Kontrollerat drickande ingen svartvit fråga

I den absurda humorserien Grotesco har filmaren Piotr Lassi bestämt sig för att göra en dokumentärfilm om TV-mannen Rolf Pihlman. Rolf hade under sina år på TV haft svåra alkoholproblem och med det också en mycket kränkande ledarskapsstil där hans medarbetare ofta varit rädda för hans utbrott och elakheter. När hans TV-program dalat i popularitet och programmet slutligen lades ner ledde det till en kris i Rolfs liv. Krisen gjorde att han tog tag i sin destruktiva livsstil och slutade helt att dricka. Det som kanske var den största motiverande faktorn var dottern Lina, som han var mycket fäst vid. En viktig hjälp för att kunna behålla nykterheten var Anonyma Alkoholister dit han gick regelbundet.

När filmaren Piotr återigen träffar Rolf har han hållit sig nykter i sju år, driver ett litet produktionsbolag för Youtube och är en helt annan människa än den elake chef som Piotr varit van vid. Rolf och Piotr pratar om hans tidigare alkoholproblem när Rolf poängterar att ”det går inte att dricka en droppe” om man är alkoholist, man måste sluta helt. Piotr vidhåller då att det faktiskt inte alltid behöver vara så, att det faktiskt går att lära sig att dricka kontrollerat trots att man har alkoholproblem. Han tar förre finansministern Kjell-Olof Feldt som ett exempel.

Piotr har medvetet eller omedvetet sått en förhoppning hos Rolf, att det går att dricka trots att man har alkoholproblem. Några dagar senare är Piotrs telefonsvarare belamrad av telefonsamtal från en mycket berusad Rolf, som återigen har börjat kalla honom ”bajskorv”, något som Rolf ofta kallade honom förr när han var Piotrs chef.

Grotescos berättelse berör den pågående diskussionen i Sverige som förs både i forskar- och behandlingsvärlden om kontrollerat drickande. Kan en person som har alkoholproblem ”lära sig” att dricka kontrollerat? I den rådande diskussionen finns både från forskarvärlden och behandlingsvärlden bakomliggande intressen, såväl ekonomiska, ideologiska, som humana.

En fråga som alkoholforskare med ett epidemiologiskt perspektiv ser som mycket viktig är hur vi på ett mer genomgripande sätt ska kunna minska de somatiska skador och den psykiska ohälsa som uppkommer av en alltför hög alkoholkonsumtion hos befolkningen. Ett svar på den frågan, som också har evidens i forskningen, är att få ”den stora massan” av människor med alkoholproblem att minska sin konsumtion. I ”den stora massan” av människor är det få som söker hjälp för sina alkoholproblem och ännu fler tvekar om det finns ett hot om att man ska behöva sluta helt med alkoholkonsumtionen. Kan man då ”locka” människor att söka hjälp utan att de måste sluta helt, så kanske detta är ett alternativ som av fler känns realistiskt. Och kan vi få många människor att dricka några glas mindre i veckan så kan det också rädda fler liv och minska alkoholrelaterade somatiska skador och psykiska problem. Så tänker många epidemiologer och vilar i sin övertygelse om att detta alternativ är det rätta, genom att också åberopa den forskningsevidens som finns. Utifrån denna slutsats utvecklas också behandlingsmetoder av forskare och det ges ut böcker om fördelarna med att minska och få kontroll över sin konsumtion.

Andra forskare delger resultat av mer individorienterad forskning som visar att de med alkoholproblem som kan lära sig att dricka kontrollerat är en ”selekterad” grupp. Har man ett svårt alkoholberoende, psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket inte är en helt ovanlig kombination då man har alkoholproblem, så minskar sannolikheten att man kan lära sig att dricka kontrollerat drastiskt. Då bör målet vara att sluta helt om man ska kunna få bukt med problemen.

Sverige är ett land som i “behandlingshemsvärlden” under många år präglats av tolvstegsrörelsen som åberopar total nykterhet som enda rätta alternativet för personer med alkoholproblem. Som belägg för detta åberopar man erfarenheter av de många människor som ”tagit återfall” och återkommit till behandlingen med beskrivningar om hur allt bara rasade och att man återigen varit tillbaka på ruta noll. Till ytterligare hjälp för alternativet total nykterhet finns också tolvstegslitteratur som beskriver den destruktivitet det finns i att tro att man ska kunna dricka ”kontrollerat”. Tolvstegsrörelsen är inte baserad på forskning, utan på selektions-bias. Inte desto mindre hjälper tolvstegsrörelsen tusen och åter tusen människor att få ett nyktert liv, med förbättrad livskvalitet på alla plan, vilket exemplifierades i Grotesco där Rolf med hjälp av sin nykterhet äntligen hade kunnat upprätta en bättre kontakt med sin dotter. Men kanske är det så att tolvstegrörelsen skrämmer iväg människor med alkoholproblem, mer än vad det lockar? Å andra sidan, om människor med svåra alkoholproblem lockas till behandling med tron att de ska kunna lära sig att dricka kontrollerat, men sedan ständigt misslyckas. Hur bra blir det då?

Jag tror att båda sidorna av lägren, de som fortfarande är på varsin sida av lägren, behöver inse att det mest fruktbara för att hjälpa människor med alkoholproblem är att kommunicera till befolkningen i stort och till enskilda individer som söker hjälp att vissa människor med alkoholproblem kan lära sig att dricka kontrollerat medan andra ständigt kommer att misslyckas med det målet. För den enskilda individen, så beror det på vem man är, hur stora alkoholproblemen är, om man har en stöttande omgivning, om man har andra psykiatriska problem och så vidare. Den enskilda individen är inte den stora massan, den enskilda individen har ett alldeles unikt liv som vi alla andra, där vi som hjälpare måste vara beredda att ta in den personens alla livsomständigheter i vår professionella bedömning och rådgivning.

Läs mer: Svårare uppnå kontrollerat drickande än att helt avstå alkohol.