Narkotika Reportage

Burmas kristna narkotikapatruller

Foto Vilhelm Stokstad
Beväpnade med biblar och machetes kämpar ett kristet medborgargarde i militärmundering mot missbruket av heroin och metamfetamin i norra Burma. A&N träffade rörelsen som tycker att opium är regimens vapen mot de etniska minoriteterna.

Plåtdörren skramlar när pastor Ndawng Seng Du låser upp till inhägnaden där drygt hundra personer hålls inlåsta. Eftermiddagssolen ligger lågt och lyser varmt över innergården. Några sparkar boll, en spelar gitarr och de flesta gör ingenting. Intill ligger buren – åtta kvadratmeter stor, med tjocka träbjälkar som galler.

– Här låser vi in dem under den första veckan, när de har avtändning, säger pastorn.

Buren gör det svårare för de nyintagna att rymma. Pastorn förklarar också att de ofta blir våldsamma när abstinensen är som värst och att buren är ett sätt att skydda andra intagna och personalen. Männen som nu bor i buren har precis tagit sig igenom den värsta abstinensen, men eftersom stället är överfullt finns det ingenstans att flytta dem, så de får bo kvar i buren.

– Första dagen var hemsk, det gjorde ont i hela kroppen och jag mådde dåligt, säger en 25-årig man som har rökt heroin i 5 år.

Han berättar att hans familj tog hit honom mot hans vilja, men att han nu bestämt sig för att sluta med narkotika.

– Jag har en tre veckor gammal bebis hemma. Min fru bor med mina föräldrar nu när jag är här. Jag saknar dem, det är tufft att vara här då, men jag är inställd på att bli ren, säger han.

Rehabiliteringscentret drivs av Pat Ja San, ett kristet medborgargarde som har bildats som en reaktion på de utbredda drogproblem som finns i Kachinstaten i norra Burma. Här är befolkningen kristen i ett annars buddhistiskt land, och i brist på hjälp från den burmesiska staten har kyrkan tagit på sig rollen både som polis och vårdinrättning. Beväpnade med machetes samlar de hundratals frivilliga och ger sig ut för att hacka ner opiumodlingar. De söker upp personer med missbruksproblem och tar dem till något av sina många så kallade rehabiliteringscenter. I praktiken handlar det om kidnappning, som dock tycks accepteras av allmänheten som ett nödvändigt ont för att komma åt det utbredda missbruket.

Burma är världens näst största producent av opium och heroin efter Afghanistan, och en av Asiens största tillverkare av metamfetamin. Tillgången på drogerna på den inhemska marknaden har skapat en missbruksepidemi, framför allt i fattiga och underutvecklade minoritetsområden utmed landets gränser till Kina, Laos och Thailand. En studie från Burmas hälsoministerium uppskattar att det 2016 fanns 83 000 injektionsmissbrukare i landet, vilket är ungefär dubbelt så många som i Thailand (cirka 40 300), och en ökning med cirka 7000 sedan 2015.

De kan bli väldigt våldsamma när vi försöker gripa dem, de kan använda kniv och pistol mot oss. Men vi ber innan vi går ut på uppdrag, så vi är skyddade.

I Myitkyina, huvudstad i Kachin­staten, träffar vi Tang Gun som är ledare för Pat Ja San i staden. Han förklarar det utbredda missbruket med avsaknaden av lag och ordning.

– Regeringen bryr sig inte, de ser gärna att Kachinfolket missbrukar droger. Då distraheras vi och vi tappar fokus från de frågor som rör politiken och våra rättigheter. Samtidigt tjänar militären pengar på droghandeln. Man kan säga att staten använder drogerna som ett vapen mot oss.

Det är allvarliga anklagelser, men på den senare punkten tycks Tang Gun ha rätt. Otaliga rapporter, inklusive intervjuer med opium­odlare bekräftar att militären tar ut skatt på framställningen av opium. Det är klassisk beskyddarverksamhet. Därtill är flera av Burmas största drogsyndikat privata miliser som är lojala med militären och i olika utsträckning står under deras kontroll. Burmakännaren Bertil Lintner visar i sin bok Merchants of Madness hur olika beväpnade grupper sedan tidigt 90-tal fått fri lejd att ägna sig åt produktion och handel med droger,
i utbyte mot lojalitet till militären.

Tang Gun upplever att polisen inte har något intresse av att beivra narkotikabrott.

– Vi har själva gripit langare och när vi lämnat över dem till polisen har de bara blivit arga och vägrat ta emot dem, säger han.

I brist på en aktiv polis har Pat Ja San själva tagit på sig rollen som lagens långa arm. Tang Gun berättar att deras arbete står på flera ben. Genom utbildningsinsatser försöker man informera människor om drogers faror och skador, men man samlar också ihop volontärer för att ge sig ut och hugga ner opiumodlingar med mach­etes eller jaga droganvändare och langare. Inramningen är militärisk: de bär ofta kamouflagekläder och ibland också hjälmar som skydd.

– När vi arresterar någon ger vi dem ett val, antingen sätter vi dem i behandling eller går till polisen. Vad hade du valt, frågar Tang Gun retoriskt och skrattar.

Pat Ja San organiseras och finansieras av det stora baptistiska samfundet i Kachinstaten och mycket av verksamheten präglas av religion. En stor del av behandlingen av personer med missbruk går ut på att recitera bibelverser. Tang Gun påpekar också att de har Guds beskydd i sitt arbete.

– De kan bli väldigt våldsamma när vi försöker gripa dem, de kan använda kniv och pistol mot oss. Men vi ber innan vi går ut på uppdrag, så vi är skyddade.

Metoderna är varken rättssäkra eller humana. Det har tidigare dokumenterats hur Pat Ja San låser fast personer de gripit i fotfängsel eller stockar. Det förekommer också att de piskar personer med missbruksproblem för att driva drogerna ur dem. Behandlingsmetoderna saknar all form av vetenskaplig evidens, och går i
huvudsak ut på avhållsamhet och bibelstudier. Trots det har Pat Ja San efter knappt tre års existens haft en reell inverkan på stadsbilden i Myitkyina. Invånare berättar om hur missbruket tidigare pågick helt öppet.

– Folk injicerade heroin överallt, på gatan, på universitetets campus, säger Joseph Naw Ja.

Han var själv heroinist, men har varit fri från droger i fyra år nu. I dag är det få som vågar ta droger öppet. Då riskerar man att bli kastad i en av Pat Ja Sans burar.

– De har lyckats driva bort det öppna missbruket. Folk gör det mer hemma nu eller så har de slutat, säger Joseph Naw Ja.

Det är oklart om missbruket har minskat i någon större utsträckning eller om det bara drivits in i skuggorna. Joseph Naw Ja visar oss runt längs Irrawaddy-floden, där han själv injicerade en gång i tiden. Överallt ligger tomma kanylförpackningar, här och där några sprutor, men också sugrör och tomflaskor som används för att röka metamfetamin. En man som bor precis intill flodbanken intygar att det är en populär plats.

– Ja, det är många som kommer hit. Men det är färre nu än tidigare. De är väl rädda för att bli gripna, säger han.

Enligt Pat Ja Sans egen statistik har organisationen fått 16 000 dro­g­användare rena och förstört drygt 12 000 hektar opiumodlingar.

– Men vi har en lång väg kvar att gå innan vi är fria från droger, vi är fortfarande världens näststörsta producent efter Afghanistan, säger Tang Gun.

Burmas omfattande drogproduktion är ett symptom på såväl underutveckling som väpnad konflikt. Underutvecklingen bidrar till utbudet, då fattiga bönder lockas till att odla opium på grund av dess lönsamhet. En ny rapport från FN:s drogorgan UNODC visar tydligt på sambanden mellan underutveckling och opiumproduktion. Mindre än hälften av de byar där opium odlas har tillgång till asfalterade vägar, vilket kraftigt begränsar möjligheterna att tjäna pengar på några andra jordbruksprodukter.

I en genomsnittlig opiumby i östra Shanstaten har barnen över 70 minuters promenad till skolan, medan byar i norr och söder som inte odlar opium har skolor på mindre än en halvtimmes avstånd. Samma ojämlikhet återfinns i avståndet till närmsta marknad där byborna kan sälja sina grödor: de byar som odlar opium har i regel dubbelt så långt avstånd till närmsta marknad.

– Bristande tillgång till marknader och dålig infrastruktur håller människor inlåsta i den illegala ekonomin, säger Troels Vester, landschef för UNODC i Burma.

För att erbjuda jordbrukare ett alternativ till opium har UNODC på andra håll i Shanstaten påbörjat försök med kaffeodling. Nästa år kommer man att vara uppe i 2100 hektar kaffeodling på mark där det tidigare odlades opium. Då kvarstår dock
55 000 hektar opiumfält i landet, och de pågående konflikterna innebär att det är svårt att nå ut med alternativa utvecklingsprogram till många av samhällena som odlar opiumet.

Inbördeskriget mellan militären och olika etniskt baserade rebellgrupper har i sin tur skapat ett laglöst klimat där illegala aktiviteter kan blomstra. Det handlar inte bara om opium: de senaste åren har tillverkningen av metamfetamin skjutit i höjden. Det är inte ovanligt att polisen kan göra beslag på flera miljoner tabletter åt gången. I februari konfiskerade polisen 4,6 miljoner metamfetamintabletter från en munk i Maungdaw.

Tillbaka på rehabiliteringscentret har en 27-årig mekaniker tagit sig igenom halva behandlingsperioden på tre månader. Han greps av Pat Ja San mot sin vilja och låstes in här.

– Jag var väldigt arg. Jag äger en verkstad där jag reparerar moto­rcyklar och nu kan jag ju inte arbeta där. Min familj får försöka ta hand om verkstaden tills jag kommer ut igen.

Heroinsuget är borta, men mannen oroas över hur det ska gå för affärerna.

– Trots allt är jag glad att vara här nu och att jag blivit fri från heroinet. Men jag är ledsen för att jag inte kan sköta mitt företag, säger han.

Axel Kronholm

Axel Kronholm

Frilansjournalist i Myanmar och Sverige. Foto Fredrik Wernér.

Vilhelm Stokstad

Vilhelm Stokstad

Dokumentärfotograf och medlem i Kontinent Agency.

Nummer 1/2019 finns nu i vår webbshop! Avvisa