»Kvinnor döms enligt hårdare mallar«

När Gudrun Schyman kom in i riksdagen 1988 var det fortfarande vanligt att riksdagsledamöter bodde på rummen. En bäddsoffa och ett litet pentry, toa och dusch. Övernattningslägenheterna kom senare.

– Det där blev ju väldigt osunt på många sätt, att sova under skrivbordet. Det blev också en hel del alkohol eftersom man träffades i korridorerna och på rummen. Numera är det förstås mycket bättre, säger hon.

Själv bodde hon dåförtiden på Värmdö, var partiledare för Vänster­partiet och hade barn i lågstadieålder – hon var ensamförälder och åkte hem efter jobbet. Det var inte främst alkoholen i de politiska sammanhangen som bidrog till hennes egna alkoholproblem, men hon påpekar att det är solklart att riksdagspolitiker är utsatta för risk. Villkoren för rikspolitiken är sådan att man arbetar långa dagar, kvällar och nätter i Stockholm medan familjen finns långt borta. Hon jämför med handelsresande, ett klassiskt högrisk­yrke.

– Det har ju historiskt på alla nivåer i politiken funnits en kraftig alkoholkultur, även inom fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen. Och sprit är en stark markör för manlighet medan det har varit väldigt problematiskt när kvinnor dricker. De ska hålla ihop familjen, se till att ungarna kommer ur vägen och att mannen står stadigt på benen och kommer iväg till jobbet måndag morgon, säger Gudrun Schyman.

För tjugo år sedan gick hon som första politiker ut offentligt med att hon inte klarade att hantera alkohol. Hon blev provocerande både som politiker och som kvinna. Att det funnits många manliga politiker före henne som alla visste inte spottade i glaset saknade betydelse. Inte heller gjorde det skillnad att hon självmant trädde fram – hon fick ändå löpa gatlopp genom en upphetsad journalistkår.

– Man kunde tro att jag var den första toppolitiker som druckit. Någonsin. Men det har ju funnits många före mig i regeringar och i partier – även i mitt eget parti. Men det var en tyst överenskommelse att man inte pratade om det: ”Du vet hur det är….” hette det.

Efterhand som kvinnor har erövrat sin plats i den offentliga sfären har de i sin tur blivit en målgrupp att erövra för vin-och spritproducenterna. Alkoholdrycker som särskilt ska tilltala kvinnor har lanserats och bag in box-förpackningar har designats för en tänkt kvinnlig kund. Men det är inte så enkelt som att jämlikheten utsträckt sig till alkoholbruk och alkoholberoende – domen över kvinnor som inte kan kontrollera sitt drickande faller fortfarande skoningslös och hård. Medierapporteringen om Gudrun Schymans alkoholism blev sinnebilden för den dubbelmoral ifråga om alkohol och kön som envist bitit sig fast, sprungen ur vinstintresset i alkoholindustrin och i normers tröghet.

Men samtidigt som hennes alkoholproblem diskuterades i medierna i målande ordalag strömmade sympatin genom de privata kanalerna. Hon fick massor av stöd från partikamrater och privatpersoner runt om i landet. Och de politiska motståndarna avstod från att utnyttja situationen. När hon väl kom till insikt om att hon behövde hjälp och meddelade sin omgivning det, så gick det mesta bra.

– Vänsterpartiet som arbetsgivare var väldigt bra, och helt med på att jag skulle få hjälp. Jag började med en dryg vecka på EWA-kliniken på Karolinska sjukhuset där man skulle försöka lära sig dricka måttligt, berättar hon.

Men att hitta ett sätt att förhålla sig måttligt till alkoholen fungerade inte för just henne. Beroendet accelererade efter inläggningen på EWA-kliniken, hon uppträdde berusad offentligt. Partiledningen reagerade starkt och ställde krav på att Gudrun skulle söka hjälp igen.

– Alla var överens om att det inte fungerade. Jag hade samtal med personer jag hade förtroende för och så kom jag fram till att jag skulle åka till Nämndemansgården. Väl där tog det mig tre dagar att yttra de förhatliga orden: att säga att jag är alkoholist. Man kallar det för att kapitulera.

Hon har sagt mer än en gång att män blir burna av sin omgivning och att kvinnor söker hjälp först när allt är slut. Medan män ofta har en hel omgivning till hjälp för att sopa alkoholmissbruket under mattan blir kvinnor istället otroligt duktiga på att själva dölja sitt beroende för alla omkring dem. Ensamheten blir stor.

– Ja, det har ju att göra med att vi är mer förlåtande när män dricker och oerhört fördömande när kvinnor dricker. Kvinnor tappar ju allt. Kvinnor som är fulla är hemska som kvinnor och helt omöjliga som mödrar. Det slår väldigt kraftfullt. Skam och skuld gör att kvinnor drar sig väldigt länge för att söka hjälp. De är i en helt annan situation än män när de kommer i behandling. De som jobbar med de här frågorna behöver känna till det.

Själv åkte Gudrun Schyman till Nämndemansgården med stark uppbackning från partiledningen men samtidigt lite motvilligt. För hon hade ju all kunskap själv, hon hade ju varit socialsekreterare i tjugo år. Om hon inte klarade alkoholen på egen hand – vem skulle kunna hjälpa henne? Då definierade hon ännu sig själv som någon som hade ”lite alkoholproblem”.

– Alkoholism är en sjukdom. Det kemiska beroende som finns i kroppen tar över och jag själv kan inte fatta beslut om hur många glas vin jag ska ta. Beroendet slår ut den typen av rationellt tänkande. Att säga att man är alkoholist är att acceptera att det är så. Det är också ett nödvändigt steg för att acceptera att man behöver hjälp.

För Gudrun Schyman var det aldrig tal om att lämna positionen som partiledare. Hon kände stor tillfredställelse i de framgångar Vänsterpartiet hade under hennes ledning. Det var ett roligt jobb och det ville hon behålla. Och hon fick respekt för det.

– Jag bestämde mig för total öppenhet. Jag hade samtal med alla partiledare för att berätta att jag skulle fortsätta vara deras kollega. De fick veta hur det låg till så de inte skulle behöva tänka mer på det. Jag gick till alla, även dåvarande statsminister Göran Persson. Han var den tristaste. Vi hade ingen bra relation – så småningom fick vi det, men inte då.

För Gudrun Schyman skapade beslutet en helt ny plattform för livet. I boken ”Människa Kvinna Mamma Älskarinna Partiledare ” som kom ut 1998, berättar hon öppet om alkoholen i sitt liv, om det svek hon känt från sin alkoholiserade far och hur hon själv förde sveket vidare till sina barn. Och om hur hon till sist återerövrade sin tillvaro och tilliten från de närmaste. Det är hennes sanning, hennes sätt att motsäga de påträngande rubrikerna. Boken är utlämnande. Men Gudrun Schyman är stolt över sitt åstadkommande och vill berätta.

– Det är ju inte så ofta som vi i vuxen ålder får möjlighet att grundligt ta ställning till livet. Men jag fick göra det. Och jag valde livet, jag fattade ett oerhört klokt beslut som får konsekvenser för alla mina relationer, på alla nivåer. Privata som politiska.

I den mån som alkoholkulturen och de tuffa arbetsvillkoren i politiken påverkade hennes drickande ser hon det som en förlängning av en process som börjat långt tidigare. I backspegeln konstaterar hon att hon redan som trettioårig socialsekreterare borde ha frågat sig själv om hon inte drack för mycket.

Då arbetade hon inom socialtjänsten. Den påminde om politiken med dess många svåra beslut, höga stress, ett jobb som följer med hem och som sätter sig i själen. Bland socialsekreterarna dracks det också mycket. Gudrun Schyman har aldrig utmärkt sig som storkonsument, för alla i omgivningen hade hög konsumtion.

– Alkohol är nog den mest effektiva och snabba legala drogen vi har för avkoppling. Men man är ju olika känslig. Jag är barn till en alkoholist. Jag har en kraftfull ärftlig belastning som borde ha lett mig till att vara mera restriktiv och vaksam. Istället tänkte jag nästan tvärtom; att jag ska bevisa att jag kan dricka utan att bli alkoholist, berättar hon.

Gudrun Schymans pappa dog i förtid. Att han aldrig slutade älska henne bara för att han satte flaskan först, lärde hon sig förstå genom sin egen alkoholism. Hon säger med viss galghumor att hon fick jobba hårt på att alkoholisera sig: Hon var nästan femtio år innan hon var i mål med beroendet. Men hon konstaterar sedan att ingen någonsin tänker sig att det ska gå på det sättet.

– Det var ett bruk som sakta, sakta ökade. Självklart drack jag bara på fritiden, och självklart drack jag inte när barnen var små. Jag hade aldrig trott att den konsumtion jag hade skulle accelerera så som den gjorde mot slutet. Men så ser ju sjukdomsutvecklingen ut. Man kan under lång tid upprätthålla en konsumtion som inte är uppseendeväckande. Men när det kemiska beroendet tar över är man ute i en väldigt brant trappa.

Numera är Gudrun Schyman kommunpolitiker i Simrishamn, i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen. Hon påpekar att mycket har hänt sedan hennes tid i riksdagen – numera förutsätter de flesta partier att deras riksdagsledamöter visar återhållsamhet.

– På den kommunala nivån ser jag ingen alkohol alls. När vi har budgetberedning åker vi i väg för två övernattningar med gemensam middag och då har det kanske ingått ett glas vin för dem som velat. Sen vet jag förstås inte vad som sker på rummen, men det är väldigt enkla anläggningar vi har varit på, konstaterar hon.

I Feministiskt initiativ, som hon nu leder, råder så gott som nolltolerans. Under valvakan fanns visserligen en bar där den som ville kunde köpa alkohol, men kongressen var kött- och alkoholfri. Och det serveras aldrig alkohol under andra arrangemang.

– Det går väldigt bra. Det skapar en varm och kärleksfull stämning, den trygghet och tillit som finns mellan oss slipper bli störd av alkohol. Vi har ju inte mindre roligt direkt…

Gudrun Schyman tycker att politiska aktörer i övrigt gärna får ta intryck. Politiken bör vara helnykter. Att däremot politiska möten kan fortsätta informellt över en öl, det ser hon som naturligt. Så gör man när man träffas i det samhälle vi har och politiker är inget undantag. Det samhället uppfattar hon å andra sidan som ett samhälle som håller på att alkoholiseras.

– I Almedalen kunde det bjudas på starköl, vin och snittar även på seminarier som tog slut klockan 11 på förmiddagen. Jag sa för något år sedan till arrangörerna att det borde bli alkoholfritt och det blev en jättediskussion. Men jag tycker det är intressant: hur skulle det gå om man tog bort alla roséflaskorna? Skulle ingen komma? Ett sådant underbetyg det vore!

Hon påpekar att politikers alkoholbruk högst sannolikt påverkar folkhälsopolitiken; det egna bruket kan göra det svårt att både uppfatta och ge luft åt behovet av ökad nykterhet. En bättre och större diskussion om alkohol på samhällsnivå tycker hon ändå borde vara möjlig.

– Alkohol drabbar oerhört hårt fysiskt, psykiskt och socialt. Och den för med sig gigantiska kostnader i samhället. Skulle vi ha en situation där någon i dag försökte introducera alkohol skulle den inte bli tillåten. Vi skulle inte vilja ha den för alla skador den medför, konstaterar hon.