Ett utstakat öde?

Vad formar egentligen ett människoliv – genetiskt arv eller erfarenhet? Den frågan står i centrum i den nya populärvetenskapliga boken där psykiatern och hjärnforskaren Markus Heilig försöker nyansera en av vår tids mest spridda förklaringsmodeller: traumaberättelsen.

Heilig är en av Sveriges mest internationellt kända medicinska forskare. Han är psykiater och professor vid Linköpings universitet där han leder Centrum för social och affektiv neurovetenskap (CSAN) och är ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Hans nya bok är en engagerad populärvetenskaplig text som blandar personliga erfarenheter och minnen med fallbeskrivningar. Tankarna går till Oliver Sacks sätt att förena medicin och berättande, och den rör sig från pappans erfarenhet i koncentrationsläger, till hopp om hjälp för människor som har det svårt idag.

Vi lever – konstaterar han – i en kultur där trauma fungerar som organiserande princip i människors livsberättelser. Sambanden finns ofta där – människor som varit med om svåra saker löper i genomsnitt större risk att utveckla psykisk ohälsa eller beroende. Men Heilig menar att forskningen visar att verkligheten är mer komplicerad än den berättelse vi just nu tycker om att höra. Förutom att ge våra barn en uppväxtmiljö, ger vi dem också genetiska förutsättningar – och det är inte alltid lätt att veta vad som är vad. Vad är hönan och ägget – gener eller erfarenheter och socialt arv?

Här blir tvillingforskningen central – inte minst tack vare det svenska tvillingregistret, som ofta återkommer i boken. Den typen av studier gör det möjligt att bättre skilja mellan arvets och miljöns betydelse. Slutsatsen Heilig återkommer till är att det sällan är faktor A eller faktor B som orsakar ett problem, utan att båda på sitt sätt bidrar

Ett exempel gäller beroende. Många studier visar att beroendepatienter oftare än andra rapporterar traumatiska barndomsupplevelser. Men när forskare kontrollerar för genetiska likheter mellan föräldrar och barn framträder en mer komplex bild. I vissa fall kan sambanden visa sig vara indirekta effekter av ärftliga riskfaktorer, exempelvis neuroticism eller impulsivitet.

Både i berättelser från film, böcker och tv samt i den offentliga debatten har traumaperspektivet på senare år fått ett stort genomslag, inte minst genom den kanadensiske läkaren Gabor Maté. Heilig riktar en mild men tydlig polemik mot Matés resonemang, där beroende ofta förklaras som en reaktion på trauma. Traumatisering kan mycket väl bidra till beroende, skriver han – men när sambandet presenteras som en nästan entydig förklaring blir bilden missvisande. Samtidigt antyder han syrligt att kategoriska påståenden ofta säljer bättre än nyanser.

Texten är välskriven och behaglig att läsa, personlig och ibland rolig, med litterära inslag. Ofta blir den också pedagogisk, i en amerikansk tradition, där Heilig talar direkt till läsaren – ”vid det här laget vet du…”. Texten flankeras av långa, ibland humoristiska fotnoter. Trots sin internationella position framstår Heilig som såväl ödmjuk som sympatisk. Den egna karriären dyker upp mest i förbifarten, medan forskningsfältet och begåvade kollegor (påfallande ofta kvinnliga sådana) står i centrum.

Bokens stora ambition – att säga något övergripande om natur och kultur, arv och miljö – är både dess styrka och dess svaghet. Den rör sig svepande mellan olika tankar. Ibland hade lite mer förankring och stramhet kunnat hjälpa, men tack vare den lättlästa stilen fungerar utvikningarna oftast. Det är en njutning att få se hur ett större mönster över hur vi tolkar våra liv växer fram genom Heiligs blick.

Och bokens huvudpoäng står klar: Arvet är inte ödet, men genetiska risker innebär sårbarheter – inte förutbestämda livsbanor. Och tack vare insikter om våra egna medfödda svagheter kan vi lättare ändra beteendet och professionella i fältet ge bättre stöd. Det räcker inte alltid att behandla trauma, när det är något annat som ligger i grunden. Markus Heilig menar att problemet är att de berättelser som bäst stämmer med forskningen, där våra gener påverkar våra beteenden, nästan aldrig hörs i kulturen omkring oss. Rädslan för biologisk determinism är stor, när den många gånger skulle kunna hjälpa människor. Ungefär: om jag inser att jag är impulsiv, precis som min alkoholberoende pappa, kan jag arbeta med den sårbarheten i stället för att upprepa hans mönster.

Och där finns bokens kanske mest existentiella (och provocerande) tanke, att traumaberättelser ibland kan bli fängelser. Livet finns utanför deras murar. Den som fastnar i att älta dessa berättelser om svåra uppväxter eller hemska händelser, riskerar att gå miste om allt det goda livet fortfarande har att erbjuda.