Forskning Opinion

Varför har den psykedeliska forskningen inte nått ­Sverige?

Forskning om psykedelisk psykoterapi har fått nytt liv efter 40 år. Flera nordiska länder deltar i studier på området, så varför inte Sverige? Theodor Pipping från Nätverket för psykedelisk vetenskap skriver att det inte finns några lagliga hinder.

Det pågår sedan ett decennium en renässans för psykedelisk vetenskap. Internationellt har det skett en explosionsartad ökning av studier som undersöker behandlingar med inslag av psykedeliska substanser för psykiatriska sjukdomsbilder. Dessa forsknings­initiativ förekommer även inom akademierna i våra nordiska grannländer, men i Sverige händer ingenting trots ett livligt intresse både hos forskare och kliniskt verksamma. Orsaken till detta är svår att förstå.

Efter 40 års stiltje för det psykedeliska vetenskapsfältet har dessa substansers effekt på medvetandet och potential att skapa djupgående förändring på nytt hamnat i rampljuset. Förutsättningarna för detta har varit utvecklingen av nya hjärnavbildningstekniker och ett ökande behov av nytänkande inom psykiatrisk behandling. Psykiatrin är i dag det enda medicinska område som inte haft några större innovativa genombrott under de senaste 30 åren. Under 50- och 60-talet uppfattades fältet vara ett av de viktigaste för psykiatrins framtid med framgångar i till exempel behandling av beroendesjukdom och depression. Senare försvann forskningen under 70-talet i ett förändrat politiskt klimat och på grund av svårigheter att anpassa modellerna till metodutveckling inom dåtida läkemedelsprövning.

Behandlingsgången för psykedelisk psykoterapi skiljer sig både från sedvanlig psykologisk samtals­behandling och från psykiatrisk läkemedelsbehandling där mediciner tas varje dag. De psykedeliska substanserna används vid ett fåtal särskilda sessioner parallellt med en längre psykoterapikontakt. Målsättningen är en kort och intensiv behandling som tar sig ner bakom de ytliga symptomen och behandlar kärnproblematiken hos den lidande. De studier som hittills slutförts har varit för små för att dra några större slutsatser och mer forskning av hög kvalitet behövs. Dock ser resultaten lovande ut med patienter i studierna som efter decennier av kronisk depression blivit symtomfria. Under kontrollerade former i klinisk miljö har dessa behandlingar visat sig säkra och ofarliga.

Trots att behoven av innovation är stora och de initiala resultaten är hoppingivande har det varit en ­politisk och byråkratisk hinderbana för forskare och psykiatriker som velat testa dessa behandlingar inom ramen för vetenskaplig forskning. Enorma resurser och tid har krävts för att få godkännande att påbörja studierna. Möjligheterna ökar nu successivt i USA och i flera europeiska länder i takt med de positiva resultaten men i Sverige händer det inte något alls på den psykedeliska forskningsfronten. Konkret finns det inga lagar eller regler som gör det omöjligt, men problemet tycks åtminstone delvis vara att svenska forskare inte vågar ansöka om medel eller ger upp redan på förhand. Den svenska narkotikapolitiken påverkar även i vetenskapliga kretsar och länge har det ­betraktats som karriärmässigt riskabelt att uttrycka intresse för detta fält.

Tids nog kommer renässansen även till Sverige. Vi behöver öppna dörrarna och uppmuntra ett vetenskapligt undersökande som på sikt kan rädda liv. Det är dags att överge ett oreflekterat avvisande som drar alla narkotikaklassade substanser över en kam och istället börja värdera dem från hårda vetenskapliga fakta.

Theodor Pipping är styrelseledamot i Nätverket för psykedelisk vetenskap (NPV).

Theodor Pipping

Theodor Pipping är legitimerad biomedicinsk analytiker och styrelseledamot i Nätverket för psykedelisk vetenskap (NPV). Illustration: Cecilia Lundgren.