Krönika

Den ensamma drogfriheten

I min relativt skyddade, drogfria tillvaro har förekomsten av psykoser plötsligt gjort sig påmind. Kanske få och långt emellan, men för mig en helt ny företeelse. Folk i utkanten av min bekantskapskrets som självmedicinerat bort social ångest och oro i flera år har helt plötsligt blivit inlagda efter att helt ha tappat kontakten med verkligheten. Det är obehagligt att se men i vissa fall har dessa sammanbrott också utgjort vändpunkter.

Åtminstone en av dessa bekantskaper kom ut på andra sidan med en övertygelse om att tiden med drogerna och alkoholen för alltid måste vara förbi. Även om det var tjacket som sänt honom över kanten så var det otänkbart att fortsätta även med alkoholen. De två gick ständigt hand i hand. Rösterna i hans huvud hade tvingat honom till fruktansvärda saker som nära nog kostat honom livet. Nykterheten var inte bara en fråga om att “rycka upp sig”, det var en fråga om överlevnad.

Det tog dock inte lång tid innan han insåg att nykterheten hade ett pris och det största problemet var inte abstinensen som följer på att bryta med ett beroende, det var ensamheten. Han kunde inte längre gå tillbaka till sina gamla umgängeskretsar. Där fanns alkoholen och med alkoholen också andra droger.

Det höll nästan ett år. Sedan gjorde alkoholen sitt återtåg. Och med den också de andra drogerna.

Bland oss lever tusentals nyktra alkoholister och människor som levt med annat drogmissbruk. Vissa har organiserat sin nykterhet genom stödgrupper men den sortens initiativ kommer inte kunna fånga upp alla som är på väg ut ur ett missbruk. I slutändan är vår familj och våra närmsta vänner det sista skyddsnätet. Deras inställning till alkohol, andra droger och nykterism är en enormt viktig faktor i nykterheten. Hur umgås vi med våra vänner och vad är det vi pratar om när vi pratar om att ha roligt tillsammans? Vilka alternativ erbjuds vi av den kultur som främst verkar se oss som konsumenter av snabbt tillgänglig eufori och verklighetsflykt?

Vårt svek mot människor som tagit sig ur ett missbruk är att vi gör dem till undantag, att vi ser dem som misslyckanden eller offer snarare än som den logiska och ofrånkomliga följden av alkohol- och drogkultur. De blir offret vi gör för att vi andra skötsamma alkoholkonsumenter ska kunna träffas och umgås i alkoholdimmans avslappnade gemytlighet. Och med det offret har vi dömt dem till ensamhet.

Föreställningen om att droger behövs för att umgås, koppla av eller ha kul är fortfarande en av våra största fiender.

Jens Wingren

Jens Wingren