Narkotika Reportage

Samhället svek när Michelle dog i arresten

Foto: Linus Sundahl-Djerf
Fredagen den 4 november 2016 dör tjugoåriga Michelle Bureland Ekholm i en cell på polisstationen i Lund. Enligt obduktionsprotokollet är dödsorsaken en överdos metadon.
Vi har följt Michelles sista 24 timmar i livet, från att hon lämnade LVM-hemmet Lunden tills hon livlös påträffas i cellen.

Vid 21.00 kvällen innan Michelle dör samlas en grupp ungdomar kring en man som sover på gatan i centrala Lund.

– Vi har ringt polisen som är på väg, men det var två som låg och sov här på gatan, det var en tjej också men hon stack iväg, trots att hon knappt kunde gå, säger en av ungdomarna, till en nytillkommen åskådare.

Ett par minuter senare kommer polisen, två uniformerade och en civilklädd. Den civilklädde böjer sig över den sovande killen, ruskar om honom utan att han vaknar, öppnar hans jacka och tar ut ID-kortet.

– Hej Jonas, vakna. Hallå Jonas! (Jonas är ett fingerat namn)

Poliserna fortsätter att rycka i honom när han ligger på marken och efter en kort stund säger han sluddrigt:

– Jaaaaa, vaaa äää dää? Låt mig vara! SLÄPP MIG.

– Har du tagit något ikväll Jonas?

– Jaahhhh…. (Tuppar halvt av igen)

– Vadå för något?

Sluddrar något ohörbart.

– Men jag har inget åt er grabbar, sorry, LÅT MIG VARA!!!!

– Det var en tjej i mörka kläder också som låg och sov och som försvann runt hörnet för några minuter sedan. Henne måste ni leta reda på också. Hon var minst lika dålig, säger en av ungdomarna.

– Ja, ja, säger polisen. Kom nu Jonas så åker vi. Du är lobbad.

Det har bara gått några minuter sedan tjejen försvann. Senare ska det visa sig att det är Michelle Bureland Ekholm som Jonas har tillbringat större delen av dagen tillsammans med.

Det finns ingen rapport om att poliserna ska ha letat efter Michelle. Inte heller finns det några anteckningar hos polisen om att en ung kvinna med misstänkt överdos kan vara på gång in till arresten.

– En sådan information skulle naturligtvis ha kunnat få personalen på arresten att agera annorlunda. Men det finns ingen sådan information, inte heller någon uppgift om att polispatrullen sökt efter den kvinna som avvikit, säger Jan Pernvi, chefsåklagare vid Särskilda åklagarkammaren som handlägger bland annat misstankar om brott utförda av poliser.

– Men man borde kanske ha hört polispatrullen, tillägger Jan Pernvi, lite självkritiskt.

***

– Varje månad gav hon 50 kronor till UNHCR och lika mycket till Amnesty. Det var något jag såg när jag avslutade hennes konto i Nordea, det var inget hon någonsin berättade om och hon gjorde det trots att hon själv hade väldigt lite pengar, säger Michelles mamma Anne-Sofie Ekholm.

Anne-Sofie Ekholm bor i Bromma i Stockholm. I lägenheten är väggarna fyllda av bilder på Michelle och hennes två bröder, och två stora collage berättar om Michelles liv. Hon är en söt tjej, som ofta ler och tittar rakt in i kameran. I ett vackert vitt äldre skåp har Michelles mamma placerat alla de änglar som gästerna gav till minne av Michelle när hon begravdes.

 

I Anne-Sofie Ekholms lägenhet är väggarna fyllda av bilder på Michelle. Foto: Linus Sundahl-Djerf

 

Anne-Sofie Ekholm har MS och sitter i rullstol. Hon är snabb i orden, analytisk och bestämd i sina uppfattningar. Bakom sig har hon en lång kamp med myndigheter för Michelle, som trots sin unga ålder hade ett mångårigt missbruk bakom sig när hon dog.

I femte klass började Michelle röka och dricka alkohol. Hon var ute sent på kvällarna och provade snart droger som blev allt tyngre i takt med att hon blev äldre. Ofta bjöds hon av äldre män.

Anne-Sofie Ekholm anser att sin dotter Michelle lyckades straffa ut sig från behandlingen. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Drogerna blev en del av Michelles liv. Men det fanns också en annan sida av henne, hon både dansade och simmade, dessutom var hon, enligt mamman, mycket kreativ och älskade att pyssla och måla.

– Hon var också en jättego unge, som verkligen brydde sig om andra och som var mjuk och kramig. Michelle hade en ADHD-diagnos som gjorde att hon hade svårt att sitta still, och hon skulle alltid iväg någonstans. Hon fick ju inte missa om något hände.

***

För Michelle börjar i tidiga tonåren en lång resa genom vård-Sverige med kontakter med socialförvaltningen och vistelser på olika behandlingshem. Däremellan återfall i missbruk. Och 2016 skrivs hon efter beslut av socialförvaltningen i Bromma, och Förvaltningsrätten, in på LVM-hemmet Lunden i Lund.

– Hon trivdes inte. Hon kände sig ensam på Lunden och hade ingen att prata med. Tänk om någon som jobbade där hade gett henne en kram, och verkligen brytt sig. Men det gjorde man inte.

Vid ett tillfälle skrivs Michelle ut till ett öppet HVB-hem i Uppsala. Men det fungerar inte och efter cirka en vecka är hon, efter att ha hittats av polis och mellanlandat på psykiatrin i Lund, åter tillbaka på LVM-hemmet. Där är hon kraftigt utåtagerande. Personalen förmår inte att hantera henne och tar kontakt med psykiatrin.

***

Den 3:e november beslutar Lunden att Michelle ska tas med till psykakuten. Innan hon tas emot där skriver LVM-hemmet ut henne från tvångsvården.

Det är en åtgärd som senare ska diskuteras. Enligt LVM-hemmet är utskrivningen ett krav för att psykiatrin ska ta emot Michelle, vilket man också skriver till både Justitieombudsmannen och IVO som granskar omständigheterna kring Michelles död.

Men att utskrivningen skulle vara ett krav från psykiatrin förnekas av chefs­överläkaren inom vuxenpsykiatrin i Lund, Ingrid Thernfrid, som har utrett ärendet.

– Det stämmer inte att den psykiatriska vården skulle ha krävt att hon skrevs ut från LVM-vården för att hon skulle tas emot på den psykiatriska akutmottagningen. Hon hade vid flera tillfällen under sin vistelse på LVM-hemmet blivit bedömd på psykiatriska akutmottagningen och även vårdats inom psykiatrisk slutenvård under pågående LVM-vård, skriver Ingrid Ternfrid i ett mejl.

För Anne-Sofie Ekholm, som har lagt mängder av tid på att ta reda på varför dottern Michelle dog i cellen på polis­huset i Lund den 4 november 2016, är det tydligt vem som har mest skuld till det inträffade.

– Det var LVM-hemmets fel, de skulle aldrig ha skrivit ut henne. Och socialförvaltningen i Bromma skulle aldrig ha tillåtit att hon skrevs ut från missbrukarvården utan att ha en ny vård ordnad.

Nu blev det inte så. Istället fick hon inte vård någonstans.

–Hon lyckades straffa ut sig, säger Anne-Sofie Ekholm.

Väl på den psykiatriska akut­mottagningen byter Michelle humör. Hon blir just så trevlig och glad som hon kan vara. Psykiatrin kan då inte tvångsomhänderta henne, eftersom det inte finns någon laglig grund för psykiatrisk tvångsvård. Plötsligt är Michelle utskriven och fri att gå vart hon vill.

– Michelle drar istället ut i Lund, och är naturligtvis strålande glad. Hon har blivit av med LVM-vården, säger Michelles mamma, Anne-Sofie Ekholm.

Troligen går hon efter att ha tagit bussen till tågstationen över Knut den Stores torg, passerar Mormors bageri, kanske tvekar hon en kort stund över vilken väg hon ska fortsätta. Lund är en okänd plats för henne.

***

Hon är en smal och mörk ung kvinna, nyfiken på livet och tror som många andra ungdomar i hennes ålder att hon kan klara sig ur alla besvärliga situationer. Hennes promenad för henne i riktning mot Domkyrkan.

Hon hittar snart en medelålders man på en uteservering, en man som kan hjälpa henne att få tag i droger. Det är Jonas hon träffar.

– Jag pratade med henne i telefon när hon hade blivit utskriven och träffat missbrukaren i Lund, jag pratade kort med honom också, och bad att han skulle vara snäll mot henne. Hon hade ju inte ens fått med sig en telefon från LVM-hemmet, än mindre en tågbiljett hem till Stockholm, säger Anne-Sofie Ekholm.

Efter någon öl på uteserveringen börjar Michelle och Jonas gå i riktning mot hans hem på Lilla Algatan i centrala Lund.

Lilla Algatan är ett kommunalt boende för personer med missbruksproblem i Lund, där det finns 16 lägenheter och i alla utom en, där det bor en äldre dam, bor det personer med ett tungt missbruk i sin bakgrund, nu med legala förskrivningar på opiatsubstitut som metadon eller subutex.

Det långa, vackra gula huset med handslaget tegel på Lilla Algatan ligger ett par hundra meter från Kulturen, Lunds Skansen, och bara ytterligare hundra meter från Domkyrkan. I närområdet samsas flera student­nationer, katolska kyrkan och bostads­rätter i hundraåriga flerfamiljshus med traditionella vita, rosa och blå skånska gathus där stockrosor under varma årstider lutar sig mot husväggarna. Hit vallfärdar turister på historiska vandringar.

I trädgården på Lilla Algatan hittar man avskavda men karaktärsfulla trädgårdsmöbler och några omkullvälta cyklar som samsas med en inte alltför välklippt gräsmatta och några träd.

Det är med all sannolikhet här som Michelle får det metadon som leder till en dödlig överdos.

Det kommunala stödboendet ligger bara tjugo meter från den plats där Jonas omhändertas 21.00 samma kväll, och där en ung mörkklädd kvinna på stapplande steg försvinner runt gathörnet.

***

Vem är ansvarig för att Michelle får i sig metadonet? På stödboendet säger enhetschefen att man inte har något ansvar för det metadon som de boende har legal förskrivning av. Det ansvaret ligger istället, enligt enhetschefen, på Region Skåne som administrerar opiatprogrammet Laro,

– Det är förfärligt med den här unga tjejen. Men jag kan inte säga att Region Skåne har något ansvar för det som hände. För de som får legal förskrivning av exempelvis metadon är vi oerhört tydliga med att det är för eget bruk och inte får spridas vidare. Man ska inte dela med sig, det är självklart, säger Anna-Karin Ekman, hälso- och sjukvårdstrateg på Region Skåne.

Anna-Karin Ekman poängterar också att behandlingen styrs av föreskrifter och lagstiftning och att det är mycket tydligt reglerat, vem som kan få behandling och hur den ska skötas.

Anne-Sofie Ekholm, Michelles mamma, är inte arg på Jonas som Michelle tillbringade dagen och kvällen tillsammans med, ”det är ju en missbrukare”, säger hon.

***

I Malmö, snett över gatan från den nybyggda Hovrätten över Skåne och Blekinge, har Björn Johnson sitt arbetsrum. Han är filosofie doktor i statsvetenskap och professor i socialt arbete, och har forskat om narkotika­frågor och läckage av legalt förskrivna narkotiska preparat.

– Många av dem som har en substitutionsbehandling delar ibland med sig till sina kompisar, mot eller utan ersättning, det är på så sätt större delen av läckaget sker. Sedan kanske man också blandar bruket av det legalt utskrivna med att använda bensodiazepiner, som kan ge en kick, och ibland även med insomnings­tabletter.

För Björn Johnson är det viktigt att lyfta fram att de flesta droganvändare får ett bättre liv än tidigare, och att det absoluta flertalet sköter sina mediciner på ett bra sätt, när de får en legal behandling.

– De här läkemedlen skrivs dessutom ut av psykiatriker eller beroendeläkare som är kunniga i de här frågorna. Men visst är läckaget ett problem.

En undersökning som Björn Johnson har gjort tillsammans med en kollega visar att av dem som har legala förskrivningar uppger ungefär två tredjedelar att de någon gång sålt sina läkemedel vidare, och av samtliga hade cirka 25 procent gjort det under den senaste månaden.

– De som läcker är naturligtvis ett problem, och särskilt de fem procenten som säljer vidare i större omfattning. De är också ofta en del av en subkultur där det är helt ok att hjälpa varandra med olika narkotiska medel, legala och olagliga, och ofta påverkar man varandra i en negativ riktning. Dessutom har nog många förespråkare av legala substitut, inklusive mig själv, haft för stora förhoppningar på vad en Laro-behandling skulle kunna åstadkomma.

Trots att Björn Johnson ser negativa konsekvenser av ett legalt bruk vill han öka antalet användare som får ta del av legala preparat.

– Det är på den illegala marknaden som vi har de flesta dödsfallen. Vi måste acceptera att det finns droganvändare och istället sätta in vårdinsatser där behandling med
legala substitut är en metod. Det måste även finnas någon form av läkemedelsfri behandling.

***

Mellan 21.00 och fram till 04.45 på morgonen den 4 november är Michelle försvunnen. Var hon är och vad hon gör finns det inga vittnesmål om.

Natten är kall och under morgontimmarna börjar det regna. Det är kolsvart ute och tre plusgrader när Rolf Enkel är i sin tjänstebil på väg mellan ett par av de platser som han besöker som väktare när han gör sina nattliga pass i Lund. Han kör på Scheelevägen, någon kilometer från Domkyrkan, och passerar en korsning där en av vägarna leder till sjukhuset.

 

Rolf Enkel träffade Michelle kvällen hon dog och larmade polisen. “När jag hade sovit och vaknat efter mitt nattpass slog jag på text-TV, och såg att en ung flicka hade dött i arresten i Lund”. Foto: Björn Forsberg

 

Plötsligt ser han en person, klädd i mörka kläder, som försöker stoppa en bil som kör i motsatt riktning. Bilen stannar inte och personen går ut på vägen och vinkar åt Rolf Enkel som stannar till och öppnar den vänstra sidorutan en liten bit. Tillräckligt mycket för att han ska kunna prata, men inte för mycket så att personen kan få in händerna.

– Man vet ju aldrig vad det är för några människor som man träffar på mitt i natten. Det kan ju vara någon som vill råna mig, kanske stjäla bilen.

Rolf Enkel har arbetat som väktare i mer än 30 år. Han beskriver ett samhälle som har blivit allt hårdare, där antalet hemlösa har blivit fler, och där människor orkar bry sig allt mindre.

Men Rolf Enkel orkar fortfarande. Det är därför han stannar till och vevar ner rutan. Han ser att det är en ung kvinna, som är genomblöt, men verkar nykter och ger ett sympatiskt intryck.

– Hon såg att det var en väktarbil, och tog ändå kontakt. Det första hon berättade var att kom från Stockholm, och nu ville ha hjälp att ta sig till domkyrkoområdet i Lund.

Rolf Enkel visste inte att Michelle under dagen hade umgåtts med en person som bor i närheten av Domkyrkan i Lund, och när han förstår det säger han:

– Det var därför hon ville dit, det förstod jag inte då, och hon var på väg i rakt motsatt riktning. Hon luktade inte alkohol, men såg härjad ut, och hade sår i ansiktet. Jag bestämde mig för att hjälpa henne men först var jag tvungen att åka på ett uppdrag som skulle ta ett par minuter. Men var hon kvar när jag kom tillbaka så skulle jag ringa till polisen.

När Rolf Enkel kom tillbaka efter cirka fem minuter stod Michelle fortfarande på samma plats. Han ringde då till 114 14, och berättade om en ung förvirrad tjej, och man skickade en polisbil.

– När jag hade sovit och vaknat efter mitt nattpass slog jag på text-TV, och såg att en ung flicka hade dött i arresten i Lund, och att hon hette Michelle. Jag begrep omedelbart att det var samma flicka som jag hade träffat på natten. Det är för jävligt att hon dog på det här sättet.

Rolf Enkel skickade under dagen ett sms till Michelles mamma. Några dagar senare ringde hon upp och Rolf berättade om sitt möte med Michelle.

***

Polisen omhändertar Michelle enligt LOB, lagen om omhändertagande av berusade personer, när Rolf Enkel larmat, och hon placeras i arresten.

– Personalen uppfattade henne som mycket berusad och för dem berättade hon att hon druckit öl. Hon sa dessutom att hon var på väg hem till sin pojkvän men visste inte var denne bodde, säger chefsåklagare Jan Pernvi.

Enligt obduktionen var Michelle inte påverkad av alkohol.

Michelle skulle enligt normala rutiner tittas till var femtonde minut. Och i den logg där tillsynen signeras finns noteringar om att så skett.

– Däremot har det skett ett misstag i samband med att de övervakningsfilmer som skulle kunnat bekräfta att tillsynen utförts skulle säkras, säger Jan Pernvi.

Den tekniker som skulle föra över filmupptagningarna har identifierat samtliga filmer. Men efter ett missförstånd, som Jan Pernvi kallar det, har endast vissa filmsekvenser säkrats och förts över till förundersökningen.

– Till följd av detta har inspelningsdatorn i polishuset fortsatt att göra nya filmupptagningar och de upptagningar som inte säkrats har spelats över.

Att inspelningar försvann innebär att det inte finns någon teknisk bevisning för att tillsynen har skett enligt reglerna, vilket Michelles mamma Anne-Sofie Ekholm har tittat närmare på.

– Av de övervakningsfilmer som idag finns kvar kan man se att personalen inte bedriver tillsyn i den omfattning som lagen säger, istället för att kontrollera Michelle varje kvart så verkar personalen ha satt i system att endast kontrollera henne en gång i halvtimmen, säger Anne-Sofie.

Då personalen i arresten märkte att Michelle började snarka en stund innan hon avled gjorde man bedömningen att det rörde sig om en typ av i arresten vanligt förekommande fyllesnarkning.

– Den åtgärd man utförde var att lägga henne i framstupa sidoläge. I efterhand har det framkommit att snarkningarna skulle kunna vara ett tecken på att Michelle började få allvarliga medicinska problem, säger Jan Pernvi.

– En önskan är att man i arresterna skulle ha en större medicinsk kompetens att tillgå. En sjuksköterska i tjänst skulle exempelvis kunna göra en bättre medicinsk bedömning.

För Jan Pernvi framstår det som klart att flera olika händelser under Michelles sista dygn i livet, och som berör polisanställd personal, var för sig kan betecknas som ”smärre fel”, men eftersom ingen åtgärd eller underlåtenhet är tillräckligt stor för att kunna leda till åtal, är hans samlade bedömning att det inte blir något åtal mot någon person anställd av polisen.

– Fel har begåtts. Möjligen hade Michelles liv kunnat räddas om all den information om vad som hänt kvällen innan hade nått fram till personalen i arresten. Sedan är det fruktansvärt tragiskt att alla dessa mindre misstag eller förbiseenden tillsammans har haft en ödesdiger betydelse för en ung människas liv, säger Jan Pernvi.

Alla dagar efter det att Michelle dog, har naturligtvis varit fyllda av sorg och saknad för Michelles mamma Anne-Sofie Ekholm. Hon frågar sig hur det kunde bli så här, hur hennes dotter kunde dö hos polisen, de som skulle skydda henne. Hon känner en stor ilska över att myndigheterna kan hantera en människa på det här sättet. Allt hade ju kunnat vända för Michelle, bara hon hade fått rätt hjälp.

– Michelle var ju min egen amazon, hon var svag på många sätt, men också stark. Jag älskade henne så mycket!

***

Alkohol & Narkotika har bett Statens institutionsstyrelse och den ansvarige för SiS missbruksvård, verksamhetsdirektör Maria Skoglund, om en intervju. Först tackade hon ja, men avbokade senare. Där­efter har tidningen återkommit med en förnyad fråga om intervju, samt skriftliga frågor, som SiS har tackat nej till i avvaktan på att JO:s utredning av ärendet blir klar. Till JO skriver SiS den 18 september 2017 att man håller fast vid sin uppfattning att Michelle skrevs ut efter krav från vuxenpsykiatrin i Lund. Man skriver:

SiS kan alltså inte vitsorda den version som vuxenpsykiatri Lund lämnat utan tvingas konstatera att ord står mot ord i denna fråga.

Kravet på utskrivning förnekas av vuxenpsykiatrin i Lund.

Inspektionen för vård och omsorg har efter initiativ från SiS granskat ärendet och beslutat följande:

IVO bedömer att SiS felaktigt har skrivit ut en person som vårdats med stöd av LVM och därmed nekat denne det stöd och den behandling den varit i behov av och berättigad till.