Alkohol Opinion

Alkoholpolitikens framgång är en myt

Fem av sex alkoholmonopol har avskaffats, System­bolagen har blivit fler och krogarnas öppettider har förlängts. Efter åratal av liberaliseringar – varför har inte konsumtionen, våldet och skadorna skjutit i höjden? Och varför vill ingen återinföra restrik­­tionerna från förr, frågar Mattias Svensson.

I Lydia Sandgrens roman Samlade verk bjuds vi via konstnären Gustav på några klassiska myter om alkohol och politik:

»Tänk på artonhundratalet. Alla, inklusive ungarna, söp. … bara genom staten och statens extrema förmynderi lyckades man vända skutan från destination Nordens u-land till att bli det snobbiga välfärds-Sverige vi känner och älskar. … när folk fick bestämma själva så söp de skallen av sig och bidrog inte med någon tillväxt eller något alls.«

Alkoholrestriktioner är på det hela taget en mytomspunnen del av Sveriges historia.

Faktum är att de omfattande Brattregleringarna – med motboksranson efter kön, klass och byrå­kratiskt godtycke och minutiöst reglerad restaurangservering – infördes under första världskrigets ransonering. Med andra ord under en torrlagd tid då folk hade annat att tänka på, som dessutom föregicks av ett tidigt 1900-tal då drickandet minskat.

Att svenskarna skulle dricka sig redlösa om de betros med minsta frihet är en annan vanlig föreställning. Särskilt populär var den under åren kring Sveriges medlemskap i EU.

Också detta visade sig vara en obefogad farhåga. Sverige genomgick en rätt omfattande liberalisering under 1990- och 00-talet: fem av sex alkoholmonopol avskaffades med EU-inträdet, öppettiderna i nattlivet utökades till klockan fem, System­bolagen blev fler, fick utökade öppettider och självplock, sortimentet av öl, vin och sprit flerdubblades, alkohol­reklam tilläts i tryckta medier, ölskatten sänktes märkbart, och med upptrappning under några år fick svenskarna från 2004 ta in full ranson från sina resor till andra EU-länder.

Varken alkoholrelaterad dödlighet eller våld ökade som befarat, trenden för alkoholskador varierade och alkohol­relaterat dödligt våld minskade markant under hela liberaliseringsperioden.

Visst ökade drickandet från 1980-talets låga nivåer, som mest med omkring 30 procent. Men de flesta av alla de skadliga effekter, som enligt samtida modeller för totalkonsumtion ansågs vara närmast lagbundna, uteblev. Varken alkoholrelaterad dödlighet eller våld ökade som befarat, trenden för alkoholskador varierade och alkohol­relaterat dödligt våld minskade markant under hela liberaliseringsperioden.

När svenskarna fått sina nya friheter drack de heller inte mer och mer, utan något mindre efter toppen 2004. Däremot utvecklades restaurangkultur, nöjesliv och intresset för dryckernas kvalitet – och även normer mot drickande under exempelvis graviditet och bilkörning, eller på arbetet.

Jag har i min nya bok Så roligt ska vi inte ha det – En historia om svensk alkoholpolitik (Timbro 2020) tittat närmare på vår svenska historia av motbok, nykterhetsnämnder, kommunala veton och faktiskt även totalförbud. Likaså på alla monopol vi haft – krogmonopol, tillverkningsmonopol, import­monopol, exportmonopol och monopol på att få sälja till butiker och restauranger.

Alkoholrestriktioner är på det hela taget en mytomspunnen del av Sveriges historia. Många föreställningar går ut på att det hade gått extremt illa för Sverige om de inte hade införts. Det finns mycket att empiriskt anmärka på vart och ett av dessa exempel. Men det finns också en övergripande invändning.

Det är nämligen något lustigt med alla dessa restriktioner vi har prövat och avskaffat. I stort sett ingen, ens bland de mest hårdföra organiserade nykterister eller militanta folk­partister, vill återinföra en enda av det förflutnas restriktioner. Ändå hävdas svenska alkoholrestriktioner så ofta ha varit en framgång. Hur går det ihop?

Kolumnen är publicerad i Alkohol & Narkotika 5/2020.

mattias svensson

Mattias Svensson

Frilansskribent och liberal debattör.