Hoppa till innehållet

Ett bostadsprekariat växer fram

Detta är en debattartikel

Nyproduktionen av bostäder har ökat, men de flesta bostadslösa kan varken köpa eller hyra det som byggs. Låt de kommunala bostadsföretagen stå för socialtjänstens kostnader för bland annat härbärgen, skriver Ingrid Sahlin.

Under tre-fyra decennier efter andra världskriget utvecklades en särskild svensk bostadspolitisk modell. Den byggde på en genomtänkt fördelning av ansvaret mellan stat, kommun och hushåll och en kombination av regleringar och subventioner för att säkra allas rätt till goda bostäder. År 1991 nedmonterades denna bostadspolitik drastiskt – bostadsförsörjningen avreglerades och subventioner för byggande, underhåll och drift av bostäder avskaffades. Endast ränteavdragen lämnades kvar. Sedan sänktes bostadsbidragen. På 2000-talet har skatterna på arv, gåvor, förmögenheter och fastigheter avskaffats, medan nya subventioner till bostadsägare införts genom ROT. Istället för att verka för en utjämning av bostadsstandarden omfördelar staten idag genom skatteavdrag årligen miljardbelopp till ägare av småhus och bostads­rätter. Hyrorna för nybyggda lägenheter har höjts, och sedan 2011 måste allmännyttan enligt lag drivas ”affärsmässigt”.

Bostadsbristen har äntligen uppmärksammats politiskt och nyproduktionen av bostäder har ökat, men de flesta bostadslösa kan varken köpa eller hyra det som byggs. Staten har lagt bostadsförsörjningsansvaret helt på kommunerna, där socialtjänsten bekostar härbärgen och hyr ut lägenheter i andra hand på särskilda villkor för många klienter, medan de flesta bostadslösa lämnas därhän.

Denna utveckling illustrerar två centrala inslag i den nyliberala ideologi som idag dominerar västvärlden och inte minst Sverige. Det ena är responsibilisering, som här betyder att staten lägger ansvaret för bostadslösheten på kommunerna, som i sin tur hänvisar till ”individens eget ansvar”. Det andra är den ”kreativa förstörelse” som enligt kulturgeografen David Harvey lett till en omfördelning av resurser till höginkomsttagare och ägare av bostäder och fastigheter.

Vi kan identifiera två centrala konsekvenser av de senaste decenniernas bostadspolitik. En är den ökade bostadslösheten, både bland människor som bott länge i landet och bland asylsökande och så kallade nyanlända. Ett annat resultat är en urholkning av hyresrätten. Allt fler saknar besittningsrätt till de lägenheter de bor i, eftersom de hyr dem i andra, tredje eller fjärde hand, av socialtjänsten eller med ”rivningskontrakt” inför en planerad renovering. Guy Standing har myntat begreppet ”prekariat” för den växande gruppen arbetstagare med osäkra anställningsvillkor. Analogt kan hyresgäster utan besittningsskydd beskrivas som ett bostadsprekariat.

Det är fastighetsägarnas trygghet och valfrihet som prioriteras idag. Presumtionshyror på nybyggda lägenheter garanterar dem både kostnadstäckning och avkastning, och genom rivningskontrakt och sociala kontrakt kan de kringgå hyreslagen. Den urholkade hyresrätten ökar deras handlingsutrymme, medan en hög bostadslöshet gör att de kan sovra bland bostadssökande och säkra efterfrågan även på dåliga bostäder, samtidigt som priserna på villor och bostadsrätter hålls höga.

Bostadsmarknadens klasstruktur har med andra ord ritats om, ändrat form och polariserats. De som äger bostäder och fastigheter gynnas av sänkta skatter och ökar sina förmögenheter, medan hyresgäster hotas av ökad exploatering och försvagat besittningsskydd, och allt fler är helt utan bostad.

Hur kan då denna utveckling brytas eller åtminstone bromsas? Att återvända till den tidigare sociala bostadspolitiken förefaller ideologiskt omöjligt, liksom att införa subventionerade bostäder som fördelas efter behov, så kallad social housing. Men det finns kanske en möjlighet för kommuner som vill minska den lokala bostadslösheten. Om socialtjänstens kostnader för härbärgen, hotell, stödboenden, sociala kontrakt med mera debiteras det kommunala bostadsföretaget, skulle det tydliggöra sambandet mellan allmännyttans policy för uthyrning, renovering och nyproduktion av bostäder å ena sidan, och den lokala hemlösheten å andra sidan. Med en sådan ordning blir det ”affärsmässigt korrekt” för ett kommunalt bostadsföretag att hålla hyrorna nere och erbjuda kontrakt i första hand till dem som enligt socialtjänstens bedömning har störst behov av bostad, eftersom de annars kostar företaget mycket mer.

De senaste decenniernas lagstiftning och skattepolitik har medfört att allt fler saknar fasta bostäder. Kommunerna måste därför söka nya vägar att minska bostads­lösheten och återställa hyresrätten – att ta ansvar för bostadsförsörjningen.

Ingrid Sahlin är professor i socialt arbete vid Lunds universitet.

Detta är en debattartikel

Alkohol & Narkotika främjar en konstruktiv debatt. Här samlar vi krönikor, essäer, insändare och ledare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Alkohol & Narkotika.

Kategorier:

Avatar_2

Ingrid Sahlin är seniorprofessor vid Socialhögskolan, Lunds universitet.

Se alla artiklar av Ingrid Sahlin

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.