Från Pokémonkort till lootlådor

Pokémonkort var en stor del av min och mina vänners vardag när vi var unga. Vi spenderade otaliga timmar med att spela, vi arrangerade tävlingar och bedrev byteshandel. Jag sparade min veckopeng för att köpa paket med samlarkort. Paketen innehöll tio slumpmässiga kort och hade jag tur fick jag ett legendariskt kort. Det handlade om att förstå värdet av korten, vilka kort som var bra och inte. Det var trots allt det som lade grunden för om jag lyckades spöa mina vänner eller ej.

Tio år senare har mycket förändrats. De paket som jag och mina kompisar köper är idag digitala, finns i spelvärlden och kallas för lootlådor. De kan innehålla olika saker, ofta så kallade skins, som kan vara kläder eller en ny färg på en bil. I andra fall prylar som jag kan använda för att bli bättre i spelet, ett snabbare fordon eller en förmåga som ger mig övertaget över mina motspelare. Som spelare vet jag inte i förväg vad som finns i lådan utan innehållet slumpas. Har jag tur kan jag få något legendariskt som verkligen får mig att sticka ut.

Spel som innehåller mikrotransaktioner och lootlådor i olika former är i hög grad helt gratis. Det är i stället samlarobjekten i spelet som spel­utvecklaren tjänar pengar på. Detta gör att alla som vill kan få tillgång till spelet, men vill de se ut på något speciellt sätt eller köpa sig nya förmågor kostar det.

För oss i Sverok som arbetar med att skapa en spelkultur som är tillgänglig för alla är spel som är gratis, och finansieringsmodeller som gör att fler kan ta del, något positivt. Eftersom den utrustning som krävs för att spela och spelen i sig annars kan vara mycket kostsamma och därmed otillgängliga för många.

Samhällsdebatten om lootlådor har varit aktuell länge. Utspel om att lootlådor ska förbjudas eller regleras stenhårt är vanliga. Privat­personer, anställda i offentlig sektor och politiker uttalar sig om frågan. Det sägs att barn kan bli spelberoende på grund av att de kommer i kontakt med de digitala lådorna och att de borde regleras hårdare på grund av detta. Media rapporterar skrämmande historier och vittnesmål från föräldrar om deras barns vansinniga spenderande i spel. Med föräldrarnas egna kreditkort dessutom!

Debatten kring lootlådor är oroväckande onyanserad. För att kunna samtala om lootlådor behöver vi kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. Och det är så lätt att skylla ifrån sig. Tänk om jag hade fått tillgång till mammas bankkort när jag var ung, då hade jag utklassat mina pokémonkompisar på skolgården. Hur kommer det sig att ett barn har tillgång till bankkort som de helt okontrollerat får använda?

Bara för att något är nytt och digitalt låser det sig hos vuxna. Det uppfattas som komplicerat och skrämmande. För mig innehåller receptet för ett hälsosamt förhållningssätt till lootlådor en stor dos intresse för barns vardag och ett gediget försök att bredda sin förståelse för något nytt. Först när vi har dessa ingredienser kan vi börja samtala om lootlådorna på ett vuxet sätt och förstå att barns fritid, skolgården och pokémonkorten också har flyttat in i den digitala världen.