»Hör vi inte till finns det alltid benso runt hörnet«

Filip fick aldrig rehabiliteringen han önskade och Sofia aldrig det drogfria stöd hon behövde. Båda tvingades ge efter för en vårdapparat som inte lyssnade. Vi behöver fler mänskliga möten, skriver Lisa Rahbek.

Studenten Filip hamnar på sjukhus efter en olycka, han mister därmed sitt sammanhang och blir låg. Erbjuds antidepp men tackar nej. Blir erbjuden metadon men tackar nej, igen, och igen. Till slut säger han okej och när han skrivs ut 6 månader senare får han medicinrullar stora som matkassar hem till lägenheten där han ligger ensam med sin ångest. Han får flera starka opioider och bensodiazepiner. Det går snabbt utför och vården ställer för alltid in operationen som skulle ha gett honom hans liv tillbaka, eftersom han nu blivit »missbrukare«, som det står i journalen. Samtidigt konstaterar de att han hamnat mellan stolarna. Snart nollas Filip på medicin. Han börjar istället köpa narkotiska preparat på gatan. Hösten 2019 kostar ett gram heroin 600 kronor, en veckoranson Subutex 500 kronor och benso 25 kronor styck. Filip letar då fortfarande efter ett sammanhang och har svårt att stå ut med sin ensamhet. Han undrar varför han inte fick träffa andra olycksdrabbade, varför han inte fick åka på läger för att träna upp kroppen, fick traumaterapi och stöd att hitta ett nytt sammanhang. Det enda han fick var mediciner.

Helt sjukt, säger han.

Filip dör ensam i sin lägenhet av en överdos Oxikodon några år efter olyckan.

Sofia har lidit av psykisk ohälsa sedan barnsben och är opioidberoende. Hon hjälper en man att sälja hans mediciner på gatan, då han bara behöver en bråkdel. Han får opioider, Lyrica och benso som Sofia säljer för 11 000 kronor, en ny laddning var tredje månad. Hon får lite av medicinen och en del av pengarna att köpa heroin för som tack. Snart ska hon på behandlingshem för att bli drogfri, men vården bedömer att det inte är troligt att hon kan hålla sig drogfri utanför stabiliteten och tryggheten på behandlingshemmet. Därför ska hon vara med i LARO och alltså bli opioid­beroende igen, efter 6 månaders drogfrihet. Samhället kan då inte erbjuda Sofia en lika trygg och stabil plats som behandlings­hemmet där hon kan känna sig hemma och vara behövd, ingå i en gemenskap. Grundläggande mänskliga behov som vi tycks ha glömt bort och som är livsviktiga. Hon får, liksom Filip, beroendeframkallande mediciner istället.

Vi kan inte fortsätta med försöken att medicinera bort symtom på ett dysfunktionellt samhälle. Vi behöver fler mänskliga möten och rum att mötas.

Jag träffar Filip och Sofia hösten 2019 under arbetet med min bok Livets Hårda Skola – skärvor ur verkligheten (2020). De berättar öppenhjärtigt sina livshistorier och jag skriver ner dem.

Sverige ligger högt i statistiken på överdoser, självmord och ensam­hushåll per capita. Den psykiska ohälsan ökar, liksom kostnaden för mediciner. Mellan 2014 och 2019 ökade den totala kostnaden för all sorts läkemedel med 25 procent och 2019 landade 35 miljarder kronor i läkemedelsbolagens skattkistor, enligt Socialstyrelsen. Hur mycket av medicinerna som läcker till gatan vet vi inte, frågan är om någon bryr sig?

Lösningen på allt stavas inte medicin. Vi kan inte fortsätta med försöken att medicinera bort symtom på ett dysfunktionellt samhälle. Vi behöver fler mänskliga möten och rum att mötas. Vi behöver sammanhang för alla. Vi behöver prata, skratta och reflektera tillsammans. Får vi inte höra till, är det enkelt att gå till närmaste apotek eller gathörn för lite benso att dämpa vår ångest med. Det är inte en långsiktig lösning. Även om läkemedels­bolagen applåderar.


Du har just läst en artikel ur nummer 2/2021 av tidskriften Alkohol & Narkotika.
Du läser alltid våra artiklar först i tryck. Prenumerera här!

Lisa Rahbek

Lisa Rahbek är antropolog,
social­arbetare och författare

Senaste från Opinion

Lästips direkt i din inkorg?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!