Hundra år av berusningspolitik

I ’Den svenska berusningspolitiken:  hundra år av kunskap, okunskap och motkunskap’ har fyra forskare, inom historia, kriminologi och sociologi, studerat samtalet kring den svenska alkohol- och narkotikapolitiken under de senaste hundra åren. Boken har kommit till under ramarna för forskningsprogrammet Samhällets långsiktiga kunskapsförsörjning, finansierat av bland annat Riksbankens jubileumsfond och Vetenskapsrådet.

Produkten är ingen lättläst bladvändare för lekmannen, men innehållet är rafflande. Genom en rad exempel illustreras hur kunskap och okunskap (vi återkommer till det begreppet) har påverkat de politiska besluten kring berusningspolitiken. Det är fascinerande att följa diskussionen om huruvida alkoholberoende är en social eller medicinsk fråga, och hur argumenten har böljat fram och tillbaka genom årtionden. Konsekvensen av de varierande perspektiven är att det blir svårt att angripa dem. Är berusningsmedlen en individuell eller en kollektiv social utmaning? Det ändrar sig hela tiden. 

Alkoholen har, konstaterar författarna, varit ett slags projektionsyta för lite allt möjligt. Det kopplas till individens andliga fattigdom, industrialiseringen, rashygienen och folkhälsan. Och det är bara några exempel. Just folkhälsan kan både vara ett argument att stoppa alkoholen, eller – med en slags logisk kullerbytta genom Timbros tankesmedja – bli till ett liberalt argument för varför individen själv ska få bestämma över drickandet. Det verkar över huvud taget som att nästan vilken fråga som helst går att koppla till alkoholpolitiken, och sedan vränga åt nästan vilket håll man vill. 

I boken visas hur alkoholfrågan framställts på alla möjliga sätt: som en viktig och oviktig fråga, som en fråga om ekonomi, rättvisa och frihet. Allt hänger på avsändaren. Inte ens forskningsresultat blir självständiga från yttre blickar och projiceringar. Och här kommer titelns okunskap in i bilden. Det är inte alltid fakta som är det viktiga. Ett par exempel är skildringarna av experimentet med legalförskrivning av narkotika till beroende på 1960-talet, och sprututbytespolitiken under senare år. Här, precis som i många andra sammanhang kring berusningspolitiken, hamnar forskningsresultat i clinch med känslomässiga och politiska intressen. Resultatet av legalförskrivningen har använts för diverse argumentationer. Och när det gäller sprututbyten har man, trots att det visat på minskade risker för brukare och minskad spridning av sjukdomar, försökt stoppa det. Rädslan att uppmuntra och normalisera narkotikaanvändningen går emot fördelarna. Forskarna konstaterar att politikerna inte alltid vill ta till sig av forskningen kring sprututbytets fördelar, något som samtidigt inte är så konstigt då det rör en olaglig verksamhet – att injicera tung narkotika vilket helt går emot den politiska visionen om narkotikafritt samhälle.

Forskarna sammanfattar den politiska strategin kring många av frågorna kring berusningspolitiken med tre punkter: ”vi vet inte tillräckligt”; ”vi vill inte veta eller vi vill veta något annat” och ”vi har inte förmågan att förstå vad ni säger”. Ideologiska och känslomässiga argument kommer i vägen för data. Strategisk okunskap eller (påstått) otillräcklig kunskap kan, konstaterar författarna, förhala och även omintetgöra meningsmotståndarnas målsättningar.

Att det finns så många olika förklaringsmodeller och angreppssätt gör det också svårt att skapa en enhetlig syn på vad som är det rimliga, i förklaringar och strategier. Det speglas också i lagstiftningen. Vad som anses vara liberalt eller restriktivt kring rusmedel har exempelvis också ändrats historiskt – att vara för reglerad försäljning av alkohol är varken i dag eller förr detsamma som att vara för reglerad försäljning av lätt narkotika. Hur ska man då se på framtiden? Att döma från hur det varit de senaste hundra åren finns det inga klara svar eller riktlinjer, utan det mesta i synen på rusmedel handlar om vem som ställer frågan, och, tyvärr – deras åsikter, bakgrund och magkänsla.