Islandsmodellen har inte utvärderats utanför Island

Inom det drogförebyggande arbetet har Islandsmodellen blivit ett hushållsnamn, känd för sitt fokus på att uppmuntra fritidsaktiviteter bland barn och gemensamma överenskommelser bland föräldrar. Utvecklingen av alkoholvanor bland unga på Island har tillskrivits modellen: mellan 1995 och 2019 har andelen 16-åringar som uppger att de aldrig har druckit alkohol stigit från 21 till 63 procent.

Det har gett modellen internationell uppmärksamhet. Under flera år har organisationen Planet Youth spridit modellen till ett 30-tal länder.

Ina Koning är biträdande lektor vid Utrecht universitet och forskar på förebyggande metoder. Hon anser att spridningen av modellen har varit förhastad.

I ett debattinlägg i tidskriften Drugs: Education, Prevention and Policy argumenterar hon och hennes kollegor för att det inte finns evidens för att implementeringen av modellen i ett annat land har gett effekter på alkoholkonsumtionen bland unga. När Ina Koning ombads att implementera Islandsmodellen i en nederländsk kommun kunde hon inte hitta evidensen.

– Jag började söka på hur användbar modellen är för andra länder, men det finns inte mycket. Det var först 2020 som de publicerade en teoretisk bakgrund till modellen. Hur är det möjligt? säger Ina Koning och fortsätter:

– Vi tycker att de inte är tillräckligt öppna med att modellen inte ännu är evidensbaserad.

De vetenskapliga studier som publicerats om modellen utanför Island är beskrivande och observerande, men inga utvärderingar. Vad Ina Koning efterlyser är tydlighet, även om hur modellen funkar på Island.

– Vi vet inte vilka mekanismer i modellen som har minskat användningen av substanser på Island. Kanske mekanismerna är irrelevanta i andra länder? Som en forskare är det här grunderna i ett interventionsprogram, så att man vet att de går att överföra och implementera i en ny kontext.

Forskarna Alfgeir L. Kristjansson, Inga Dora Sigfusdottir och Jon Sigfusson, direktör för Planet Youth säger att det är svårt att utvärdera en »holistisk modell« som Islandsmodellen. Modellen är inte en intervention utan ett förhållningssätt, skriver de i en replik på kritik som European Society for Prevention Research riktade mot modellen i början av 2020 (en text som även Ina Koning stod bakom).

– Jag argumenterar för att den visst kan utvärderas, definitivt. Man behöver inte randomiserade kontrollerade studier för att göra det, det finns andra sätt, säger Ina Koning.

Hon är nu involverad i utvärderingen av en kommun som infört interventioner inspirerade av Islandsmodellen. De utvärderar kommunen och jämför med en kontrollkommun.

– Den studien har pågått i tre år nu och fortsätter. De första resultaten ser lovande ut.

Ina Koning anser att Planet Youth borde pausa implementeringen av modellen i flera länder och vänta på utvärderingar.

– Jag tror att modellen kan vara väldigt effektiv, men ibland går saker och ting för snabbt. Det kan ha hänt i det här fallet.

–Vi vet inte exakt hur modellen funkar i andra länder, den behöver beforskas mer. Men det finns stöd, inte minst från Island, och skyddsfaktorerna i modellen finns det mycket forskning om, säger Håkan Leifman, Planet Youths regionala direktör för Norden.

Han säger att modellen inte är en intervention, på så sätt att det går att säga precis vad man ska göra. Islandsmodellen är ett systemtänk, där man tittar på olika områden. Det är både dess styrka och svaghet.

– Svagheten med en »environmental approach« är att den blir svårare att beskriva, man måste ta in viktiga faktorer i de länder man befinner sig i. Vi behöver förstå de lokala sammanhangen.

Håkan Leifman tar Chile som exempel, där en fråga om utegångsförbud skulle vara omöjlig. Men baserat på gallupar i kommunerna som implementerar Islandsmodellen har man kommit överens om rekommendationer när barnen ska vara hemma på kvällarna.

Modellen har spridits till ett 30-tal länder, borde ni ha väntat på fler effektutvärderingar?

– Det är möjligt att det har gått för fort. Men det är inte möjligt att först göra en eller två ut­­värderingar. Det skulle ta åtta, tio år, och under den tiden skulle modellen ha skruvats på. Så tycker jag det alltid är: man testar en modell på några ställen och sen går man vidare till andra kontexter.

Allt förebyggande arbete i hela världen skulle stanna upp om alla väntade på enstaka effekt­utvärderingar menar Håkan Leifman. Han vill rikta blicken mot de sex kommuner som genomför modellen i Chile. De första utvärderingarna kommer att komma därifrån, genomförda av externa forskare på universitetet i Santiago, säger han.

– Modellen blir lättare att sprida med mer evidens, men det kommer alltid att finnas kritik. Även om den har utvärderats i Santiago och i delstater i USA, så kommer det att finnas andra kulturella kontexter.

Red anm. Håkan Leifman är tidigare direktör för CAN och ansvarig utgivare för Alkohol & Narkotika.