”Jag kommer inte utan min hund”. Efter långvarigt motivationsarbete för att få en patient att gå in på ett behandlingshem står och faller planeringen på detta villkor. Situationen är inte ovanlig. Antingen läggs stor möda ner på att finna en mottagare för både hunden och dess ägare. Eller så fastnar planeringen i stelbent byråkrati och placeringen uteblir.
Vad står hunden för? Var går gränsen mellan djur och människa? Hundar, liksom andra husdjur spelar ofta en central och positiv roll för människor i marginalen. Ändå är dessa djur så utsatta och far ibland mycket illa. En patient berättade hur hennes tik blev bortrövad. Efter en tid återfanns den blesserad och rädd. Den hade varit sparringpartner åt en kamphund som ägdes av en manlig narkoman och plågats till hans och kompisarnas nöje. I förlängningen är djuret en mänsklig varelse på vilken både ömhet och aggressivitet projiceras.
”Jag tror på den ensamma människan,/ på henne som vandrar ensam,/ som inte hundlikt löper till sin vittring,/ som inte varglikt flyr för människovittring:/ på en gång människa och anti-människa.”
Så distanserar sig Gunnar Ekelöf från människan som flockvarelse – ja från kollektivet – genom att använda hundsymboliken. Dikten finns i samlingen Färjesång som publicerades 1941. En tid då kriget rasade och diktaturstaterna fanns intill husknuten. Både kollektivet och den varglika människan förtryckte den enskilde individen. Även om mycket av detta finns kvar idag, så läser jag Ekelöfs dikt med tveksamhet. Den får sin tvetydighet i min yrkesmässiga vardag. Heroiseringen av ensamhet har inte sin tillämpning för människor som redan är marginaliserade.
Hjalmar Söderberg låter i en av sina noveller en hund vars herre dött vara en symbol för en varelse (människa eller djur?) som drabbas av en närmast metafysisk övergivenhet. Man kan tolka den aspekten på många sätt. I varje fall finner sig hunden först till rätta som herrelös hund; den leker med andra hundar, som då och då springer i väg när de hör sina herrars visselsignaler. Den har efter en tid själv glömt bort hur det var att ha en herre. Men en dag hör den en vissling som påminner om dess döde ägare; den blir alldeles rådvill och nosar på alla som går förbi, söker förtvivlat efter sin herres lukt. ”Men ingen var hans herre, och ingen ville vara det.” Till slut börjar hunden tjuta.
”Har du sett, har du hört en sådan bortglömd, herrelös hund, då han sträcker hals mot himmelen och tjuter, tjuter? De andra hundarna lurka sakta bort med svansen mellan benen; de kunna ju icke trösta och icke hjälpa.”
Mina patienters husdjur är ofta de sista kvarvarande länkarna till gemenskap.
Detta är en debattartikel
Alkohol & Narkotika främjar en konstruktiv debatt. Här samlar vi krönikor, essäer, insändare och ledare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Alkohol & Narkotika.
Kategorier:
Lars Sjöstrand
Se alla artiklar av Lars Sjöstrand
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.