I patientens tjänst

Foto: Magnus Laupa

Med anledning av att Barbro Westerholm, 89, den 22 juni 2022 avtackas som ledamot i Sveriges riksdag återpublicerar vi Alkohol & Narkotikas intervju med henne från nr 3/2019.

Kom ihåg att patienten är din uppdragsgivare. Det fick Barbro Westerholm höra när hon studerade till läkare och som politiker är hon fortsättningsvis i patientens tjänst. Sveriges äldsta riksdagsledamot har kämpat för sprututbyte, metadon och strikta tobakslagar.

1984 sammankallar Socialstyrelsens generaldirektör Barbro Westerholm en grupp landstingsrepresentanter och läkare. Temat för mötet är den kontroversiella substitutionsbehandlingen med metadon, som är hårt kritiserad och ifrågasatt även inom Socialstyrelsen. Men Barbro Westerholm har bestämt sig.

– Metadon fungerar och det ska vi ha. Frågor?

Hon är en tung röst inom Liberalerna som inte är rädd att gå sin egen väg. I alkoholpolitiska frågor har hon röstat emot partilinjen och som tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen har hon stått fast vid kritiserade beslut. Därför blir jag inte överraskad när jag träffar riksdagsledamoten Barbro Westerholm i hennes arbetsrum i Gamla stan och får se halsduken.

»Jag har ju makt och jag törs« står broderat på en halsduk som ligger prydligt utsträckt på soffan. Historien bakom budskapet har spelat en stor roll i Barbro Westerholms politiska karriär. Som nytillträdd generaldirektör 1979 mötte hon demonstranter som protesterade mot att homosexualitet var klassificerat som en sjukdom. På en trappa i Social­styrelsen insåg hon att hon har makten att ändra på det.

Och att hon törs använda den makten.

Barbro Westerholm är en gayikon. Hon är politiker. Men kanske framförallt läkare.

Barbro Westerholm fick sin läkarexamen 1959 och drömde om att bli barnläkare. Det blev hon aldrig och trots att hon inte har träffat en patient i egenskap av läkare sedan 1961 har hon hållit fast vid sin roll som läkare inom politiken. Det syns inte bara i hennes hjärtefrågor, som ofta tangerar hälso- och sjukvården, utan även på hur hon resonerar. Hon har en stark tilltro till vetenskapen och hänvisar ofta till forskning före ideologi, vilket är ett drag som många uppskattar hos henne.

Hon ger sig inte in i ideologiska bataljer. Hon har inte tid att bråka, säger hon själv.

– När jag studerade sade någon: »Kom ihåg kandidater, det är patienten som är din uppdragsgivare«. Det har följt med mig sedan dess. Ska jag inte jobba direkt med patienter som läkare, så ska jag göra något annat bra för dem. De andra får sköta det politiska.

Men Barbro Westerholm har varit politisk i allra högsta grad, redan innan hon blev politiker. Hennes tid som generaldirektör på Socialstyrelsen 1979 fram till 1985 kommer att visa att hälsa och sjukvård inte bara är vetenskap. Hälsa är politik. Under hennes karriär kommer hon att jobba med tre starkt politiska hälsofrågor: metadonbehandling, sprututbyte och den lag som hon anser vara en av sina största politiska vinster: tobakslagen 1993.

– När jag ser i backspegeln inser jag att jag var en politisk generaldirektör för Socialstyrelsen, säger hon 40 år senare när hon sitter bredvid den broderade halsduken.

Hon uttalade sig i medier som inte uppskattades på regeringskansliet. Hon kunde inte hålla tyst (som läkare anser hon det vara oetiskt att hålla tyst om hon ser en risk). Medan hon jobbade för en borgerlig regering gick kommunikationen smärtfritt, berättar hon, men när Socialdemokraterna vann valet 1982 ändrades situationen.

– Det var inte opportunt att jag gick ut i frågor. Jag var hur osams som helst med den socialdemokratiska social­ministern Gertrud Sigurdsen. Men jag förstår att politikerna reagerade som de gjorde. Det var som att jag gav motioner som tjänsteman. Idag skulle jag gärna se att general­direktörer fick tid att ta fram sådana förslag, men kanske inte gå ut publikt som jag, utan ta upp det med regeringen. Men det fanns inte i min hjärna då.

Underhållsbehandlingen med metadon, som Barbro Westerholm så självsäkert förespråkade på ett möte 1984, var en sådan fråga, och även sjukdomsklassificering av på homosexualitet. De var frågor som inte var politiskt opportuna och som även personer inom Socialstyrelsen och hennes egen ledningsgrupp kritiserade.

– Om jag vet att det underlag jag har är rätt, då är det inte svårt att ta den kritiken. Det skulle däremot vara svårt att ta kritik om jag fegade ur.

Har du fegat ur någon gång?

– Inte riktigt. Det hände ibland i början när jag var chef, när jag inte vågade berätta till medarbetare att jag inte var nöjd med vad de gjorde och dröjde för länge att ta tag i det.

Barbro Westerholm kom redan på 50-talet i kontakt med narkotika. I ett experiment, som knappast skulle ske idag, provade hennes studenter vid farmakologen på smärtstillande läkemedel för att studera effekten. Läkemedlen som togs var bland andra metadon, morfin och acetylcalitylsyra. Det var någonstans här som Barbro Westerholm lade grunden till sin medicinska förståelse av beroende.

– En del studenter mådde så dåligt att de satt med en hink och spydde. Andra blev höga. Tyvärr var det flera av dem som fortsatte in i ett missbruk. Men vad skiljde dem åt, de som blev sjuka och de som blev höga? Det måste finnas genetik eller biologi i botten.

Därför trodde Barbro Westerholm aldrig riktigt på målet med det narkotikafria samhället.

– Man ska ha något att sträva mot, det var en bra one-liner. Men jag insåg att vi aldrig kommer att ha det. Men vi ska minska missbruket så långt vi kan.

Barbro Westerholm sitter i socialutskottet och hörs ofta uttala sig om frågor om narkotika, alkohol, tobak och spel. Hon vill se att sjukvården tar över ansvaret för hela beroende- och missbruksvården.

– Behandlingsinsatserna inom socialtjänsten har inte den vetenskapliga grund som sjukvården bygger på. När det gäller beroende så är det sjukvården som ska sätta diagnosen och tillsammans med andra aktörer sätta upp ett behandlingsprogram, säger Barbro Westerholm.

Foto: Magnus Laupa

Jag märker att frågan om beroendevården blottar sprickor i Barbro Westerholms i övrigt helgjutna stolthet över läkaryrket. Inom läkarkåren har beroendevården väldigt låg prioritet.

– Det handlar om en fördomsfull syn på status. Du måste ha patienten under en längre tid och det kan vara stretigt och problematiskt, jämfört med att vara kirurg där resultat kan ses snabbt.

Socialstyrelsen är placerad i ett mörkt hus på Kungsholmen i centrala Stockholm. På väggarna hänger överdimensionerade tavlor i mörka färger som en eller annan besökare antagligen tänker att borde hänga i en större och pampigare byggnad.

Men en mindre målning lyser i klarblåa färger bredvid receptionen. Barbro Westerholms porträtt målat av Ulla Viggen sticker ut, precis som hon gjorde som general­direktör enligt gamla kollegor.

Barbro Westerholm fick överta en myndighet i kris. Socialstyrelsen var hårt kritiserad och hon skulle minska myndighetens personalstyrka med en tredjedel. Hur var det att ta över Socialstyrelsen under sådana förutsättningar? Jag ringer Bosse Pettersson som jobbade på Socialstyrelsen mellan 1976 och 1992 och som senare var ställföreträdande generaldirektör för Statens Folkhälsoinstitut.

– Hon övertog ett landskap som var nedgånget och inte särskilt välkrattat för hur man skulle gå vidare. I mina ögon var hon en ovanligt tillgänglig GD, säger Bosse Pettersson och fortsätter:
– Hon kunde kombinera en vetenskaplig grundsyn med att vara väldigt öppen för att lyssna på olika argument.

En del studenter mådde så dåligt att de satt med en hink och spydde. Andra blev höga. Tyvärr var det flera av dem som fortsatte in i ett missbruk

Underhållsbehandlingen med metadon var kontroversiell och landade på Barbro Westerholms bord under hennes tid vid Socialstyrelsen. Utifrån forskningen ansåg hon att behandlingen var självklar.

– Det var så tydligt att dödligheten var lägre i gruppen som fick metadonbehandling. Men jag hann brottas våldsamt om den här frågan med den politiska makten, säger Barbro Westerholm.

Under Barbro Westerholms tid vid Socialstyrelsen fick metadonbehandlingen ett tak på högst 150 patienter i hela landet. Hur kunde den vetenskapligt styrda Barbro Westerholm tillåta att en behandling fick ett tak?

– Jag menade redan då att det var fel och att det var upp till en medicinsk bedömning om någon har nytta av behandlingen. Men ibland får man göra kompromisser och jag skäms inte för det. Alternativen var att stå på ställe eller ta några myrsteg framåt. Kontroversiella frågor tar tid.

Metadonbehandlingen skulle inte bli den enda lång­utdragna kontroversiella fråga som Barbro Westerholm tog sikte på. I mitten av 80-talet ökade injektionsmissbruket och även hiv. Året efter att Barbro Westerholm valdes in i riksdagen, 1989, delade hon ut boken Rena sprutor till narkomaner till alla riksdagsledamöter för att förespråka sprututbyten.

– Moderaterna var färdiga att såga mig vid fotknölarna. Det fanns ett föraktfullt motstånd mot sprututbyten från partierna, men inom partierna fanns det politiker som stödde dem.

Redan 1995 motionerade Folkpartiet för ett nationellt sprututbytesprogram men Barbro Westerholm skulle få vänta till januari 2016 innan hon fick stå i riksdagen och utropa »Äntligen! Äntligen! Äntligen!« när regeringen tog bort det kommunala vetot mot sprututbyten. En 30-årig kamp tog slut.

Barbro Westerholm beskriver sin sista tid vid Social­styrelsen i dramatiska ordalag. Hennes politiska förtroende var förbrukat och hon hade fått signaler om att det var dags att slut. Hon förstod att det var bäst att söka ett jobb med distans till regeringen.

– Jag insåg att jag nog skulle få kniven i ryggen och hamna på en elefantkyrkogård vid regeringskansliet med ett uppdrag att utreda något som ingen bryr sig om.

Hon blev medicinsk chef vid Apoteksbolaget. Dagen efter att hon slutade vid Socialstyrelsen, i september 1985, skrev hon in sig som medlem i Folkpartiet, nuvarande Liberalerna.

Hon insåg att det är inom politiken man påverkar.

Det var Folkpartiets socialpolitiska program med parollen »Det glömda Sverige« som fick henne att välja Folkpartiet.

Barbro Westerholm har 24 år bakom sig inom Liberalerna, men hon har inte alltid följt partiet i alla frågor. I motsats till hennes övriga liberala kollegor i riksdagen röstade hon ifjol emot förslaget om en ny utredning på gårdsförsäljning. När det gäller frågor om missbruk och beroende anser hon inte att en restriktiv politik står i strid med hennes liberala livsåskådning: att ha ett beroende är
att vara ofri, resonerar hon.

Hon står i riksdagens gamla rökrum, som idag har gjorts om till mötesrummet Templum, när hon förklarar hur svårt det var att få med riksdagen i arbetet mot tobak på 80- och 90-talet. Den nya tobakslagen som klubbades 1992 hör till Barbro Westerholms största politiska segrar. Som nytillträdd riksdagsledamot gick hon med i en grupp bestående av politiker från olika partier som jobbade för en ny tobakslag.

Det som blev nyckeln till förändringen var när ett opinionstryck skapades. Organisationer som Läkare mot tobak och Lärare mot tobak startades, som enligt Barbro Westerholm gick lös »som en lämmelhjord« på regeringen. Opinionstryck är viktigt, säger hon, och hoppas att civilsamhället fortsättningsvis organiserar sig för att sätta press på politikerna.

Den nya tobakslagen, med restriktioner på paketstorlekar, åldersgränser och skrivelser om rökfria arbetsmiljöer, trädde i kraft 1993. Det gamla rökrummet i riksdagen förkroppsligar hur synen på tobaken har förändrats i samhället under Barbro Westerholms tid som riksdasledamot. Tidigare kunde rökande riksdagsledamöter samlas på paradplats med utsikt över Mälaren. Idag får de söka sig långt ner till källaren för att hitta riksdagens fönsterlösa rökrum.

Barbro Westerholm är idag 86 år och riksdagens äldsta ledamot. Frågor om äldre, eller årsrika som hon säger, är idag hennes hjärtefråga. Hon har sagt att man lever så länge man är nyfiken på morgondagen.

– Jag vill att man kan se årsrika människor som en tillgång i samhället och öppnar upp arbetslivet och skapar åldersyrken. Jag är nyfiken på om jag kan lyckas åstadkomma det.

Utgående från det hon åstadkommit så här långt känns det inte som ett omöjligt mål.

Julius von Wright

Julius von Wright är f.d. chefredaktör för Alkohol & Narkotika (2017-2022). Till hans specialområden hör narkotikapolitik och vårdfrågor, ofta med ett nordiskt perspektiv.

Senaste från Politik

Varför punktskatter?

Ett förslag från Finansdepartementet om höjda punkt­skatter på alkohol och tobak har varit på remiss. Punktskatter

Lästips direkt i din inkorg?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!