Rasifierade grupper i polisens blickfång

Under 1980-talets kriget mot droger utvecklas i USA profiler för att stoppa misstänkta förare på motorvägarna. Genom Operation Pipeline utbildas 27 000 poliser. I en aldrig tidigare skådad grad stoppas svarta och latinos för mindre förseelser. Detta ger upphov till begreppet Driving While Black, en anspelning på trafikförseelsen Driving While Intoxicated, det vill säga rattfylleri. Den mer akademiska termen som fångar fenomenet av oproportionerliga kontroller av grupper som rasifieras och etniska minoriteter är ras-/etnisk profilering. I USA är studier på detta tema tätt knutet till frågor om narkotikapolitiken. Hur ser det då ut i Sverige? Här befinner vi oss på efterkälken, även om det finns en del viktiga bidrag.

Kriminologen Tove Pettersson har genomfört en betydelsefull studie på området. I Polisingripanden vid eget bruk av narkotika: särbehandlas personer med utländsk bakgrund? undersöks samtliga registrerade fall år 2000 i Stockholms stad där polisen fattat misstankar om eget bruk av narkotika. Studien är numera något daterad, men erbjuder spännande siffror kring förekomsten av ras-/etnisk profilering. Träffsäkerheten när personer över
30 år med svensk bakgrund kroppsvisiteras är 67 procent, träffsäkerheten för personer med utomeuropeisk bakgrund i motsvarande åldersgrupp uppgår till 24 procent. Mot denna bakgrund argumenterar Tove Pettersson för att polisen i arbetet mot eget bruk av narkotika ingriper på lösare grunder mot personer i den sistnämnda kategorin.

En nyligen publicerad rapport från Brottsförebyggande rådet stärker bilden av bias i polisarbetet. I Narkotikaanvändning och misstankar om eget bruk bland ungdomar i Stockholm framgår att ungdomar som bor i hyresrätt löper 80 procent högre risk att misstänkas av polisen för narkotika­brott än ungdomar i bostadsrätt eller småhus. Detta är vad man skulle kunna benämna som klassbias. I studien används tyvärr ett trubbigt mått för att fånga ras/etnicitet, men utfallet på områdesnivå är tydligt. En kommun som sticker ut är Danderyd, där befolkningen med vad som betecknas som svensk bakgrund överstiger riksgenomsnittet: här har 20 procent av pojkarna uppgett att de använt narkotika den senaste månaden. Samtidigt är antalet som misstänks så få att Brottsförebyggande rådet valt att inte skriva ut procentsatsen. Siffran för Skärholmen, som är en stadsdel i Stockholm vars invånare till stor del har rötter utanför Europa, står i skarp kontrast: här har 5,3 procent av pojkarna uppgett att de använt ­narkotika den senaste månaden, medan 4,2 procent av pojkarna misstänkts för eget bruk.

Vad dessa siffror styrker är de erfarenheter som grupper som rasifieras och etniska minoriteter vittnat om under lång tid i Sverige, ofta utan att få gehör: att de drabbas av oproportionerliga kontroller av polisen. I min nyligen publicerade rapport Slumpvis utvald som togs fram i samarbete med människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, intervjuar jag människor som drabbas av profilering samt poliser. En av mina informanter säger:

Jag var ute och gick med ett par vänner. Det var en vanlig kväll, inget speciellt. Plötsligt stannar polisen framför oss. De hoppar ut och trycker upp oss mot bilen. Det hände utan någon som helst anledning. Ingen av oss hade något konstigt på sig. Ingen hade haft att göra med polisen tidigare. Det handlade om att vi såg ut som vi gör. Vi är svarta. Vi såg ett annat killgäng framför oss, alla vita. De blev inte stoppade. Det här är någonting som sker kontinuerligt. Jag kan berätta om flera liknande upplevelser. Det är inget ovanligt.

Det som är utmärkande med citatet – och erfarenheter av ras-/etnisk profilering generellt – är betoningen av den vardagliga karaktären av poliskontroller. Vad vi har att göra med här är Walking While Black. För denna informant är det väldigt tydligt att polisen stoppar honom och hans vänner för att de är svarta, det vill säga för det sätt som hans kropp läses och länkas samman med misstänkliggörande attribut. Grundläggande för informantens förståelsehorisont är att kontrollen inte förstås som en enskild händelse: han kan berätta om flera liknade erfarenheter. Det finns en repetitiv aspekt av poliskontroller som leder till slutsatsen: »Det handlade om att vi såg ut som vi gör.« Det handlar också om att förstå rollen som jämförelsepunkten spelar i sammanhanget: killgänget bestående av vita personer blir inte stoppade. Vad utsagan lutar sig emot är principen om likhet inför lagen. Det finns en outtalad förväntning om att rättvisan ska agera rättvist.

Från ett polisperspektiv avfärdas förekomsten av ras-/etnisk profilering. Delvis har det att göra med att de poliser som jag intervjuat utgår från en snäv förståelse av fenomenet, där det likställs med rasism, och då inte i någon strukturell mening. Till och med Skånepolisens rom­­register som avslöjades 2013 och som i domstol fastslogs vara ett uttryck för etnisk diskriminering, rationaliseras bort av mina informanter som ett utfall av enskilda rötägg. Den dominerande förståelsen av yrket är att man agerar utifrån ett färgblint perspektiv, baserat på fakta, konkreta misstankar och praktisk kunskap. Samtidigt, om en gräver vidare i de sätt genom vilket poliser resonerar, öppnas resonemang upp som kan förklara den bias som informanterna som drabbas av ras-/etnisk profilering vittnar om. Det gäller då att bryta med den snäva förståelsen av fenomenet. Utifrån en bred definition av ras-/etnisk profilering betonas inte enskilda polisers intentioner, utan institutionella praktiker, och dess konsekvenser för grupper som rasifieras och etniska minoriteter:

När vi vet att kriminella rör sig i en förort tar vi beslut om åtgärder. Vi tittar inte på om de är chilenare, om de är från Nigeria eller Finland. Vi bestämmer åtgärder i förhållande till området. Till exempel att stoppa bilar. Vi lär oss ganska snabbt att rånar­grupperingar kanske gillar att köra Audi RS6:or. Den profilering vi sysslar med då är att vi stoppar alla värsting-Audis i ett område.

Utsagan illustrerar ett återkommande sätt att resonera bland poliser, som möjliggör en professionell förklaring till varför vissa grupper blir föremål för mer kontroller: polisen fokuserar helt enkelt sina resurser till vissa platser och utvecklar metoder baserat på detta. Konsekvensen av detta resonemang framgår tydligt i samband med en omfattande operation som Tullverket genomförde i december 2017. Enligt egen utsaga hade man valt ut post och paket för kontroll baserat på vilket område de varit adresserade till. Områdena i fokus var 15 stycken som polisen betecknat som särskilt utsatta, bland annat Rosengård och Södra Sofielund i Malmö samt Husby och Rinkeby-Tensta i Stockholm. Vad är konsekvensen av denna typ av brottsförebyggande åtgärder för grupper som rasifieras och etniska minoriteter vilka utgör ett stort segment av befolkningen i dessa områden? Utifrån ett perspektiv som är intresserat av konsekvenserna av institutionella praktiker kan Brevväxla While Black adderas till listan över situationer där ras-/etnisk profilering uttrycker sig.

Det argument som jag har försökt illustrera är att genom plats organiseras misstanke: det riktar sökarljuset till specifika områden, och legitimerar att etniska minoriteter och grupper som rasifieras i högre grad hamnar i polisens blickfång. Därmed är plats en avgörande pusselbit för förståelsen av varför vissa kroppar kontrolleras i högre grad, medan andra undslipper en misstänkliggörande behandling. I sammanhanget är det viktigt att betona att de som vittnar om profilerande praktiker inte enbart beskriver poliskontroller i sina områden: det sker vid olika platser, i olika sammanhang, på olika sätt. Plats räcker alltså inte som förklaring. Men givet att polisen har svårt att erkänna rollen som ras/etnicitet har i deras arbete, och än mindre rasism, kan plats som analytisk kategori ses som en nyckel till ett helt nödvändigt samtal om strukturer, institutionella praktiker och dess konsekvenser för det narkotika­bekämpande arbetet.

I Sverige befinner sig konversationen kring ras-/etnisk profilering i sin linda. Vi behöver fler kvalitativa men också kvantitativa studier som zoomar in på rollen som ras/­etnicitet har i polisarbetet. Bara så kan vi öka förståelsen av de konsekvenser som polisiära prioriteringar får för olika grupper, men också förändringar över tid och regionala skillnader. Ett fördjupat samtal om frågan kräver dock ett intresse från ansvariga.

Du har just läst en artikel ur nummer 2/2018 av tidskriften Alkohol & Narkotika.