/

Unga litar på skolkuratorn

Fotomontage: Jimmie Hjärtström
Lyssna på en inläsning av artikeln.

Yael Lindström är glad att barn och unga vänder sig till henne med känsliga frågor som våld eller missbruk i familjen.  
– Mitt jobb som kurator blir då att visa för barn som blivit svikna att det går att lita på vuxna, säger hon.  

Jag blir glad och känner en väldig stolthet för min yrkeskår. Det här befäster det vi kuratorer pratar om att det är så viktigt att vi är tillgängliga för barn och unga. 

Så reagerar Yael Lindström, skolkurator i Sundbybergs kommun när hon får ta del av resultaten i undersökningen Vem kan man lita på? från CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, som presenteras idag.  

1000 unga födda 2006 och 2004 har intervjuats om vilket förtroende de har för medier och för personer i sin omgivning, vilka frågor de upplever som känsliga att diskutera med andra och hur de skulle söka information och råd och stöd i dessa frågor.  

De områden som flest uppfattar som mest känsliga är sex, kroppsuppfattning, missbruk i familjen och våld i hemmet, berättar Sara Kristensson som är kommunikationschef på CAN och en av författarna till rapporten. 

Helst söker unga information och råd och stöd på internet eller hos en vän. Mer än åtta av tio har också stort förtroende för sina föräldrar.  
 
Men när det handlar om missbruk i familjen och våld i hemmet sticker svaren ut. Här är det tydligt att man vill kunna vända sig till skolsköterskan och kuratorn.  

Yael Lindström stöter på allt från vardagliga konflikter mellan kompisar till barn som har varit med om grovt våld och har mycket svåra hemsituationer 

 En vanlig uppfattning är att barn väntar med att berätta om våld i hemmet och det gör de nog, men ibland kan det komma väldigt plötsligt och abrupt när de väljer att dela med sig. Jag har haft barn som jag aldrig träffat förut i samtal som plötsligt kommer och berättar om våld.  

I en sådan situation gäller det att den vuxne kan ta emot på ett bra sätt, orkar ställa frågor och visar att den finns där för barnet.

I en sådan situation gäller det att den vuxne kan ta emot på ett bra sätt, orkar ställa frågor och visar att den finns där för barnet. Yael Lindström märker en viss osäkerhet hos andra vuxna på skolan som också kan få ta emot barns berättelser.    

Kommer jag att räcka till? Vad ska jag säga, vad ska jag göra? är frågor som lärare kan ha. Då är det viktigt att få klart för sig vem vi tror att eleven kan lita på i den här situationen.  

Hos kuratorn finns kunskapen om vad skolan måste göra och vad anmälningsplikten innebär: alla vuxna i skolan är skyldiga att anmäla oro för att ett barn ska fara illa till socialtjänsten. När Yael Lindström har ett barn i samtal informerar hon alltid om att hon har tystnadsplikt, men också om att hon har anmälningsplikt vid våld eller om hon blir väldigt orolig för hur barnet har det. Berättar barnet om våld gör hon en orosanmälan.   

Många gånger kommer socialtjänsten direkt till oss på skolan då eller så åker jag med eleven till socialtjänsten. Vi sitter tillsammans och väntar, det blir en lång väntan för barnet.   

Handläggarna lyssnar på barnets berättelse, gör en skyddsbedömning, tar kontakt med föräldrar, hittar en jourfamilj när det behövs och som barnet då till slut får åka till.  

Det här är processen i det akuta skedet. Sedan blir det en utredning, ofta med flera besök av socialtjänsten på skolan.  

Missbruk kan finnas med, men det är vanligare att barn först berättar om våld än om missbruk. Yael Lindström tror att det hänger ihop med att barn tidigt lär sig att man aldrig får slå barn.  
– Det har de med sig, men missbruk pratar man inte om på samma sätt. Jag tror att det går att normalisera missbruk för barnen, men också för föräldrarna, längre än det går att normalisera våld. Just eftersom vi inte pratar om missbruk på samma sätt som vi pratar om våld. ””Vi tar bara lite vin, det är lugnt”, kanske föräldern säger. Barnet känner att det är fel, men föräldern ger en annan bild.  

Jag tror att det går att normalisera missbruk för barnen, men också för föräldrarna, längre än det går att normalisera våld.

Kuratorns insats för barnen tar ofta vid efter anmälan. När skammen kommit ikapp för att man avslöjade sin förälder. Då krävs förtroendeskapande arbete som kan ta lång tid.  

– Framför allt får vi visa barn att det går att lita på vuxna, hjälpa dem att bära den skuld och skam de har för en förälder med missbruk eller som slagit dem. På sikt kan vi hjälpa dem att jobba med sin självkänsla när de blivit så svikna. Vi kan hjälpa dem med gränser, hur de kan känna sina känslor, säger Yael Lindström.   

En annan frågeställning i undersökningen Vem kan man lita på? handlar om vem unga vänder sig till om de vill skaffa alkohol. De flesta svarar att de ber någon de känner. Om de då får nej, väljer en stor andel (46 %) helt enkelt att strunta i att försöka på andra sätt.  Yael Lindström tror att hur unga reagerar i den situationen beror på varför de vill ha alkoholen.  
 
– Det finns ungdomar som skaffar alkohol för att det är roligt att festa och ha kul med kompisar, alkoholen befäster en social status. Så finns det de som vet att det är dåligt att dricka men gör det som ett destruktivt beteende, de ger sig inte, de letar efter andra sätt.  

Hon tycker att det är lite av en klyscha att man ska kunna utläsa på barn tidigt att de ska kunna få problem. Många klarar att ligga under radarn många år, de klarar skolan, de är där, de säger inte så mycket. 

– Jag tror inte att man kan förenkla det så, att de ska poppa upp som popcorn, de här barnen skulle behöva uppmärksammas. Vi kuratorer stöter på dem, efter ett antal samtal kan man se fler destruktiva beteenden. Det är inte säkert att de själva reflekterat över det här, men när vi börjar skapa en relation kan det komma fram.  

Anna Fredriksson

Anna Fredriksson tidigare redaktör för Alkohol & Narkotika

Senaste från Ljud

Lästips direkt i din inkorg?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!