Att nå fram med frivilliga insatser

Som biståndshandläggare är det en utmaning att få in fungerande insatser för personer över 65 år som även har ett skadligt bruk. Det kan vara svårt att få den enskilde att ta emot insatsen, man kan känna sig ”störd” av att någon annan får inblick i ens liv. Kanske vill man bara sköta sig själv och ibland saknar man insikt i sitt behov av stöd och hjälp. Inte sällan finns en stor uppgivenhet hos dessa personer, och en ensamhet som leder till än mer ensamhet.

Av den hemtjänstpersonal som möter dessa brukare krävs ganska mycket. Även den biståndshandläggare om beslutar om insatser och hur tiden ska förläggas behöver ha en hel del fingertoppskänsla och flexibilitet. På den enhet där jag arbetar har vi en samsyn kring den här typen av utmaningar. Vi ser det som ett lämpligt arbetssätt att kunna lägga in mer tid i början för att personalen ska kunna få tid och möjlighet att arbeta sig in och skapa en relation. Risken är annars att viktiga insatser uteblir, sägs upp eller på annat sätt inte blir av. Vi kan aldrig tvinga personer att söka hjälp för ett skadligt bruk, men vi kan göra vårt bästa för att de ska få en så bra och god omsorg som möjligt.

En annan svårighet kan vara att det kan finnas andra personer i brukarens hem som är påverkade och till och med aggressiva. Inte sällan kan man se äldre personer med skadligt bruk eller beroende bli utnyttjade på olika sätt, exempelvis för pengar eller husrum. Det kan alltså uppstå svåra situationer där hot om våld inte är ovanligt. Ibland kan bara känslan av att någon eller några andra befinner sig i hemmet vara obehaglig. Man vet inte vad som ska hända och man kan kanske inte hjälpa sin brukare på det sätt som behövs. Vid sådana situationer kan vi bevilja att hemtjänstpersonal får gå två till personen. Om det finns en faktiskt fara för personalen så kan hemtjänsten även sätta ett arbetsstopp.

Dessa fall är mycket komplexa då vi är begränsade i våra möjligheter och vår handlingsfrihet. Insatserna är frivilliga för brukaren att ta emot och vi kan inte utsätta hemtjänstpersonal eller boendestödjare för fara. Med det kommer en risk att den hjälp som verkligen behövs uteblir. När sådana situationer uppstår, eller riskerar att uppstå, så har vi alltid diskussioner med varandra på vår arbetsplats och försöker att hitta lösningar tillsammans. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är med ett öppet samtalsklimat och lite fritänk när man arbetar med denna målgrupp. Att samverkan med andra enheter och forum fungerar är även det avgörande.

Olika typer av skadligt bruk och beroende är kämpigt i sig för den som drabbas, men med åldern kommer även krämpor och sjukdomar och med det ett ökat behov av vård och omsorg. Jag har mött personer som inte besökt en läkare på över 20 år, även då det hade behövt det. I dagsläget finns samverkan mellan enheter och mellan kommun och region, men denna samverkan skulle kunna bli ännu bättre. Jag kommer aldrig glömma en man som jag besökte, efter att en orosanmälan inkommit från bostadsrättföreningen i huset där han bodde. Det var uppenbart att det förekom ett stort intag av alkohol och samtidigt fanns ett stort behov av omvårdnad, men även vård.

Mannen berättade att han inte duschat på flera år och att han hade flera sjukdomar, men som han inte medicinerade för. Nån läkare hade han inte besökt de senaste tio åren. I det här fallet fanns inga anhöriga och vännerna hade en efter en gått bort. Någon hemtjänst tyckte han inte att han behövde, men kanske att någon kunde komma och hjälpa honom med städningen, då det var något som oroade bostadsrättsföreningen.

Insatser sattes in, lite mer täta besök som skulle innebära städning och att hjälpa honom få lite ordning på lägenheten. Besöken skulle även vara till för att lära känna honom och kanske få till lite fler insatser i framtiden. Insatsen pågick under några månader och han kom under den tiden i väg till en läkare. Tyvärr räckte det inte hela vägen ändå. Men det finns andra som det faktiskt gått bra för. Jag försöker att tänka även på dem.