Vuxenvärldens okunskap om både populärkultur och kriminalitet lämnar barn att själva reda ut några av samhällets svåraste frågeställningar, skriver journalisten Emil Arvidson i en krönika.
Hiphop är krångligt. Speciellt för vuxna.
På ytan framstår musiken som övertydlig och vräkig. Egentligen är den mångbottnad och motsägelsefull – krånglig. Många som tittar på hiphopen utifrån missförstår musiken på flera sätt samtidigt. Trots att genren är över femtio år gammal. Trots att hiphopen varit världens största populärkulturella rörelse under de senaste decennierna.
Hiphopkulturen har alltid utgett sig för att vara ”äkta” – att tala om verkligheten. Men genrens artister når sällan framgång utan att börja överdriva, fantisera, skämta om och ljuga om det liv man beskriver i sina texter. Frågan är då vad som egentligen är sant.
Som journalist skriver jag mycket om det som i Sverige kommit att kallas för ”gangsterrap”, och den gängkriminalitet och utsatthet som ofta beskrivs i musikens texter. Ibland diskuterar jag musiken och gängkulturen med unga i någon av landets förorter. I ett klassrum brukar jag slänga ut namn på mindre, lokala rappare, för att se vilka elever som reagerar.
Det är artister som aldrig varit kända för en större publik, men som kommit att få en självklar roll i den lokala och digitala gängkulturen. En slags musik för de som befinner sig längst ned i den näringskedjan — ”springisarna”.
Det här är rappare som aldrig verkar räkna med att bli störst i bredare folklager, eller ens att få stå på en scen eller vara med i media. Vars musik beskriver en mörk verklighet för barn i eller i närheten av kriminaliteten — barn som heller aldrig kommer att klättra i den hierarkin. För inom de senaste årens gängstrukturer är barnen mest kanonmat, inte lovande talanger på väg mot något större.
När jag pratar om de här artisterna stirrar många ungdomar rakt ut i luften. Några fnittrar. Men några stirrar fokuserat – som om att jag säger något förbjudet. Vissa vågar erkänna att de lyssnar på de här artisterna (som ändå kan ha en ganska stor publik i digitala filterbubblor). Men det är ofta barnen som vägrar säga ett knyst som vet allra mest. En kille i sjuan sa att han visste allt om det där jag pratade om – och att han visste mycket mer än mig. Men att han inte skulle säga något. Eftersom man bara inte gör det.
Det händer ändå att någon smyger fram efter föreläsningen. Någon annan vill prata i enrum eller skickar ett meddelande. Då berättar barnen skrönor om den lokala gängkulturen som är lika fulla av både verklighet och fiktion som en bra hiphoplåt.
En del av det jag hör går att avfärda direkt. Felaktiga rykten som även snurrat på Tiktok eller som via Flashback eller tips nått även oss journalister. Säg att det här är ungefär en fjärdedel av berättelserna som hör till den här kategorin. Vissa saker jag får höra, närmare hälften, finns det belägg för. Det kanske har rapporterats i traditionella medier, eller åtminstone offentliggjorts i en förundersökning från polisen. Och en hel del saker jag får höra om den lokala gängkulturen av ett barn i högstadiet, den där resterande fjärdedelen, är information jag aldrig hört förut. Som låter som att den faktiskt skulle kunna stämma. Men som aldrig rapporterats i varken traditionella medier eller cirkulerat på några större plattformar på nätet.
Berättelser om gängkonflikter och kriminell kultur som bara snurrar runt i en fjortonårings vardag.
Berättelser om gängkonflikter och kriminell kultur som bara snurrar runt i en fjortonårings vardag. Och som sällan bekräftas av andra än de lokala rapparna eller någon influencer med fokus på gängkultur (de sociala medie-personligheter som polisen på senare år börjat kalla ”krimfluencers”). Detta bygger en alternativ världsbild. I en informationsbubbla där vuxna sällan verkar kika in.
Jag menar att det länge funnits en slags beröringsskräck gentemot den här kulturen. Speciellt när den kommer i musikform. Den eviga debatten om hur samhället ska hantera en superstjärna som till exempel Yasin har gjort att många – både medier och föräldrar – skyggat från att närma sig fenomenet. Eller lära sig förstå det på djupet. Ofta är man är rädd att beskyllas för att lyfta upp musik som många tycker romantiserar gängkriminalitet. Så man väljer i stället att vara noga med att ”ta avstånd”.
När vi tar avstånd så bildas ett glapp. I det tomrummet, ofta i filterbubblor på nätet, växer något nytt, ännu mörkare, fram. Medan vi vuxna fortfarande, efter många år, debatterar huruvida en rappare som Yasin ska spela på en festival eller inte, följer många unga lokala gängkonflikter genom helt andra rappare och förebilder.
Vi vuxna kan inte låta barnen ensamma reda ut några av samhällets allra svåraste frågor, bara för att vi själva saknar svar.
Det som hörs just nu är musik utan tro på framtiden, som beskriver en kriminalitet helt rensad på drömmar om ett bättre liv. Alla som tar del av den världen behöver möjlighet att tala med någon om sina upplevelser. Vi vuxna kan inte låta barnen ensamma reda ut några av samhällets allra svåraste frågor, bara för att vi själva saknar svar.
Detta är en debattartikel
Alkohol & Narkotika främjar en konstruktiv debatt. Här samlar vi krönikor, essäer, insändare och ledare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Alkohol & Narkotika.
Vill du ha mer fördjupning eller föredrar du att lyssna framför att läsa? Här kan du höra när Emil Arvidson gästade Alkohol & Narkotikas podd och berättade om gangsterrap, gänkriminalitet och filterbubblor:
Emil Arvidson är frilansjournalist och författare.
Se alla artiklar av Emil Arvidson
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.