Könsmärkta röstsedlar vid förbudsomröstningen

En kväll under det passerade demokrati­året såg jag, oklart för vilken gång i ordningen, filmen De omutbara. Den handlar om ett antal rättskaffens polisers kamp mot förbudstidens Al Capone i Chicago.

Att verkligheten är förlaga är antagligen svårt att förstå för många i vår tid, när avkriminalisering av narkotika framstår som en självklar punkt på var och varannan agenda. Ett förbud mot alkohol är inte ens teoretiskt tänkbart. Det är svårt att tänka sig in i att sådana förbud faktiskt har verkställts.

I Sverige blev det aldrig någon period av förbud. Men det var mycket nära. Och den förbudsomröstning som genomfördes 1922 uppfattades som självklar med tanke på de alkoholskador som hemsökt individer och samhälle under flera decennier.

Jag nämnde demokratiåret. Ett föredöme i det demokratiska genombrottet är Kerstin Hesselgren, »Kerstin den första« som hon brukar kallas såsom bland annat varande den först invalda kvinnan i riks­dagens Första kammare. Detta är hon mest känd för. Men också i ett otal avseenden var hon en nyckelperson i det svenska samhällets utveckling; hon intervjuade kvinnor för 1907 års emigrantutredning genom att vistas med dem på överfart och hotell, hon var den första bostads- och skolköks­inspektrisen, den första chefen för den kvinnliga yrkesinspektionen, en av de första kvinnliga representanterna för Sverige i Nationernas Förbund och Internationella arbets­organisationen, ILO, hon var verksam i reform­rörelsen Social­arbetare inom industri och arbetsliv, SAIA och flera andra organisationer.

Trots införandet av kvinnlig rösträtt och trots att det nu skulle råda likhet vid valurnorna tillämpades könsmärkta valsedlar i folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922. Efter en lång debatt i riksdagen beslutades om denna särskillnad. Syftet var att se om män och kvinnor röstat olika. Männen ansågs ha sakkunskap på området i sin egenskap av fyllerister. Men kvinnor var drabbade, varför deras röster borde kunna urskiljas. Strax efter att den kvinnliga rösträtten genomförts uppstod alltså denna diskutabla könsåtskillnad.

I debatten i Första kammaren den 5 april 1922 påtalade Kerstin Hesselgren risken att kvinnor åter skulle förbli »kvinnor och inte medborgare«. Ur hennes inlägg:

Den strid som uppstått på denna punkt, har, så vitt jag kan se, alldeles snedvridit hela frågan och gjort den till vad den icke behöver och icke bör vara, en kvinnofråga. Denna fråga borde väl om någon vara en gemensam fråga för hela folket, och den borde icke behöva uppdelas på manliga och kvinnliga linjer.

Skillnaden mellan mäns och kvinnors uppfattningar kom onekligen att återspeglas i valresultatet. Valdeltagandet uppgick till 50,8 procent (eller 1 820 452 personer). Nej till förbud-­alternativet segrade knappt. Noteras kan att 59 procent av männen röstade nej, medan 41 procent av kvinnorna gjorde det.

Därmed var förbudsfrågan avförd från dagordningen och i Sverige etablerades i stället Bratt-systemet och motboken.

Men förbudsomröstningen och debatten dessförinnan fick en annan betydelse. Den ledde till en parti­sprängning på den liberala sidan. Kerstin Hesselgren hade valts in som företrädare för det Liberala samlingspartiet. När partiet året efter folk­omröstningen splittrades, blev Kerstin Hesselgren politisk vilde under nära tolv år i Första kammaren. Det är inte svårt att föreställa sig hur hon som ensam kvinna hade att handskas med den kompakta manliga församlingen och inte minst de liberaler som tyckte att hon hade svikit.

Ur sprängningen föddes två partier. De som var emot ett förbud bildade Liberala riksdagspartiet under ledning av Eliel Löfgren. De som stödde ett förbud hade Frisinnade folkpartiet som hemvist under ledning av Carl Gustaf Ekman.

De frisinnade samlade förbudsvänliga, frikyrkliga och försvarsnegativa medlemmar. Icke förbudsvänliga kulturradikaler och försvarsvänner samlades i det liberala partiet. Även som vilde och partilös höll Kerstin Hesselgren fast både vid liberalismen och frisinnet och 1938 anslöt hon sig till (det sammanslagna) Folkpartiets riksdagsgrupp.

Den historiska kvinnans minne vårdas och dokumenteras i det Hofors där hon föddes och växte upp, men också i länsarkivet i Gävle och vid universitetsbiblioteket i Göteborg, där efterlämnade handlingar finns i de kvinnohistoriska samlingarna, Kvinnsam.

Det var tack vare liberaler och socialdemokrater i Göteborg som hon kunde bli invald i det indirekta förstakammarvalet. I denna stad, intill Korsvägen, finns mycket riktigt en flitigt beträdd gångväg upp mot universitetsbiblioteket till Kerstin Hesselgrens minne.

Men den uppmärksamme fotgängaren läser namnet »Hasselgren«. På båda sidor av skylten. Jag väntar på att någon feministisk eller annan debattör ska göra den relevanta reflektionen att om det hade handlat om någon manlig politiker, till exempel göteborgarna Göran Johansson eller Albin Ström, hade felstavningen justerats för länge sedan. Själv gör jag reflektionen härmed.

Kär pionjär har många namn. Eller finns det också en Kerstin den andra? »Kerstin den tidlösa« vore ett högst befogat tilltal – alldeles oberoende av felstavade skyltar och skiftande syn på vad i historien som är epokgörande och självklart.