Varför så svårt att ta alkoholsnacket?

Vi gillar inte att prata med våra vänner eller partners om deras alkoholvanor. Men oroar oss gör vi. Siffrorna i en undersökning beställd av IQ, talar ett tydligt språk. Sju av tio svarar att de oroat sig för en närstående, de flesta för en väns drickande (46 %). Sedan kommer oro för en partner (21 %), förälder (19 %) eller kollega (14 %).

– Det borde inte vara så svårt att prata eftersom problem relaterade till alkohol är vanligt. De flesta som dricker har erfarenhet av att det blivit för mycket. Men ändå är det här något som vi dikotomiserar, säger Sara Wallhed Finn, psykolog på Beroende­centrum Stockholm och alkoholforskare på Karolinska Institutet.

Det betyder att vi delar helheten i två separata delar – de som har allvarliga problem med alkohol – och så vi andra, som dricker men inte har problem. Däremellan finns ingenting.

– De tillgängliga berättelserna om vad som är alkoholproblem handlar om någon som haft otroligt stora problem, som når botten, slutar dricka och blir lycklig. Det är jätteviktiga historier, men vi behöver en bredd, säger Sara Wallhed Finn.

Hon berättar att hon i flera år, utan resultat, letat efter en novell där någon dricker för mycket, men repar sig och fortfarande dricker.

– Här finns en stor lucka i förståelsen av alkoholproblem i kollektiv bemärkelse, eftersom man kan repa sig på olika sätt. Att dricka för mycket delas av många, och vägarna att ändra sina alkoholvanor är många.

Att vi associerar problematiskt drickande med den grupp som har stora svårigheter blir ett hinder att föra saken på tal, en del tänker »tar jag upp det säger jag att du är mannen på parkbänken«.

Vad svarar då de som deltagit i undersökningen? Vad håller dem tillbaka? På första plats hamnar:
»Jag känner att jag lägger mig i.«

– Alkoholvanor ses som mer privat än andra vanor, vi pratar gärna om kost och motion i vardagliga samtal, men alkohol tillhör den privata sfären, kommenterar Sara Wallhed Finn.

»Jag vet inte hur jag ska ta snacket«, är den näst vanligaste anledningen. Därefter kommer sådant som: »rädd att såra«, »tycker inte jag är bäst lämpad«, »vet inte när jag ska ta upp det«, »känner mig fånig«, »att jag överdriver«.

Här har Sara Wallhed Finn några konkreta råd att ha i bakhuvudet, som underlättar.

• Prata när personen i fråga är nykter.
• Var konkret och neutral.
• Beskriv vad som oroar dig med en konkret situation. Använd ett jag-budskap, utgå från dig själv och vad du känner.
• Var empatisk.
• Ställ öppna frågor. Till exempel: Jag upplevde dig som väldigt berusad i fredags, du sluddrade och hade svårt att gå. Det gjorde mig orolig för dig, vad tänker du om det?

– Många lever i föreställningen att man behöver brotta ner och konfrontera den andre när det tvärtom handlar om empati och respekt, säger Sara Wallhed Finn.

Det behöver inte vara så krångligt, det handlar mest om att lyssna på vad den andre säger.

– Vänta in reaktionen, kanske blir den: Äntligen är det någon som frågar mig hur jag har det.

De som oroar sig mest är kvinnor. Bara var tionde man (11 %) har oroat sig över sin partner, jämfört med var tredje kvinna (30 %). Kanske inte så konstigt när vi till största delen lever i heterosexuella relationer och fler män än kvinnor har alkoholproblem.

Kvinnor är sedan mer obekväma än män i att ta upp sin oro, nästan varannan kvinna (46 %), och var tredje man (34 %). Däremot är det jämnt mellan könen när det kommer till att faktiskt agera och ta det där samtalet, 60 procent av kvinnorna, och 57 procent av männen har gjort det.

– Jag vet inte hur man ska förstå det; är det fler kvinnor som verkligen känner sig obekväma att ta upp sin oro, eller är det nånting annat, som att kvinnor är mer benägna att uttrycka detta i undersökningar? Vi har ingen forskning att gå till här.

Forskning visar däremot att de flesta som söker hjälp för sina alkoholvanor gör det för att någon i deras närhet berättat att de är oroliga för dem.

– Med andra ord vet vi att snacket har effekt. Så även om det känns jobbigt i stunden är det värt det i längden, säger Sara Wallhed Finn.

Hon tycker att vi skulle behöva ta ett ganska stort kliv i att normalisera prat om alkoholvanor,
höja medveten­heten om hur vi påverkar och påverkas av andra. Att alkoholberoende historiskt setts som en moralisk svaghet snarare än sjukdom präglar oss än.

– Samtidigt har alkohol­konsumtion höjts till skyarna på ett sätt som väldigt få andra beteenden. Lägger man i den andra vågskålen kostnader och skador är det ju en enorm romantisering. 

LÄS MER: alkoholsnacket.se