Opinion

Låt inte hemlösa hamna på gatan

Bostadsbrist leder till hemlöshet som riskerar leda till missbruk, som i sin tur gör det svårare att komma tillbaka in på bostadsmarknaden. Hans Swärd oroar sig för att vi pekar ut istället för att förebygga.

För trettio år sedan, 1989, bildades organisationen FEANTSA, the European Federation of National Organisations Working with the Homeless. Den tillkom som en reaktion på att hemlösheten ökade i Europa. Organisationen har sedan följt utvecklingen av hemlöshet, trångboddhet och osäkra boendeförhållanden. Enligt FEANTSAS rapport Fourth Overview of Housing Exclusion in Europe (2019) är hemlöshet, trångboddhet och exklu­dering från bostadsmarknaden spridd.

Sverige är inget undantag. Här visar de nationella tvärsnittskartläggningarna som gjorts var sjätte år att hemlöshetstalen ökat från 9 903 hemlösa år 1993 till 33 250 hemlösa i 2017 års mätning.

Hemlösheten är ett utslag av den ojämlikhet som förekommer vad gäller inkomster, levnadsstandard, hälsa och boende. Sverige är ett av de OECD-länder där den ekonomiska ojämlikheten ökat mest. Den socioekonomiska segregationen har ökat och trångboddheten är ett problem i dag.

Boverket har visat att de flesta av Sveriges kommuner har brist på bostäder i dag. Bakgrunden är att den svenska bostadspolitiken genomgick genomgripande förändringar i början av 1990-talet. Bostads­marknaden avreglerades och marknadsanpassades. Statliga subventioner för bostadsproduktion minskade och fasades ut. Konsekvenserna är ett minskat bostadsbyggande och en stor brist på hyresrätter i en majoritet av landets kommuner. Dessutom är hyrorna höga i nyproduktion.

Den ekonomiska krisen på 1990-talet ledde till åtstramningar och nedskärningar i social­försäkringarna och välfärdssystemen. Bostads­bidrag,
A-kassa, försörjningsstöd och andra ersättningar har inte följt med reallöneökningarna.

Drabbade är grupper med svag ställning på bostadsmarknaden. I takt med att den ordinarie bostads­marknaden inte blivit tillgänglig för en växande andel av befolkningen har socialtjänsten fått rycka in. Eftersom socialtjänsten inte kan hantera de strukturella problem som ligger bakom utvecklingen har man byggt upp ett system med akutlösningar som härbärgen, stödboenden, träningslägenheter och så kallade sociala kontrakt där kommunen är hyresvärd.

Socialtjänsten ska enligt intentionerna i socialtjänstlagen bedriva förebyggande och uppsökande arbete och erbjuda sådant stöd till hemlösa personer att de slipper hamna på gatan eller i alkohol- och droginviterande miljöer som försvårar en återetablering på bostadsmarknaden.

Men nu går utvecklingen i motsatt riktning och en ökad stigmatisering håller på att ske av vissa hemlösa som erbjuds undermåliga boendealternativ eller nekas långsiktig hjälp.

Under de tre senaste decennierna har härbärgen och »lågtröskel­boenden« byggts ut i Sverige. De sprider en hemlös- och missbruks­kultur som kan leda till att den hemlöse kommer längre från bostads­marknaden och försvåra deltagandet i olika behandlings­program som ger bättre resultat. En annan företeelse är att vissa kommuner börjat skilja på »socialt hemlösa«, till exempel hemlösa med psykiska problem eller missbruksproblem och »strukturellt hemlösa« vilket innebär att de inte har ekonomiska förutsättningar att ta sig in på bostadsmarknaden. Det nya i dessa kommuner är att enbart socialt utsatta får långsiktigt stöd, medan de strukturellt hemlösa inte kan få mer än akut kortsiktig hjälp till tak över huvudet, så kallat nödbistånd till boende. Det innebär att de riskerar att hamna på gatan. Detta rimmar dåligt med ambitionen i social­tjänstlagen om vikten av ett uppsökande och förebyggande arbete.

Hans Swärd

Hans Swärd

Professor i socialt arbete vid Social­högskolan inom Lunds universitet