Ett brandtal för skademinimering

Antologin Dogmer som dödar  – Vägval för svensk narkotikapolitik (Verbal förlag 2017) är ett brandtal för skademinimering. Boken fokuserar på frågor om vård och behandling och hur man kan minska skadorna och riskerna av narkotikabruk, men på sina håll kommenteras även kriminalpolitiken, som i Christina Gynnå Oguzs kapitel om avkriminalisering av bruk.

Perspektiven i antologin är många. Bland författarna finns många bekanta namn från narkotikaområdet: Markus Heilig, professor i psykiatri vars kapitel har namngett boken, sociologen Börje Olsson och, som sagt, tidigare departementsråd Christina Gynnå Oguz för att nämna några. Men även anhöriga och brukare spelar en viktig roll i bokens utformning. Brukarens erfarenheter likställs med professorns.

– Kampen om brukarperspektivet är så självklar inom hiv-rörelsen, trots att den inte alltid har varit det. Kunskapen och rätten till inflytande då det gäller behandling är en enorm resurs som inte har hörts då det kommer till beroendevården. Demokratiseringen av vården är en jättefråga, säger redaktören Mikaela Hildebrand.

Mikaela Hildebrand har bland annat jobbat på FN:s aidsprogram (UNAIDS) och har genom det arbetet kommit i kontakt med harm reduction-rörelsen. Hon berättar att hon hade hört rykten om Sveriges narkotikapolitik i sitt internationella arbete, men att det var först då hon flyttade till Sverige för ett par år sedan som hon bekantade sig med den svenska narkotikapolitiken och dess höga narkotikadödlighet.

Redaktörskollegan Niklas Eklund engagerade sig i brukarföreningen för ungefär fem år sedan och driver nu bland annat ett sprututbyte i Stockholm. Det var i kontakten med brukarföreningen som han fick en helhetsbild av brukares situation och började aktivera sig politiskt. Ett syfte med boken är att organisera grupper på fältet och bryta stuprören, berättar Eklund.

– Det har bland annat funnits en språkförbistring mellan brukare och den akademiska världen. Fast man har tyckt lika i en del frågor har man inte uttryckt det på samma sätt. Men det har absolut blivit bättre med brukarinflytande på senare år. Det står inskrivet i alla landsting att man ska ha brukarråd, men sen är det förstås slagsmål om vem som får vara med i dessa råd, säger Eklund.

Mikaela Hildebrand och Niklas Eklund träffades första gången utanför föreställningen av filmen Mona Lisa Story under Almedalsveckan 2016. Ett knappt år senare har de lyckats samla 21 röster som argumenterar för en ny riktning inom svensk narkotikapolitik. Då de två sitter bredvid varandra och pratar om dessa frågor är det ingen överraskning att arbetet har gått så snabbt. Glöden finns där.

Det medicinska perspektivet får ofta stort utrymme i diskussionen om skademinimering. I Dogmer som dödar betonas även de psykosociala insatserna. “Metadon […] var på inget sätt en mirakelkur som gjorde mig frisk”, som Jonna Sohlmér, socionomstudent och metadonpatient, uttrycker det i sitt kapitel och fortsätter “Metadonet i sig kan aldrig ersätta den psykosociala behandling som behövs för att komma vidare i tillfrisknandet”.

– Det måste finnas ett meningsfullt alternativ till missbrukarlivet. Många tror att om man bara blir drogfri blir allting bra, men det är då som många problem börjar. Många orkar inte då de inte har en identitet längre. Då finns det en snabb väg tillbaka till ett liv då man var någon, narkomanen, säger Niklas Eklund.

Det är kanske här, i frågan om hur man ska balansera medicinska och psykosociala insatser, som några skribenters åsikter kan gå isär. Börje Olsson skriver “[…] vi ser en renässans för medikaliseringen. Min grundhållning här är att detta i huvudsak är positivt, men att dessa åtgärder knappast kan få någon större effekt på narkotikaproblemen på aggregerad nivå”.

Hildebrand och Eklund säger att de vill beskriva vad den svenska narkotikapolitiska modellen har betytt för många brukare, anhöriga och behandlare. Samtidigt som de båda anser att det finns ett ansvar att utmäta för de narkotikarelaterade dödsfallen så är de noga med att påpeka att boken också ska blicka framåt. De hoppas på ett uppsving i den narkotikapolitiska debatten där också konkreta förändringar kan diskuteras.

– I debatten kommer vi aldrig riktigt ner på detaljnivå för att prata om kvaliteten av behandling, för det är ju det det handlar om, säger Hildebrand och efterlyser bland annat metodutveckling för hur kunskap kan omsättas i praktik.

Hon tror på möjligheten att hitta ett mellanläge där olika syner på narkotikapolitiken kan mötas.

– Vi står inte i totalt motstånd. Att man talar för skademinimerande åtgärder betyder inte att vi talar för att människor ska börja använda narkotika. Ofta blir det att man diskuterar det ena och då förutsätts det att man är för exempelvis legalisering. Det kan vara så hämmande för debatten, säger Hildebrand.

Socialstyrelsens handlingsplan mot narkotikadödligheten ska vara klar om en månad. Är det därför boken kommer ut just nu?

– Det är inte medvetet att den utkommer före narkotikadödlighetsutredningen. Det är bara tur med tajmingen, men vi hoppas det kan bidra till en djupare förståelse i frågan, säger Hildebrand.