»Socialstyrelsens kartläggning av samsjuklighet är ofullständig«

Hösten 2018 fick Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga förekomsten av samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendeproblematik och analysera hur samverkan mellan olika verksamheter inom vården och omsorgen fungerar. Rapporten lämnades till regeringen i november ifjol.

I maj 2019, medan kartläggningen pågick, kom socialutskottets betänkande om att regeringen bör se över hur vårdansvaret för personer med psykisk ohälsa och samtidig beroendesjukdom kan samlas hos en huvudman. Begäran innebär att Socialstyrelsens kartläggning närmast kan anses överspelad. Dock bör Socialstyrelsens rapport ändå kommenteras med fokus på några uppenbara brister i rapporten, i den händelse att den kommer att åberopas.

Först kan vi konstatera att Socialstyrelsens kartläggning är ofullständig, då den är avgränsad till personer med psykiatriska diagnoser, men där beroende har föranlett behandling i sjukvården. Socialstyrelsen har alltså missat att kartlägga förekomsten av beroende hos personer som är aktuella i psykiatrin och primärvården för sin psykiska ohälsa, vilket enligt tillgängliga vetenskapliga rapporter ligger mellan 20 och 30 procent eller mer. Redan psykiatrireformen 1995 utredde dem med svåra psykiska sjukdomar och samtidigt beroende och utvärderade olika former av samverkan. Även om underdiagnostisering nämns, borde man tydligt ha angett begränsningen i rapporten, då den inte ger en korrekt beskrivning av faktisk förekomst av samsjuklighet med beroendesjukdomar inom vården. Avgränsningen medför också att personer med samsjuklighet i kontakt med öppen vård och ofta utan social problematik inte kommer med.

Ett annat bekymmer med rapporten är att författarna beskriver samsjuklighetsproblematiken hos klienter och patienter som komplex, då det snarare är samverkan mellan vården och socialtjänsten som är problematisk. Länsöverenskommelsen 2013 och användningen av samordnade individuella planer (SIP) har inte märkbart förbättrat samverkan.

I rapporten anges psykosocial behandling som en knäckfråga med hänvisning till att socialtjänsten skulle ha svårt att skilja på psykologisk och psykosocial behandling. I Socialstyrelsens Nationella riktlinjer från 2015, som riktar sig både till socialtjänsten och hälso- och sjukvården, redovisas såväl evidensbaserade psykologiska som psykosociala behandlingar samt sociala stödinsatser. I korthet rör psykologisk behandling främst psykoterapi, medan psykosocial behandling kan inkludera exempelvis kontakt med närstående och kontakter med sociala myndigheter för sociala hjälpbehov. I den nuvarande rapporten har man inte uppmärksammat att psykologisk behandling även rekommenderades för socialtjänsten, trots att psykoterapi egentligen hör till en annan huvudmans ansvar. Här föreligger en märklig diskrepans mellan användningen av psykoterapi och psykosocial behandling för beroende och andra psykiatriska diagnoser.

Grundproblemet är att behandling för skadligt bruk och beroende i Sverige fortfarande 2020 kan ske i socialtjänsten, medan dessa diagnoser internationellt, förutom i Danmark och Finland, behandlas inom hälso- och sjukvården. Den gedigna Missbruksutredningen från 2011 föreslog bland annat att all behandling för beroende borde ske inom hälso- och sjukvården.

Vi hoppas att pågående utredning om ett huvudmannaskap kommer fram till samma slutsats, då det skulle förstärka vården för dem med samsjuklighet och inte minst ge en betydligt jämlikare vård.

Agneta Öjehagen är professor emerita i psykosocial forskning vid Lunds universitet
Claudia Fahlke är professor i hälsopsykologi vid Göteborgs universitet

Texten har tidigare publicerats i Svensk förening för Beroendemedicins medlemstidning Bulletin.