”Jag hade hellre suttit i fängelse som barn”

I juli 2027 ska Nordens största kvinnoanstalt i Ystad kunna ta emot 20 flickor i åldrarna 15 till 17 år, och i vissa fall så unga som 13- och 14 år. Alkohol & Narkotika besöker den slutna anstalten där förberedelserna pågår för att omvandla vad som i dag är en häktesbyggnad, till ungdomsanstalt för flickor.

Maria Fågelborg-Hallmer är kriminalvårdsinspektör och projektledare för det som ska bli ungdomsanstalt. Hennes kollega Jenny Olsson är kriminalvårdare och barnombud, och har tidigare arbetat många år som förskollärare. De tar emot i fängelsets kapell, ett stort ljust rum komplett med vit predikstol och en bild av en sandstrand med svajande vass som täcker hela den inre väggen.

– Jag tänker spontant att med barnen kan jag verkligen göra någonting, de är så unga och fortfarande påverkningsbara. Barnen hålls åtskilda från de vuxna klienterna och vi kommer att ha tätare personalstyrka än vanligt, säger Maria Fågelborg-Hallmer.

Kriminalvården ska ta över ansvaret från dagens Sis-hem och påföljden sluten ungdomsvård tas bort. I stället kan barn som begår mycket allvarliga brott hamna i ungdomsfängelse. Enligt justitieminister Gunnar Strömmer handlar det om att ge brottsoffren upprättelse, hjälpa unga bort från gängens grepp och att skydda samhället från farliga personer. Men kritiken har varit omfattande och kommer bland annat från tunga remissinstanser, rättsexperter och barnrättsorganisationer. Kritiken gäller till exempel brott mot barnkonventionen, risk för cementerad kriminell identitet samt avsaknad av vetenskapligt stöd.

– Kriminalvårdens generaldirektör var tydlig med att det inte är en god idé med barn i fängelse, i synnerhet när han uttalade sig om 13 och 14-åringar. Men vi har fått ett uppdrag och det kommer vi att genomföra. Men det är väl ingen som tycker det är bra med barn i fängelse, säger Maria Fågelborg-Hallmer.

Hon berättar att de inte kommer att kopiera Statens institutionsstyrelse eftersom det är en annan verksamhet, Kriminalvården har även ett helt annat lagstöd. Men de har besökt Sis för att hämta inspiration.

– Tjejerna på Sis sa att det var mycket viktigt för dem att få göra sig i ordning tillsammans, att sitta på morgonen och sminka sig och prata om det. Många tror att det är så stora grejer de vill men det är det inte. De vill att vi ska vara snälla och lyssna, finnas där, säger Maria Fågelborg-Hallmer.

Hon sitter just nu med arkitekter som tar fram olika alternativ för inredningen inför byggstarten i höst. De kommer att ha samma möblemang som i dag men arbeta mer med lugnande färger och kuddar.

– Det blir inte så vitt och tomt som här, där det ekar. Man pratar även om gosedjur och det är viktigt. Att barnen ska ha något att krama, säger hon.

Jenny Olsson tar vid.

– Vi har även förberett för att kunna ta emot 13-åringar på en avdelning med bara fyra bostadsrum, de andra har sex bostadsrum. 13-åringar ska bo färre klienter tillsammans.

Den mindre avdelningen kan även fungera som avlastningsavdelning om någon behöver komma ifrån och andas lite, eller har en svår diagnos och inte kan träffa andra.

Enligt Maria Fågelborg-Hallmer kommer huvudfokus att ligga på skolan som också tar upp en stor yta, men även på en meningsfull fritid och att träna sig på vardagsaktiviteter. Det kan handla om saker som att baka, tvätta eller diska.

– Att lära sig livet och bli vuxen. Vi kommer ha sju lärare i grundämnen plus speciallärare. Det kommer också att finnas gym, och skapanderum där barnen kan måla eller till exempel ventilera genom att sitta med en gitarr eller vid en dator och skapa musik.

Mellan kl. 20 och 07 ska ungdomarna hållas inlåsta. Maria Fågelborg-Hallmer menar att det är svårt även för vuxna att vara själva så länge, utan möjlighet att styra om de vill gå ut och ta lite luft.

– Tänk då en 13-åring som saknar sin mamma och pappa, det kan absolut bli tufft. Vi kommer säkerligen att få bryta på natten och gå in och finnas, säger hon.

Barn kommer bara att dömas till fängelse för de allra grövsta brotten. Enligt Maria Fågelborg-Hallmer har anstalten redan erfarenhet av gängkriminalitet bland vuxna kvinnor. De är förberedda på den typen av problematik, och det råder totalt mobilförbud. Personalen kommer att ha samma befogenheter för barn som för vuxna. Lagar och förordningar är inte spikade än, men kommer att spegla fängelselagen som den ser ut i dag.

– Vi följer barnkonventionen och måste jobba med den i alla beslut vi fattar, så att vi säkerställer att det är för barnets bästa. Kriminalvården har satt ihop en fördjupande femdagarsutbildning för personalen om att jobba med barn, det handlar väldigt mycket om till exempel trauma och diagnoser. Det är rätt mycket vi har att lära, säger hon.

När det gäller behandling av skadligt bruk och beroende bland ungdomar så kommer Kriminalvården att se över befintliga beroendeprogram för vuxna, för att se hur de kan användas.

–Vi kommer att gå spåret genom barn- och ungdomspsykiatri, psykologer och elevhälsa, hela den svängen. Kring barnen finns andra resurser och professioner att sätta in än för vuxna. 12–stegsprogram har vi inte i Kriminalvården längre. Personligen tycker jag det är tråkigt, för det är en mycket bra behandlingsform, även med mötena utanför sen. Vi gick med intagna på möten tidigare, säger Maria Fågelborg-Hallmer.

–De vuxna kvinnorna är ofta nervösa när de ska lämna fängelset. Här finns rutin och struktur. Frivården blir en slags utsluss, och skyddstillsyn innebär möten med frivården, säger Jenny Olsson.

Tiden börjar bli knapp då klienterna i häktet ska börja röra på sig och vi måste vara ur vägen. Det är dags för en snabb rundtur på avdelningen. Cellerna, där flickorna ska bo, får vi inte fotografera då de är fullbelagda.

– Cellerna för vuxna ska utformas och renoveras till barn. Om någon skulle fylla 18 år under tiden här får vi ha lite fantasi, det är en kvinnoanstalt och vi kan jobba med en mjukare övergång, säger Maria Fågelborg-Hallmer.

En som har stor erfarenhet av att vara inlåst på institution är Daniella. Hon har mer eller mindre bott på Sis-hem från 15 års ålder, när hon blev myndig tog LVM (lagen om vård av missbrukare i vissa fall) vid.

–Jag har också suttit 1,5 år i fängelse för grovt vapenbrott. Jag har varit mycket i missbruk, då försvinner konsekvenstänket. Tog allt men mest kokain och benso. Det är mycket mer droger bland barn i dag än före ungdomsgängen, säger hon.

Daniella berättar att unga, utöver hasch, använder mycket kokain och synt (3-CMC). Daniella var själv inte aktiv i gängkriminalitet, men fick problem med personer som var det. I dag har hon fått hjälp av en avhopparverksamhet och har lyckats lämna både kriminalitet och droger. Drömmen är att i framtiden bli sjuksköterska.

–Jag försöker kämpa. Miljöombytet har varit viktigare för mig än alla behandlingar, men ilskekontroll har hjälpt jättemycket. Jag har alltid varit jättearg och hade det tufft hemma. Det jag hoppas mest är att mitt tankesätt ska förändras, det är det svåraste. Jag är inte riktigt där än men försöker jobba på det, säger hon.

Daniella fick sin första dom när hon var 15 år, för misshandel. Socialtjänsten kunde inte möta hennes aggressivitet så hon hamnade på Sis. Där vårdades hon mycket i enskildhet eftersom Sis inte heller klarade av att möta henne. Skolgången blev avbruten eftersom hon flyttades runt hela tiden.

– Det är så mycket skit som händer på Sis, jag hade hellre suttit i fängelse som barn. Personalen drog min axel ur led en gång på Sis, det skulle aldrig fängelset komma undan med. Personalens bemötande var bättre i fängelset, även om de kunde vara riktigt jävla dryga. Men det var respektfullt, säger Daniella.

Hon berättar att det fanns struktur i fängelset, och att hon var tvungen att göra saker som att gå till jobbet. Efter att ha suttit på Sis i princip hela tonåren fick hon lära sig rutiner och att komma in i vuxenlivet.

– Jag visste ingenting. Men i fängelset fick man inte sitta och slappa, och jobbar du inte får du inte pengar. Det tyckte jag var mycket bättre. Det är bra att barnfängelser ersätter Sis, jag behövde disciplinen men på rätt sätt. Mest av allt hade jag velat känna mig trygg på Sis.

Jonas arbetar i en avhopparverksamhet. Han menar att forskningen är tydlig med att det inte är bra att ha kriminella ungdomar tillsammans i grupp. De äldre lär de yngre. De med hårdast framtoning kommer att styra och de värderingarna kommer att sätta sig, menar han.

– Jag har svårt att tro att våra beslutsfattare inte vet bättre. De här ungdomarna matas med hopplöshet tidigt och det finns en risk att de blir ännu mer stämplade av att sitta i fängelse. Både av samhället och av sig själva; ”Ok, så det är det här jag ska göra”, säger Jonas.

Daniella tror inte heller att ungdomsanstalter stoppar barnen från att begå nya brott utan pekar i stället ut de äldre kriminella som orsak till problemet.

– Det är inte barnen, det är de äldre som rekryterar barnen. Barnen som skjuter är små och har inget konsekvenstänk, de är jättelättmanipulerade. Det är de äldre som är de riktiga jävla svinen i allt, säger Daniella och fortsätter.

– Problemet ligger i att varenda unge har en ghettopsykos. Men jag tycker gängen är töntar, småpojkar med machofasoner. Det är bara så fucking töntigt.

Hon menar att narkotikamarknader alltid funnits, men att allt var lugnare innan ”smågängen”.

– Det var de gamla koderna som gällde. Jag tror att barn som har det svårt i skolan och inte passar in i samhället hittar grupperingar som är likadana, säger Daniella.

Jonas berättar att det ofta finns en skarp hotbild mot de som vill lämna kriminaliteten, både bland äldre och yngre klienter.

– Min upplevelse är att konflikterna i gängen beror på samma saker som förr, typ någon som har legat med någon eller någon har varit respektlös eller beskyller någon för att vara skyldig pengar. Men i dag har de pistoler och sprängmedel i stället för knivar och batonger, säger Jonas.

En viktig del av arbetet är enligt honom sysselsättning och att klienterna ska hitta ett sammanhang och en givande vardag. Han hoppas att Kriminalvården ska göra ett bättre jobb med barnen än vad Sis gjort, men har svårt att se vad som skulle bli annorlunda.

– Men frivården har jag bra erfarenheter av och upplever att det ofta funkar bra. Jag tror mer på fotboja för tonåringar och det kanske man börjar med. Men det är klart att samhället behöver skyddas från de allra värsta, säger Jonas.

Han får medhåll av Russel Turner, docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Russel Turners forskning har kretsat kring ungdomar, substansanvändning, psykisk ohälsa och kriminalitet. Han menar att inlåsning bara borde ske vid hög risk för våld och upprepning av allvarliga brott.

– Om man vill uppnå en beteendeförändring och rehabilitering får man mer effekt i frivården som har mycket mer forskningsstöd, säger Russel Turner.

Jonas lyfter det långsiktiga arbetet. Han menar att kriminalitet går att förebygga, men att det tar lång tid och kräver mycket tålamod och resurser.

– Det finns en anledning till att man blir straffmyndig vid 15 år. Hjärnan är långt ifrån färdigutvecklad och konsekvenstänket är minst sagt bristande. Barn är inte vuxna och bör inte heller bedömas likadant, säger han.

Jonas tycker att det är konstigt att Kriminalvården tagit bort 12-stegsprogram, då det har fungerat bra för väldigt många. Han ger tipset att gå på tio möten.

– Då finns det en förhoppning att det klickar till och man känner att ”fan, här kan jag kanske få hjälp”, säger Jonas.

Enligt Russel Turner är barn som begår väldigt allvarliga brott få till antalet. Den stora skillnaden är unga som blir involverade i gängrelaterade händelser som får mycket uppmärksamhet. Han forskar just nu på anledningarna till att det har blivit så. Det går inte att fastslå någonting än, men faktorer som ekonomisk segregation spelar in. Dessutom har gängen uppfunnit en ny metod att rekrytera och betalar utsatta ungdomar som sitter på Sis- eller hvb-hem.

– De rekryterar via annonser på krypterade appar och kan erbjuda 50 000 till 100 000 kronor för att utföra grova brott. Det har spridit sig som en löpeld, säger Russel Turner.

Han berättar att narkotikahandeln ger gängen stora belopp att spela med, men att ungdomarna själva ofta inte har drogproblem i första hand. Vanligare är det med psykisk ohälsa, NPF-diagnoser och andra funktionsnedsättningar.

– Ofta har de här utförarna en supertaskig barndom. Vid exempelvis skjutningar förses de av gängmedlemmar med olika typer av lugnande substanser som trubbar av känslor och stress, som Tramadol.

Russel Turner tror inte att vuxenbehandlingarna kan anpassas rakt av för barn och menar att Kriminalvården kommer att dras med samma utmaningar med att få till beteendeförändringar som Statens institutionsstyrelse.

– Kriminalvården är superansträngd, de har inte resurser att driva beteendeförändringsprogram, säger han.

Han misstänker att risken för återfall i brott kan öka för barn som suttit i fängelse och att de kommer ut med sämre livschanser. Under tiden barnen är inlåsta kan de inte begå nya brott, men enligt Russel Turner markerar den sänkta straffåldern även ett perspektivskifte.

– Sverige var världsledande i att ta hand om barnen. Nu anser vi inte längre att barnen är offer för exploatering, utan vi ser dem som kriminella individer.

Jonas och Daniella heter egentligen någonting annat.

Reportaget är hämtat från Alkohol & Narkotikas jubileumsmagasin.