Därför påverkar riskinformation inte beteende

»Våra dagars ungdom uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre och pratar när den borde arbeta. Ungdomar säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig maten och tyranniserar sina lärare.«

Citatet som tillskrivs Sokrates anses ha stått sig genom tiderna – men frågan är om det stämmer idag. Vi vet att ungdomen numera pluggar hårt, vårdar sin kropp och karriärplanerar i tidig ålder. Att den oftast tackar artigt nej till ett glas vin och att den alltmer sällan dricker sig berusad. Röker gör de inte heller som förr, ungdomarna.

Men beror det på att de unga uppfattar dessa substanser som farligare än tidigare? Så ser det inte ut i CAN:s undersökningar. Ungdomar ser riskerna med alkohol och tobak ungefär på samma sätt som ungdomar gjorde för 20 år sedan.

– Riskuppfattningen följer inte konsumtionsmönstret. Det pratas om riskuppfattning som en viktig indikator på ungas attityder gentemot olika substanser – men här är resultaten inte så lätta att tolka, säger Anna Englund som är utredare på CAN.

I en ny rapport har hon och Johan Svensson samkört olika data ur den svenska delen av skolundersökningen ESPAD för att få en fördjupad bild av ungdomars riskuppfattning.

Å ena sidan minskar ungdomars tobaksbruk och intensivkonsumtion av alkohol sett över en 20 års period. Å andra sidan tycks deras uppfattning om vilka risker dessa substanser innebär ligga kvar på ungefär samma nivå.

Även när det gäller cannabis sticker mönstret ut. Där har konsumtionen inte förändrats så dramatiskt: mellan fem och nio procent av nionde­klassarna testar cannabis. Men uppfattningen om hur farligt det är har sjunkit. Cannabis ses alltså som mindre farligt än tidigare, men de allra flesta ungdomar röker ändå inte på.

Riskuppfattning är något av en hörnsten inom det förebyggande alkohol- och drogarbetet. Det anses vara en indikator som fångar ungdomars attityd, som är ett magiskt ord i preventivt arbete. Det som innebär risk håller man sig borta från och om vuxenvärlden informerar om riskerna så ändrar tonåringarna attityd och avstår. Det är tanken.

– Attityder är något man har jobbat med i preventivt syfte, mer så än skrämselpropaganda, förklarar Johan Svensson.

Historiskt sett har försöken att stävja bruket av droger och rusdrycker haft annat innehåll. Man har talat om moral. Det är omoraliskt att röka och supa och bästa motmedlet är förbud och olika inskränkningar. Enligt ­professorn i sociologi Anders Bergmark är intåget av riskbegreppet ett modernt påfund som dels handlar om kontroll, ett sätt att försöka »kolonialisera framtiden« för att citera tyske sociologen Ulrich Beck. Dels är risk­information ett sista halmstrå när inget annat står till buds. I sin essä Risk, njutning och information – anteckningar angående preventionens diskursiva utrymme ringar Anders Bergmark in stora delar av problemet redan i titeln. Utrymmet mellan vad som redan är gjort och vad som anses omöjligt är, enligt Bergmark, smalt som ett brevinkast. Vi kommer inte längre med skatter, öppettider, åldersgränser etcetera. Då återstår preventionens tredje ben: information eller övertalning.

Men att riskinformation i sig skulle skapa större känsla av säkerhet, det tror inte Anders Bergmark, som skriver: »…riskinformationen har tvärtom en benägenhet att utvidga osäkerhetens horisont: expertutlåtanden ifrågasätts av kontraexperter; olika riskdiskurser korsar varandra och skapar osäkerhet (eller annorlunda uttryckt – en värld av valmöjligheter)«.

Om vi återvänder till niondeklassarna, så verkar det som att många av dem ändå gör riskbedömningar. De som i enkäter starkast uttrycker riskerna med att dricka är också de som i större utsträckning avstår från berusnings­drickande. Och omvänt, de som inte ser några stora risker för sin egen del konsumerar mer. Risk på individ­nivå tycks alltså ha en koppling till benägenhet att dricka vinet, tända ciggen, ta drogen. Men Anna Englund på CAN påminner om att orsaks­sambandet inte är klarlagt.

– Vi ser att det finns en koppling mellan risk och konsumtion på individnivå. Men vi vet inte hur orsakssambandet ser ut. Och det kan finnas andra saker som spelar roll, säger hon.

Vad är då risk för en tonåring?

Nu talar vi inte om vuxenvärldens försök att »kolonialisera framtiden« och vaska fram
vilka ungdomar som kan komma att råka illa ut. Vi talar istället om de risker tonåringarna själva ser. Och hur de ser dem.

Erika Wall är sociolog och riskforskare vid Mittuniversitet. Hon har i sin forskning tittat närmare på just ungdomar och risk. Det har hon gjort genom att hantera stora enkätmaterial, men också genom att hålla ett antal fokusgrupper med ungdomar. I dessa fokusgrupper säger hon sig ha fångat saker som kan försvinna i enkätstudier. Bland annat ser hon att ungdomar kan ha samma uppfattning om att något är farligt och på vilket sätt det är farligt. Men de kan samtidigt ha olika syn på varför det är farligt.

– Det var ett tydligt mönster, särskilt i en av mina fokusgrupper. Bland annat visade det sig att ungdomar från storstäderna hade en mer individuell syn på risk. De är mer intresserade av vad som kan vara farligt för just dem. Medan ungdomar från glesbygden ser mer vad som kan vara farligt för deras omgivning, för hela samhället.

Detta menar hon är viktigt att ta fasta på när det gäller ungdomar och risk. Det går inte att enbart behandla dem som en grupp och förlita sig till enkätsvar. Man måste också gå djupare och ta reda på hur ungdomar förstår risker och inse att ungdomar är olika. I sitt avhandlingsarbete från 2010 introducerade hon just begreppet riskförståelse som ett komplement till det etablerade begreppet riskuppfattning.

Enligt hennes forskning går det också att slå fast att de som befinner sig i trygga sociala miljöer upplever saker mindre riskabla, än dem som lever i social utsatthet. Dessutom säger den generella riskforskningen att vi tenderar att nedvärdera risken med sådant som vi ändå gör regelbundet. Det är lättare att slå ifrån sig larm om lungcancer än att sluta röka.

– Man har också sett att unga tar större risker än äldre och att män tar större risker än kvinnor. Så att utsätta sig för risk i unga år är kanske en del av att bli vuxen.

Erika Wall har inte specifikt tittat på just berusning och droger utan på andra risker i samhället, som i trafiken. Hon menar dock att det rent generellt är svårt att sätta likhetstecken mellan riskuppfattning och beteende, vilket försvårar riskkommunikation.

– Att tro att man kan ändra attityder och beteende genom riskkommunikation – ja, där finns mycket forskning, men det finns ingen som har någon lysande lösning på lut, inte jag heller, säger Erika Wall.

En som instämmer i resonemanget är Kent Nilsson, professor i psykiatri och knuten till region Västmanland. Det finns enligt honom något gåtfullt i ungdomskulturen som inte låter sig skingras av vuxenvärldens kommunikation – men som pålitligt återkommer, generation efter generation, ända sedan Sokrates dagar.

– Ungdomars frigörelse är ett hyfsat stabilt fenomen. De tillhör subkulturen ungdom och lyssnar på andra i samma grupp. De får influenserna från helt andra håll än från oss vuxna, säger Kent Nilsson.

Det gåtfulla i ungdomskulturen idag är att många avstår från att dricka. Det kan enligt Kent Nilsson ha flera förklaringar men vuxenvärldens riskinformation är inte en av dem.

Kent Nilsson har på uppdrag av Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, lett en omfattande kartläggning om effekten av olika preventionsprogram där en bärande punkt varit just riskinformation. Utfallet betecknar han som nedslående.

– Vill man tolka det positivt så var resultaten mediokra, säger Kent Nilsson.

Att cannabis uppfattas som mindre farligt går igen bland ungdomar i många länder. Kent Nilsson och även Anders Bergmark gissar att det kan bero på det faktum att cannabis beskrivs positivt i medier och att länder och delstater i USA faktiskt avkriminaliserar och legaliserar cannabis: handling talar högst.

Men om nu riskinformation har ett begränsat värde, ska vi då avstå från den. Nej, menar Johan Svensson.

– Det är inte givet att informationskampanjer har effekt. Men det är viktigt att myndigheter och organisationer ändå driver på information om risker med olika substanser. Vem ska annars göra det?

Artikeln publicerades i Alkohol & Narkotika 3/2020.