Medberoende bör inte bli diagnos

I en intervju i Alkoholrapporten, utgiven av Systembolaget 2018, anger professor emeritus i biologisk beroendeforskning Fred Nyberg olika motiv för att ”medberoende” borde upptas i hälso- och sjukvårdens psykiatriska diagnossystem (DSM och ICD). Att situationen för anhöriga till personer med beroendeproblem uppmärksammas är i grunden positivt. Det är dock angeläget att kommentera budskapet i Alkoholrapporten.

Först vill vi konstatera att begreppet medberoende saknar vetenskaplig grund och uppfyller inte de krav som ställs för att bli en diagnos i de etablerade diagnossystemen som används inom vård och forskning. Detta har uppmärksammats i en rad artiklar både internationellt och i Sverige, bland annat av professor Arne Gerdner(1). Ett krav för att få status som diagnos i DSM eller ICD är en tydlig syndrombeskrivning grundad i välgjorda empiriska studier med definierade mått. Begreppet medberoende saknar i stort sett empiriskt underlag, liksom den ”medberoendeskala” som omnämns i Alkoholrapporten, detta trots att det är mer än 30 år sedan begreppet lanserades.

Att många anhöriga lider med sina kära som har alkohol- eller drogproblem är oomtvistat, precis som fallet är för många anhöriga till personer med långvariga svåra sjukdomar. Antagandet att anhöriga till personer med beroende har en viss personlighetsprofil, som skulle göra dem predisponerade för att söka sig till personer med beroendeproblem, saknar däremot grund. Ingen specifik personlighetstyp går att urskilja bland anhöriga till personer med beroende (1, 2, 3). Slutsatsen är snarare att det är själva situationen och den stress som kan skapas av att leva med en person med beroende, som ger upphov till olika reaktioner hos anhöriga. Att anhöriga skulle utveckla ett eget sjukdomsliknande tillstånd, som fortsätter oberoende av om deras närstående förbättras, har inte stöd i forskning (1,3). Förloppsstudier av familjer visar en helt motsatt utveckling (4). Då bruket av alkohol- eller droger minskar eller upphör mår hela familjen bättre. Utvecklingen motsvarar vad som händer familjer som utsatts för andra former av stress. När stressfaktorn försvinner så upphör också stressymtomen. Enligt vår bedömning riskerar begreppet medberoende att ytterligare förvärra situationen för anhöriga genom ökad skuldbeläggning, vilket inte är hjälpsamt. Att tillskriva personer i en svår situation att ha ett ”beroende av den andres tillkortakommanden” för att ”tillfredsställa egna känslomässiga behov” är enligt vår uppfattning ovetenskapligt och oetiskt.

Begrepp som beskriver ”anhörigas lidande” kräver inte att anhöriga tilldelas en egen diagnos, utan kan hanteras enligt samma modell som används för anhöriga till personer med annan psykisk eller fysisk problematik (5). Modellen beskriver hur anhöriga utsätts för stor stress som varierar i hur belastande situationen är, utifrån vilket socialt stöd den anhörige har och utifrån vilka strategier man har för att hantera sin situation. Det är viktigt att understryka att anhöriga både kan och skall få hjälp för sin egen situation. De nationella riktlinjerna (6) rekommenderar olika stödprogram, såsom Al-Anon-inspirerade stödprogram, social färdighetsträning och CRAFT.

Kliniska erfarenheter visar att många anhöriga är mycket angelägna om att den med beroende förbättras i sitt tillstånd. De har ofta länge gjort stora ansträngningar för att hjälpa en älskad person att återgå till ett hälsosamt beteende. Det motsvarar hur anhöriga till personer med svåra sjukdomstillstånd ofta gör. Ingen skulle dock föreslå anhöriga till funktionsnedsatta, demenssjuka eller personer med psykisk sjukdom att distansera sig från sin partner, sin förälder eller sitt barn, eftersom de inte kan förvänta sig att deras stöd kan bota den närstående. Ingen skulle heller säga att dessa anhöriga är sjuka (medberoende) för att de fortsätter att hjälpa efter bästa förmåga. I stödprogrammen får anhöriga lära alternativa copingstrategier som gör att de själva mår bättre, vilket också kan påverka den med beroende positivt. Detta har exempelvis konstaterats i en svensk avhandling (7).

Forskning visar dessutom att anhöriga har goda möjligheter att hjälpa sin närstående med beroendeproblem. Studier visar att så många som 64% av dem som genomgått ett stödprogram (CRAFT) för att förbättra sina copingstrategier också har lyckats att påverka den med beroende att söka vård (8). Samtidigt mår de också själva bättre psykiskt. Att patologisera anhörigas stöd verkar i ljuset av detta inte välbetänkt.

Tillsammans bör vi inom beroendevården arbeta för att våra patienter, och deras anhöriga, får tillgång till evidensbaserade metoder på ett bättre sätt än idag. Att sprida sådana metoder är viktigt. Att införa en diagnos som saknar vetenskapligt stöd, ligger enligt vår mening inte i linje med detta.

Anders Hammarberg, Beteendevetare, Legitimerad Psykoterapeut, Doktor i medicinsk vetenskap vid Karolinska Institutet
Karin Romberg, Legitimerad psykolog, Doktorand vid Karolinska Institutet
Sven Andréasson, Överläkare, Professor i Socialmedicin vid Karolinska Institutet
Claudia Fahlke, Legitimerad psykolog, Professor i hälsopsykologi vid Göteborgs universitet
Arne Gerdner, Professor i socialt arbete vid Hälsohögskolan i Jönköping
Helena Hansson, Doktor i medicinsk vetenskap, lektor i socialt arbete, Socialhögskolan vid Lunds Universitet
Åsa Magnusson, Överläkare, Doktor i medicinsk vetenskap vid Karolinska Institutet, ordförande för Svensk förening för beroendemedicin
Agneta Öjehagen, Socionom, Legitimerad Psykoterapeut, Professor i psykosocial forskning vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet

Referenser

1. Gerdner, A. Problem kring begreppet ”medberoende” – kritisk granskning av ett omstritt begrepp utifrån forskning och behandlingserfarenhet. Socionomen 1999, nr 4: 53-63.
2. Stafford, L. (2001). Is Codependency a Meaningful Concept? Issues in Mental Health Nursing, 22: 273-286.
3. Swift, H. & Conlow, H. Co-dependency. Hazelden Rapport 1986, 10:2.
4. Moos, RH; Finney, JW & Cronkite RC (1990). Alcoholism Treatment. Context, Process and Outcome. Oxford University Press, Oxford.
5. Orford, J., Velleman, R., Natera, G., Templeton, L., & Copello, A. (2013). Addiction in the family is a major but neglected contributor to the global burden of adult ill-health. Social Science & Medicine, 78, 70-77.
6. Socialstyrelsen (2017) Nationella Riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende.
7. Hansson, H. (2007) Intervention in Adult and Spouses of Alcoholics. Randomized Controlled Trials of Mental Health and Drinking Pattern. Lund University 2007
8. Roozen, H. G., de Waart, R., & van der Kroft, P. (2010). Community reinforcement and family training: an effective option to engage treatment-resistant substance-abusing individuals in treatment. Addiction, 105(10), 1729–38.