Äta, leka, sova. Barn behöver en plats att kalla hem

»Det enda vi behöver är en lägenhet.«

Den ensamstående tvåbarnsmamman som sitter framför mig försöker att hålla tårarna borta. Jag har precis berättat för henne att skolan känner oro över att barnen är ledsna, trötta och har svårt att koncentrera sig. Jag frågar vad vi på socialtjänsten kan göra för att stötta men jag vet redan svaret. Hon är inte den första förälder jag mött i samma situation och varje gång undrar jag samma sak: varför pratar vi inte om barnhemlösheten i Sverige?

Om en familj inte kan hitta ett eget boende så placeras de av kommunen på ett så kallat hotellhem. De är ofta ägda av privata ­utförare som tar höga summor, cirka 18.000–30.000 kronor i månaden per rum. Det är inte ovanligt att en familj på fyra, fem personer bor i ett rum på 20 kvadratmeter. Man delar kök och badrum med de andra som bor på hotellhemmet. Många vittnar om att det är iskallt i rummen, det finns inte tillräckligt med köksutrustning för att laga mat, interiören är trasig och det förekommer vägglöss. Ibland är rummet fönsterlöst.

Många vittnar om att det är iskallt i rummen, det finns inte tillräckligt med köksutrustning för att laga mat, interiören är trasig och det förekommer vägglöss. Ibland är rummet fönsterlöst

Inte sällan placeras familjer på hotellhem som ligger långt ifrån där barnen går i skola. Barnen kan behöva stiga upp klockan fem på morgonen för att hinna till skolan som ligger på andra sidan stan. Små barn riskerar att försenas i utvecklingen eftersom de inte har tillräckligt stora ytor att lära sig gå på. Det finns sällan någonstans för barnen att sitta och göra läxor i lugn och ro. Det är inte ovanligt att föräldrarna inte vågar lämna rummet eller låta barnen använda duscharna eftersom det förekommer missbruk och psykisk ohälsa på hotellhemmen.

Placeringarna blir förlängda med kort varsel. Det innebär att familjerna måste packa ihop alla sina tillhörigheter regelbundet för att kanske bli placerade någon annanstans. Att som barn inte veta var man ska bo, sova, äta och leka skapar en enorm påfrestning.

Som socialarbetare vet jag att jag inte är ensam om att känna att detta är den största utmaningen vi har i vår strävan att skydda, stötta och se till att barn och deras föräldrar ska ha en dräglig tillvaro. Om man inte har någonstans att bo, hur ska man då kunna tänka på någonting annat? Det är inte ovanligt att föräldrarna till dessa barn bryter samman och får söka akut psyki­atrisk vård för att situationen blir omöjlig att leva i.

Ingen förälder ska behöva vara orolig över att deras barn ska växa upp i hemlöshet. Den 1 januari 2020 ska barnkonventionen bli lag i Sverige. Att alla barn ska ha ett hem borde stå högst upp på agendan för den nya regeringen.

Krönikan finns med i Alkohol & Narkotika #4/2018.

Leila Jaouadi

Leila Jaouadi är socialarbetare i Stockholm.

Senaste från Opinion

Lästips direkt i din inkorg?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!