största drogscen. Det här är värdelösa kombinationer, konstaterar Christian Frödén.

Istort sett all droganvändning bland ensamkommande är självmedicinering. Hasch och marijuana omges inte av ett lika starkt tabu som alkohol och är därför vanligare. Många ensamkommande ungdomar har haft tidigare kontakt med människor som använt hasch, eftersom det i länder som Iran och Afghanistan är vanligt förekommande. Tröskeln blir lite lägre. För vissa skedde debuten på vägen hit, men de flesta som påträffas påverkade har börjat använda droger i Sverige.

Christian Frödén ser bättre utbildning om droger för HVB-personal som en viktig åtgärd. HVB-personalen är de som har bäst förutsättningar att upptäcka droganvändning och ofta är det de som larmar. Någon ungdom får ett telefonsamtal mitt i natten, och det står en vuxen utanför på gatan som väntar på honom. Andra tecken är aluminiumfolie i fickan eller på rummet, eller att en ungdom har rulltobakspapper trots att han röker färdigrullade cigaretter.

– Alla som arbetar med ungdomarna behöver känna till tecknen på missbruk, säger Christian Frödén.

Den som redan röker hasch blir i riskmiljöer ofta inviterad av langare att prova rökheroin. De första två gångerna är gratis, men sedan får ungdomarna betala. Och när de försöker sluta erbjuder langarna lägre pris.

– Det är svårt för ungdomarna att dra sig ur. De vet inte hur de ska få hjälp. Då är det viktigt att det finns vuxna de känner igen i miljöerna, konstaterar Christian Frödén.

Det händer att Frödén kontaktas av ungdomar som vill få hjälp att sluta men i regel är det polisen och social­sekreteraren som upptäcker missbruket. Ångest för hur drogmissbruk eller langning skulle kunna påverka asylprocessen är stor, och ungdomarna avstår ofta i det längsta från att berätta.

Pojkarna, för det rör sig nästan uteslutande om pojkar, tar de med sig till Maria Ungdom, där överläkare Mathias Sjöberg och hans kollegor de senaste månaderna har fått in två eller tre ensamkommande ungdomar om dagen. Tidigare kom någon enstaka. Den största gruppen kommer från Afghanistan.

– Rökheroinet har blivit mer vanligt. Priserna dumpades i våras, en heroindos kostade då lika mycket som ett gram hasch, mellan 100 och 150 kronor. Heroin är effektivt för att bedöva känslor och det är något av det mest beroendeframkallande som finns, säger Mathias Sjöberg.

Till Maria Ungdom kommer i stort sett bara de som har uppehållstillstånd eller befinner sig i asylprocessen. Den som fått avslag och gått under jorden söker inte missbruksvård.

– De allra flesta säger sig vara sexton eller sjutton år, men vi träffar även yngre. Det är så otroligt olyckligt när de här barnen tar droger. Mycket av arbetet för att sluta bygger vi på ett socialt nätverk och stöd där familjen ofta fyller en viktig funktion, men de här barnen är ensamma i att må dåligt. De är utlämnade till professionella kontakter inom socialtjänst och på boenden, säger Mathias Sjöberg.

Bristen på tolkar är ett av de största hindren när ungdomarna väl fått tillgång till behandling. En fysiskt närvarande tolk är oumbärligt för rättssäkerheten vid tvångsvård och även för möjligheten att skapa en bra och förtroendefull relation till en patient. I dagsläget får det ofta räcka med telefontolkning av varierande kvalitet.

– Det kan bli väldigt dåligt om en ung människa ska berätta om våldssituationer eller sexuella övergrepp med telefontolkning. I vårt arbete är språket ett centralt instrument och tolkarna är otroligt viktiga.

Mathias Sjöberg ser varje dag hur dåligt ungdomarna mår, hur ovissheten om framtiden tär på dem. Samtidigt har kampen för att överleva bytts till en varm säng och mat för dagen – det finns rum för tankarna att hinna i fatt, och nätterna fylls av mardrömmar eller sömnlöshet.

– Då finns olika preparat att ta för att stå ut. I Mellanöstern och Nordafrika är kulturen annorlunda omkring mediciner som vi i Sverige har stor respekt för. Vad som används beror på tillgång och kontroll, vad som är möjligt att köpa utan recept. Starka värktabletter med morfin är vanliga, man använder även opiater som smärtstillande eller för att få sova. Bland ungdomar i Skåne har värktabletten Tramadol orsakat stora problem. Tabletterna smugglas in men går också att förskriva här.

Till Maria Ungdom kommer förutom de afghanska ungdomarna även ett mindre antal ungdomar från Eritrea, Marocko och Somalia. Anledningen till att det i första hand är pojkarna från Afghanistan som råkar illa ut är enligt Christian Frödén att de har sämre förutsättningar att inkluderas i ett sammanhang i Sverige. Den som kommer från Syrien kan ha släkt i Sverige och de somaliska ungdomarna integreras snabbt bland landsmän.

Liknande social kontroll kan de afghanska ungdomarna bara bygga upp genom integration – om det går bra i skolan, på HVB-hemmet, om de kommer med i föreningslivet eller får ett extrajobb.

Och de flesta klarar det. De ungdomar som kommer från Afghanistan har levt i en familj, respekterat sina föräldrar och ofta hjälpt till med försörjningen. De brukar av egen kraft lyckas väl med skolan och livet i Sverige, men svårigheterna de möter har ökat det senaste året.

År 2016 fattade riksdagen beslut om den nya migrationspolitiken. Möjligheterna till familjeåterförening minskade drastisk, och i stället för permanenta uppehållstillstånd har tidsbegränsade uppehållstillstånd blivit regel. Framtiden i Sverige är osäker, ungdomarna saknar den trygghet som är en förutsättning för att de ska klara att läka trauman från hemlandet och flykten. Samtidigt som fler ungdomar har börjat missbruka hasch och rökheroin har också fler ungdomar självskadeproblem, depressioner och självmordstankar. Läkare och psykologer möter ensamkommande som mår oerhört dåligt.

I Stockholm har närmare femton procent av de ensamkommande ungdomarna haft kontakt med barn och ungdomspsykiatrin under 2016. Ett stort problem är att endast hälften kommer tillbaka för ett andra samtal, berättar Mikael Billing, psykolog och enhetschef på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Stockholm.

– Vissa psykiatriska symptom som posttraumatisk stress, ångest och depression dominerar hos dem som flytt. Den som kommer med föräldrar har ett visst skydd och stöd. Men den ungdom som ensam tar sig genom Europa är mer utsatt för risk under flykten och saknar också den emotionella trygghet som föräldrar kan ge, förklarar han.

Han påpekar att ungdomar som kommer ensamma agerar rationellt i enlighet med alla sina erfarenheter. Den vuxna omgivningen behöver se till de faktorer som påverkar deras handlingar.

– Det är klart att de som tar droger självmedicinerar. Psykisk ohälsa är en inkörsport för att använda droger och i alla samhällen har människor använt droger för att stänga ute sådant som är svårt, säger han.

Mikael Billing framhåller att de flesta ungdomar klarar av att kompensera för trauman de upplevt, och att de som inte klarar det reagerar på en onormal tillvaro. Vad de saknar med den nya migrationspolitiken är förutsägbarhet.

– Vi har haft permanenta uppe­hållstillstånd och rätt till familje­återförening eftersom det skapar bättre förutsättningar för att människor ska må bra och etablera sig. Nu gör vi tyvärr tvärtom.

Anna Olsson, psykolog i flyktingbarnteamet i Västra Götalandsregionen, kallar den nya migrationspolitiken för djävulens system. Hon har i första hand kontakt med barn och ungdomar som väntar på att få börja sin asylprocess. Vissa av dem har haft sitt andra jullov i Göteborg. Ingen av ungdomarna säger att de ska avvika, men de säger att det är bättre att dö i Sverige än att bli skickad tillbaka och dödad. Hälften av hennes ungdomar har självmordstankar.

– Det är vi, i Sverige, som har orsakat detta. De här ungdomarna är helt slutkörda. De har ingen kraft att mobilisera längre, samtidigt ser de hur avslagen börjar komma bland klasskamraterna. De ser dåliga tecken och för dem betyder det fara, säger hon.

Hon anser att den nya migrations­politiken innebär att alla möjligheter för ungdomarna att må så bra att de lyckas i sin asylprocess täpps till.

– De här ungdomarna sliter med sin posttraumatiska stress samtidigt som det ställs krav på att de ska gå färdigt gymnasiet och få ett arbete om de ska få permanent uppehållstillstånd. Hur ska de klara av det under sådana förhållanden?

Anna Olsson poängterar liksom övriga intervjuade att självmedicinering med droger har samma orsak som självmordstankar och självskade­­beteende: ungdomarna saknar framtidshopp och förutsägbarhet. Sverige har inte gett dem utrymme att läka.