Alkohol Narkotika Opinion

Glöm inte de enklare fallen av samsjuklighet

I november ska en statlig utredning ge förslag på hur insatser vid samsjuklighet kan samordnas. Fokus hamnar lätt på dem med svåra psykiska sjukdomar och beroende, medan den stora gruppen med lindriga sjukdomar sällan nämns. Även de behöver samordnade behandlingar, skriver Agneta Öjehagen.

Det är väl känt att samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska tillstånd medför ökad risk för försämring och negativa sociala konsekvenser. På 1970-talet konstaterade man i USA att det hos personer med svåra psykiska sjukdomar, oftast psykoser, var vanligt med beroende­diagnoser, och att behandlings­insatser för båda tillstånden behövde samordnas. Genom att bilda särskilda team kunde man bättre möta patienternas behov.

Om vården inte uppmärksammar och behandlar en depression med lindrigt beroende kan både depressionen och beroendet förvärras

I Sverige blev samma patientgrupp uppmärksammad och behoven av samordning tydliga bland annat i samband med psykiatrireformen 1995, då projekt om samverkan kring »svårt psykiskt störda missbrukare« utvärderades. Den påtagliga risken för försämring hos den här gruppen gör att vården, men också politiker och medier, fokuserar på personer med svåra psykiska sjukdomar.

Men det finns andra och större grupper med samsjuklighet.

Alla kartläggningar som gjorts internationellt visar att samsjuklighet är vanligt också vid tillstånd som ångest och depression, och lindrigt beroende. Kanske personen söker vård på vårdcentralen för trötthet eller oro, som kan vara kopplat både till en psykiatrisk diagnos och ett beroende. Den här gruppen är betydligt större än den med svårare psykiska sjukdomar, men nämns sällan när det gäller behov av samordnad behandling. Det är mindre vanligt att personer söker vård för sitt beroende, men om så sker bör eventuella psykiska problem bedömas. Om vården inte uppmärksammar och behandlar en depression med lindrigt beroende kan både depressionen och beroendet förvärras, och även leda till sociala konsekvenser, som problem i arbetet och i relationen till närstående.

Det finns ingen klar vägledning för hur behandlingarna för beroende respektive psykisk sjukdom skall samordnas. Den tydligaste rekommendationen är att behandlingarna skall ges samtidigt och inte den ena före den andra, vilket ofta sker, ibland med kravet att beroendeproblemet skall behandlas först. Behandlingarna bör ges integrerat, det vill säga samtidigt av samma behandlare, eller samordnad mellan olika behandlare i samma verksamhet. En genomgång av sju studier av alkoholberoende och samtidig depression talar för att de psykosociala behandlingarna också kan ges parallellt, oberoende av varandra och av olika behandlare. Det förutsätter att behandlingarna är förankrade och kända av dem som behandlar och att förloppet kan stämmas av.

Det är varken realistiskt eller nödvändigt att bilda särskilda team för alla med samsjuklighet. Det är den samtidiga tillämpningen av metoderna som är utmaningen. 

De studier som utvärderat olika kombinationer av behandlingar betonar vikten av att göra en diagnostisk bedömning, att följa behandlingsförloppen, att göra uppföljningar, och att kunna ha längre behandlingstider än de nu vanliga på cirka tre månader.

Det är varken realistiskt eller nödvändigt att bilda särskilda team för alla med samsjuklighet. Det är den samtidiga tillämpningen av metoderna som är utmaningen. Kanske ligger utmaningen främst på det organisatoriska planet.


Du har just läst en artikel ur nummer 1/2021 av tidskriften Alkohol & Narkotika.
Vill du läsa mer? Prenumerera här!

Agneta Öjehagen

Agneta Öjehagen är professor emerita i psykosocial forskning vid Lunds universitet.