En drogscen präglad av samexistens

Den som stiger av tåget på Köpenhamns Hovedbanegård tar de första kliven ut på stadens främsta drogscen. Precis som på många andra centralstationer i världen samlas här många personer med missbruksproblematik. Stationen är stor och rymmer flera avskilda ställen där det går att ostört ta droger. Under rulltrapporna på perrongerna och inne på toaletterna är klassiska ställen där personer injicerar eller röker kokain och heroin.

Den som väljer att gå ut på baksidan av Hovedbanegården hamnar direkt på en marknadsplats för droger, Pillerbørsen. Framför ett cykelställ hänger ofta en grupp personer med utseenden som tyder på ett hårt leverne. Här säljs och köps metadon, eller møllehjul, som danskarna säger, och andra receptbelagda mediciner. Många av köparna är svenskar som tagit sig över sundet.

– Atmosfären vid Pillerbørsen är lite mer easy going än i andra delar av Vesterbro, säger Morgan Bancroft som är forskare på Köpenhamnsfilialen av Center for Rusmiddelforskning vid Aarhus universitet och vår guide till besöket på Inre Vesterbros drogscen. En plats som drar till sig narkotikaanvändare från hela Norden.

Begreppet »öppen drogscen« syftar på en geografisk, bestående plats där bruk och försäljning av narkotika sker offentligt. Den gamla arbetarstadsdelen Vesterbro har haft en drogscen sedan 1970-talet men scenen har, likt stadsdelen i sig, genomgått förändringar under 2000-talet. Tidigare bodde många av narkotikaanvändarna i stadsdelen, bostäderna var billiga men standarden låg. Ett gammalt arbetarklass-kvarter mitt i en attraktiv storstad? Gentrifieringen kom som ett brev på posten. Lägenheterna och husen renoverades och lockade en helt ny befolkning. Idag är kvadratmeterpriset på Vesterbro bland de högsta i byen. De socialt utsatta människorna bor inte kvar, men många tillbringar fortfarande sina dagar här.

En drogscen, med öppen försäljning och konsumtion av droger, sätter sin prägel på stadsbilden. På Inre Vesterbro finns flera institutioner som är viktiga knutpunkter i stadens drogmiljö. Det unika med detta lilla område är koncentrationen av skadereducerande verksamheter, men också att området blivit en buffertzon där polisen valt att se genom fingrarna på gatuhandeln och inte ingriper mot eget innehav. Paradoxen förstärks av att det i området arbetar en kvarters­polis, Rud Ellegaard med målsättningen att vara »Din betjent« för människor med narkotika­problem som uppehåller sig här. Även dessa människor är medborgare som har rätt att leva så tryggt som möjligt, menar Ellegaard. Han har polisledningens stöd för sitt arbete att försöka minimera konflikter inom gruppen av narkotikaanvändare och mellan gruppen och grannskapet. Han betonar vikten av att besöka de olika institutionerna även när det är lugnt. Då bygger han de relationer till besökarna som är oumbärliga när det hettar till. Genom att uppträda lugnt och vänligt går det att lösa konfliktsituationer som bara hade blivit värre om han hade höjt rösten och viftat med batongen.

Hur har det blivit så här?

Omkring år 2008 hade situationen blivit ohållbar. Missbruket var spritt över stora delar av Vesterbro. Injiceringar och rökning skedde öppet på smågator och gårdar. Boende i området kände att det var dags att göra något, både för lokalmiljön och brukarnas skull. Därför öppnades Café Dugnad i Kødbyen. Dugnad är ett norskt ord – om man sysslar med dugnad så arbetar man med något ideellt. Morgan Bancroft gör just det på Café D, som det kallas i folkmun. Här i en äldre tegelbyggnad i ett plan finns ett café där personer med missbruksproblematik kan få något att äta, en kopp kaffe och någonstans att vara. I en grannbyggnad ligger Sundhetsrummet. Där kan några av de människor som lever i samhällets största utsatthet få hjälp med sina hälsoproblem av en sjuksköterska, prata om bostad eller vård med en kurator, få sova en stund i ett vilorum, hämta rena kanyler och andra verktyg som behövs för injektion eller rökning av droger.

När vi kliver in står en kvinna vid en dator och kollar Facebook.

På innergården, mellan caféet och hälsovårdslokalen, sitter folk på bänkar och snackar i små grupper. I mitten av gården är en glaskur placerad, där röker två personer crack-­kokain vid vårt besök.

– Det är en gammal busskur. Polisen har span på gården och krävde att det skulle vara ett rökbås helt i glas som man kunde se in i, berättar Morgan Bancroft.

En man som bär runt på en liten krukväxt svajar omkring på gården, hans byxor är trasiga men han ler. Han försvinner in på Café D och kommer ut med en tallrik mat. På en av bänkarna sitter en man och knappar på sin mobil.

– Idag är en lugn dag, det är inte så mycket folk här nu. Men när många personer med missbruk samlas på ett och samma ställe kan det ibland bli oroligt, säger Jeppe som arbetar på Café D.

Omkring fem till tio procent av dem som kommer till Café D är svenskar, uppskattar Jeppe. När man senast gjorde en undersökning av hur många som besöker caféet under en dag kom 200 personer. De första åren var Café D ett in­­­officiellt drogkonsumtionsrum, men nu vill man inte att toaletten ska användas vid narkotikaintag.

– Den behövs för det som toaletter brukar användas till, säger Jeppe.

När vi har gått ut från den innergård där Café D ligger ser vi till höger ett bostadshus med fem våningar. Där växte Morgan Bancroft upp. När han var barn på 1990-talet, hände det ofta att han i trappuppgången stötte på personer som satt och sov eller som injicerade droger. Det ändrades med tillkomsten av de olika hjälpinrättningarna.

– Det kunde vara blod på väggarna men så är det inte längre. Mina föräldrar bor kvar och de upplever aldrig några problem i trappen, säger Morgan Bancroft.

Snett rakt fram ligger en ful kontorsbyggnad med åtta våningar, det är en av Köpenhamns polisstationer. Från huset har man full uppsyn över entrén till H17, norra Europas största drogkonsumtionsrum, som ligger exakt hundra steg från polishusets entré. H17 öppnades 2016 och har tio platser för att röka narkotika, sex för att injicera. Det är öppet nästan dygnet runt, med undantag för 06.00 till 9.15 på morgonen. Även ett drogkonsumtionsrum måste städas. Här kan man inta sin narkotika under översyn av sjukvårdspersonal som kan ingripa vid överdoser och också ge råd om hur intaget ska ske så hygieniskt som möjligt. Namnet har det fått eftersom det är beläget på Halmtorvet 17.

Ett par hundra meter bort, på Istedgade, ligger Skyen, det första officiella drogkonsumtionsrummet som öppnade 2012. Det ligger i anslutning till Mændenes Hjem som också ansvarar för Skyen. Mændenes Hjem består av ett härbärge för korttidsboende med 27 platser och två enheter för längre boende med totalt ­18 platser.

Redan innan Skyen öppnade hade ett »fixerum« på hjul, den så kallade Fixelancen öppnat. Initiativtagare var gräsrotsaktivisten Michael Lodberg Olsen. Med hjälp av bland andra komikern Frank Hvam gjordes en gammal tysk ambulans om till ett mobilt, inofficiellt drogkonsumtionsrum. Idag rullar en nyare bil, sedan ett par år tillbaka i kommunens regi, på Köpenhamns gator. Den första Fixelancen har sedan dess ställts ut på Nationalmuseet.

Den sjätte av Inre Vesterbros viktiga platser för narkotikascenen är Mariakyrkan, också den belägen på Istedgade. Sedan 1974 har Mariatjenesten haft en lokal i kyrkan för människor som rör sig i området med olika former av problem. Här går det att få en kopp kaffe och ett samtal. Verksamheten bedrivs i samarbete med Kirkens Korshaer och är öppen varje dag, eftermiddagar och kvällar.

Försök att stoppa Mariatjenesten hade en central roll i den kedja av händelser som ledde fram till upprättandet av de båda officiella drogkonsumtionsrummen och den buffertzon som omger dem.

Esben Houborg, den forskare som leder Centrum för Rusmiddelsforsknings olika forskningsprojekt på Vesterbro berättar:

– Det började med att människor som bodde granne med Mariakyrkan ville ha bort personer med missbruksproblem från kyrkans område. Folk var trötta på drogrelaterat avfall, offentligt injicerande och stök i trappuppgångarna. Samtidigt var det många som menade att man inte bara kunde köra iväg personerna med missbruksproblematik, utan att man istället måste hjälpa dem.

År 2012 ändrades lagen om euforiserende stoffer och gjorde det tillåtet att öppna drog­konsumtionsrum. Tanken var dels att skapa en bättre situation för personer med missbruksproblematik och minimera skadeverkningarna som ett bruk i gatumiljön kan ge, dels att minska otryggheten som drogscenen skapade för de boende.

Köpenhamns kommun, som länge hade velat ha drogkonsumtionsrum, skred snabbt till verket. Året därpå etablerades Skyen.

– Fixerummen är en jättesuccé, säger kvarters­polisen Rud Ellegaard. Genom att injicerandet har flyttat inomhus och sker under tillsyn av sjukvårdspersonal har inte bara antalet dödliga överdoser i gatumiljön nästan helt upphört. Omgivningen upplevs nu som mindre otrygg för dem som bor och arbetar på Vesterbro.

I den undersökning som Esben Houborg och hans medarbetare har gjort bland de boende på Vesterbro framkommer det att majoriteten är positiva till drogkonsumtionsrummen H17 och Skyen. De menar att etableringen har gjort att drogmiljön uppfattas som mindre störande för lokalsamhället. Kanylerna på gatorna har minskat, injicering i trappuppgångar är inte lika vanligt längre och tryggheten uppfattas som större.

Men på några gator är man mer negativ. På drogscenen i Vesterbro fungerar vissa institutioner som knutpunkter där personer med missbruk samlas. Runt dessa är det ofta mer oväsen och stök. När många samlas på en plats kommer det inte alltid att vara lugnt. I synnerhet inte när drogen ofta är kokain, som gör människor utåtagerande. Mellan de olika knutpunkterna har det skapats vandringsleder där personer med missbruksproblematik rör sig fram och tillbaka. Från H17, till Mændenes Hjem och upp till Hoved­banegård, för att ta ett exempel. På dessa gator har lokalborna i högre utsträckning upplevt drogmiljön som störande. Det går även att se fysiska förändringar i stadsmiljön.

– På vissa gator har elskåp fått en lutande topp, så att de inte ska kunna användas som bord i droghanteringen. Trappnedgångar i gatuplanet har täckts av trädörrar, för att folk inte ska kunna sitta där och ta droger, berättar Morgan Bancroft när han pekar ut några sådana platser på Lille Istedgade.

Det finns dagar då stöket kommer tillbaka till Vesterbro. Det är när H17 eller Skyen har stängt, vilket har skett vid flera tillfällen. Personal­brist och oroligheter bland besökarna har varit två skäl till att man tvingats stänga. Arbetet med abstinenta eller drogpåverkade besökare innebär en tuff miljö för personalen med hög sjukfrånvaro och stor personalomsättning.

– När H17 stänger blir det högre press på Skyen. Då har även Skyen blivit tvungna att stänga eftersom det blivit oroligt där. Då blir det press på Sundhetsrummet och Café D. På det sättet sprider det sig som ringar på vattnet, säger Esben Houborg.

Vad som kommer att ske i framtiden är svårt att förutse men att en reglering behövs är Esben Houborg och Morgan Bancroft eniga om.

– När det är riktigt många missbrukare samlade på ett ställe blir det också svårt att reglera. Trycket på Vesterbro är enormt. Om det hade funnits mindre drogkonsumtionsrum även på andra ställen i staden hade det inte varit lika många som kom till Vesterbro. På det hela taget är det kanske lättare att hantera mindre drog­konsumtionsrum, menar Esben Houborg.

Esben Houborg ser på Vesterbro som ett slags socialt experiment där olika metoder prövas för att se vad som fungerar.

– Behövs det fler närpoliser som Rud? Fler socialarbetare i drogmiljön? Ska vi flytta metadonutdelningen till gatuplan för att sänka trösklarna så att folk lättare kommer in i programmen och bort från miljön, funderar Esben Houborg.

En civilklädd polispatrull pratar med en man som blöder från huvudet utanför H17 innan de hoppar in i sin mörkblåa skåpbil och försvinner iväg. Strax därpå möter vi några skolbarn som kommer ut från den kommunala musikskolan och glatt traskar vidare. Skolan har flyttat in i det tidigare industriområdet Kødbyen, precis som H17 och mängder av restauranger, i olika prisklasser.

– Folk går med barnvagnar eller är på väg till jobbet, samtidigt kan det sitta någon som röker crack en meter därifrån. Det är enormt tätt mellan människor på Vesterbro. Jag frågade en boende om hon någonsin interagerar med narkotikaanvändarna, då svarar hon »nej men jag pratar inte heller med min granne«, berättar Morgan Bancroft.

Här pågår två parallella världar, där människor lever vitt skilda liv och där var och en försöker sköta sitt.