Luddig definition försvårar kampen mot organiserad brottslighet

Vad menar vi med organiserad brottslighet? Är det uppgörelser i den undre världen, utpressning, hot, droghandel eller något annat?

– Det ligger mycket i betraktarens öga. Av vem, hur och när termen används, säger Daniel Vesterhav, enhetschef och utredare på Brottsförebyggande rådet, Brå.

Detta skapar mängder av definitioner och en begreppsförvirring som kan ställa till det vid spaningsarbete, brottsundersökningar och rättegångar.

Det visar två studier från i fjol, en från Brottsförebyggande rådet och en avhandling vid Stockholms universitet.

– Man kan använda begreppet när man talar i generella termer. Men det blir lätt missförstånd om man inte definierar vad man konkret arbetar emot, säger Daniel Vesterhav.

Brå:s rapport Kriminella nätverk och grupperingar baseras på underrättelserapporter och intervjuer med 60 poliser som arbetar med organiserad brottslighet i Stockholm, Göteborg och Malmö. Huvudpoängen är att organiserad brottslighet inte kan bekämpas som ett generellt homogent problem. Rekrytering, konflikter i och utanför grupper, tillgång till och hantering av skjutvapen och möjligheterna att skrämma sin omgivning varierar allt för mycket. Därför behövs rätt insatser mot en viss typ av kriminalitet, vilket kräver mer precisa definitioner av vilken kriminalitet man talar om.

Brå lämnar försöken att definiera organiserad brottslighet. I stället väljer man att beskriva fenomen som ibland brukar höra hemma bland organiserad brottslighet.

– Vad har vi för problem i ­Sverige? Vad är det vi behöver jobba mot? Man behöver ställa sig frågan om ett fenomen är ett problem. Svarar man ja behöver man jobba mot det oavsett om det kan definieras som organiserad brottslighet eller inte.

Brå föreslår en begreppsapparat där man delar in problemen i fyra typer av grupper. Dessa skiljs åt utifrån hur de är sammansatta, var personerna bor och om de själva eller någon utifrån har gett gruppen dess namn.

Den före detta polisen, numera doktorn i sociologi, Amir Rostami, har jobbat länge i dessa världar. I sin avhandling Kriminell organisering och organiserad har han studerat kriminella samarbeten i Sverige mellan 1990 och 2015.

– Begreppsförvirringen gör att samhällets insatser riskerar att bli missriktade och verkningslösa. I värsta fall får de till och med motsatt verkan, säger Amir Rostami.

Han ser ett begrepp öppet för politiska tolkningar som hämmar brottsbekämpning och förebyggande åtgärder.

– Begreppet har blivit ett verktyg som väldigt enkelt kan användas för att inge fruktan, måla upp hotbilder och användas för att introducera lagar, säger Amir Rostami.

Detta är allvarligt för demokratin och rättssäkerheten. Exempelvis när en diffus definition leder till beslut om tvångsmedel eller övervakning.

Amir Rostami menar att kriminella samarbeten bygger på sociala relationer mellan olika typer av kriminella grupperingar och sammanhang. Samarbeten som socialt sett inte organiseras nämnvärt annorlunda än inom samhällets lagliga delar. För att förstå och definiera organiserad brottslighet har vi därför glädje av all forskning som finns om hur företag fungerar eller om hur familjemedlemmar relaterar till varandra.

– Kriminell organisering är ett bättre sociologiskt begrepp för att beskriva kriminellt samarbete, oavsett om det handlar om maffia, gäng eller kriminella nätverk, säger Amir Rostami.

De diffusa definitionerna av organiserad brottslighet påverkar också lagstiftning och rättskipning. Man kan i Sverige inte dömas för organiserad brottslighet eller medlemskap i kriminella organisationer. Begreppet finns inte ordagrant inskrivet i lagstiftningen och det finns inte någon form av organisation eller förening som det är förbjudet att vara medlem i. I en del länder i Europa är det förbjudet att vara med i kriminella organisationer och förslag om detta har förekommit i den svenska debatten.

– I så fall måste vi se över om vad som menas med en kriminell organisation, samt att det troligen krävs tillägg till grundlagen, säger Amir Rostami.

I debatten har åsikter framförts om att vår lagstadgade föreningsfrihet är för viktig för demokratin och att ett förbud därför är uteslutet. Amir Rostami finner i sin forskning inget stöd för att ett förbud skulle få önskad verkan.

– De länder som har den här typen av lagstiftning har svårt med tillämpningen.

Daniel Vesterhav på Brottsförebyggande rådet är inne på samma linje.

– Det blir ett demokratiskt problem om man börjar förbjuda vissa sammanslutningar. Vi kommer också rätt långt med vår lagstiftning eftersom man kan åberopa försvårande omständigheter som tar sikte på organiserad brottslighet.

Men det kan vara svårt för domstolar att tillämpa dessa försvårande omständigheter, även när det är uppenbart att ett brott varit synnerligen väl organiserat. Daniel Vesterhav och två forskarkollegor på Brå har i en tidigare debattartikel i Dagens Juridik tagit upp ett fall där ett mc-gäng misshandlade ett annat gäng och slog sönder deras klubblokal. Polisutredningen visade att attacken måste ha varit synnerligen väl organiserad. Tingsrätten fällde femton personer och skrev att misshandeln utgjort ett led i organiserad brottslighet. Rätten tillämpade brottsbalkens skrivning om försvårande omständigheter där man särskilt ska beakta “om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering”.

I nästa instans ansåg däremot Hovrätten att det inte fanns förutsättningar för att tillämpa bestämmelsen om organiserad form. Rätten friade därför elva personer och dömde fyra som kunde knytas till platsen. Man ansåg att det låg nära till hands att angreppet varit kopplat till den här typen av sammanslutningar, men att lagens definition av ”organiserad form” inte var uppfylld. För detta hade det krävts bevis på att de fyra tidigare hade begått brott tillsammans i en gemensam sammanslutning.

Daniel Vesterhav säger att det som togs upp i debattartikeln fortfarande är aktuellt. Författarnas poäng var att det kan vara en mer framkomlig väg att döma för brott som föregåtts av särskild planering i stället för organiserad form.

– I fallet vi tog upp åberopade inte åklagaren särskild planering. Därför förhöll sig domstolen inte till det, säger Daniel Vesterhav.

– När man tillämpar ”organiserad form” blir rättens prövning svårare eftersom den tar sikte på aspekter som oftast inte ingår i utredningen av ett specifikt brott. Det kan vara enklare eftersom den information som behövs för att pröva särskild planering ofta redan finns med i polisutredningar.

I somras infördes ett 30-tal nya bestämmelser i olika lagar för att motverka organiserad brottslighet. Bland annat ökar möjligheterna att konfiskera, eller som det heter på juridiskt språk, förverka, ekonomiska vinster från brottslig verksamhet. Förutsättningen är då enligt de nya bestämmelserna att brottet skett i organiserad form.

Skrivningar i lagen som tar sikte på organiserad brottslighet har sedan länge funnits i exempelvis narkotikalagstiftningen. Även om de nya bestämmelserna inte innebär en ren lag som förbjuder medlemskap i kriminella organisationer finns nu fler skrivningar som tar sikte på organiserad brottslighet. I flera bestämmelser än tidigare talas det nu om brottslighet i organiserad form.

– När den typen av formuleringar hittar in i lagstiftningen blir frågan om att kunna definiera organiserad brottslighet viktigare. Då har man juridiska skäl att kunna göra det. Vi kanske går mot en tid när det är viktigare att kunna avgöra om något är organiserad brottslighet, säger Daniel Vesterhav.

– Det är svårt att säga innan de prövats. Men det hade varit klart intressant om man i stället eller också fört in mer av begreppet ”särskild planering”, säger Daniel Vesterhav.