Svårt bli av med (begreppet) »knarkare«

Resultatet presenteras i det senaste numret av tidningen i artiklarna ”Grannarnas skräck: en narkoman” och ”Svårt bli av med knarkare”. Kriminella, MC-gäng och fönstertittare får stiga åt sidan för “knarkare”, som får hela 33 procent av rösterna (observera att de tillfrågade får svara fritt – svaren har senare kategoriserats). De som “knarkar” snor ur förråden, de ligger avtuppade i trapphuset, de lämnar kanyler i barnens sandlåda, skriver tidningen.

Det är svårt att se nyttan av att mäta fördomar och själva undersökningen tål att ifrågasättas (frågan som ställdes löd ”Vilka tror du är de mest besvärliga grannarna?”), men jag ska hålla mig till att skriva om valet av begreppet ”knark” i artikeln.

Ja, knarket samlas på hög i de här artiklarna. Det är knarkmissbrukare och knarkgranne. Begreppet knarkare uppstod på 50-talet som ett slangord för personer som använde amfetamin för att de gnisslade tänder. ”Det knarrar om tänderna”, säger författaren Birgitta Stenberg, som är en av dem som började använda ordet. Men mycket har hänt sedan 50-talet och begrepp som knarkare och missbrukare har med fördel bytts till ”personer med missbruk” eller motsvarande i myndighetstexter och andra ställen, i ett led att minska stigmatisering. Begreppen har genomgått samma process som exempelvis ”handikapp” inom funktionshinderområdet, men inte blivit lika allmänt accepterat.

“Missbrukare” och “knarkare” är identiteter som tenderar att trumfa det mesta. Missbruket är det som kommer först i ordningen av olika egenskaper en person kan ha. Personen är missbrukare i första hand, i andra hand kvinna, man, mamma, pappa – eller granne. Det framgår klart och tydligt i valet av rubriken ”Svårt bli av med knarkare”.

Genom val av ord konstruerar vi vår verklighet och därför handlar språk inte bara om tydlighet – språk utstrålar social status, fördomar och framförallt makt. Det ger medier ett stort ansvar i frågan om val av ord. Och det är inte alltid lätt att hitta rätt rent journalistiskt: intervjupersoner kan använda ett visst språk (i artikeln intervjuas KRIS:s Christer Karlsson, som hänvisar till sig själv som före detta missbrukare och narkoman) och det är inte en journalists uppgift att redigera citat. Men inom alla medier borde vi journalister vara kritiska till dem vi intervjuar, inte bara syna deras svar utan också deras språkbruk.

I webbversionen av artiklarna har “knarkmissbrukare” bytts ut mot “narkotikamissbrukare” och “knarkande granne” har vid ett ställe blivit “drogmissbrukande granne”. Hem & Hyra meddelar i ett mejl att ordbytet inte är en medveten redaktionell förändring, utan att texten har ändrats för att passa webbformatet bättre (knarkande granne förekommer ännu i webbversionen). Det är synd att det inte ligger ett större resonemang bakom ordvalen. En sådan diskussionen kunde ha varit lärorik för fler redaktioner som borde föra samma diskussion.*

För det här exemplet är inte unikt. Det syns i många dagstidningar och är tillsammans med de ofta slentrianmässigt utvalda bilderna (“nålen i armen”) långt ifrån ovanligt.

***

*Originalstycket “I webbversionen av artiklarna har “knarkmissbrukare” bytts ut mot “narkotikamissbrukare” och “knarkande granne” har blivit “drogmissbrukande granne”. Jag har bett Hem & Hyra kommentera bytet av begreppen utav intresse för den redaktionella diskussionen, men de har avböjt att kommentera. Det är synd, den diskussionen kunde vara intressant för fler redaktioner som borde föra samma diskussion.” har redigerats 7/12 kl 11.12.