Blogg: På gång i Sri Lanka Opinion

När allt blir till gungfly

Mina kollegor på ADIC.

Min senaste blogg berörde vårdslöshet med siffror och fakta. Kommande utifrån är det lätt att se detta och vara kritisk. Men, som sagt, det blandas och ges friskt även i Sverige. Allt blir ett gungfly, alla har lika rätt och fel. Det finns säkert många förklaringar till att det blir så men en tror jag har att göra med samhällsforskarnas bristande närvaro i många aktuella samhällsfrågor. Konsekvensen blir att andra får härja vitt och fritt.

Två utmärkta DN-debattartiklar har nyligen problematiserat samhällsvetarnas frånvaro i andra högaktuella samhällsfrågor – Bo Rothstein om metoo (11/2) och Sten Widmalm om att samhällsvetare inte ser allvaret i demokratins kris (14/1).

Hur kan dessa stolligheter ha fått pågå i så många år?

Men är det lika illa ställt på ANDT- området? Jag skulle svara delvis ja. Samhällsengagerade alkohol- och drogforskare finns men alldeles för få vill, enligt min mening, vara med och påverka, debattera och fungera som en brygga mellan forskning och praktik. Kanske utgör CAN ett litet undantag, kanske också några andra aktörer såsom STAD. Ett exempel i det lilla är de återkommande påståendena att dopningsanvändningen i Sverige ökat kraftigt och är nu på sådana höga nivåer att det utgör ett riktigt folkhälsoproblem. Hur kan dessa stolligheter ha fått pågå i så många år? Här har ju CAN nyligen bemött kritiken om att vi mörkar(!) omfattningen av den sanna nivån av dopningsförekomsten.

 

Hur är det då på Sri Lanka? Här är problemet ännu större vill jag påstå. Här angörs inte så värst många bryggor som öppnar upp för samarbeten mellan aktörer. Forskargrupper, organisationer, institutioner och myndigheter delar inte med sig om man inte så måste. Resultaten stannar på något sätt många gånger inom väggarna och det gäller inte minst beskrivningar av hur man kommit fram till just sina resultat, sina siffror.

Det saknas en sammanhållande aktör som tar fram relevanta siffror och resultat som bas för hela landet, trots att Sri Lanka nu har en nationell alkohol- och tobaksmyndighet (NATA). Nu tvingas man gräva lite här och där. Som gammal arkeolog har jag inga problem med det men jag vet också hur svårt det är att på så sätt nå fram till de riktigt intressanta fynden.

Så här kan det gå till. Efter mycket om och men fick jag till slut via NATA – och efter ett möte med deras styrelse och med ett rekommendationsbrev i handen – en direkt ingång till den mest centrala myndigheten för mina vidkommande, nämligen The Excise Department. Först fick jag träffa den allra högsta chefen (the Commissioner), därefter dirigerade hon mig till en svettig officer som fick stå i stram givakt när han blev inkallad på kontoret hennes. I drygt två timmar satt vi sedan på hans rum, tillsammans med 3-4 andra personer med fläktarna på högsta varv och försökte få fram de uppgifter jag bad om.

Samhällsengagerade alkohol- och drogforskare finns men alldeles för få vill, enligt min mening, vara med och påverka, debattera och fungera som en brygga mellan forskning och praktik

Det gick väl sådär med detta. Jag måste få till ett till möte, minst. Så blir det ofta. Det blir inga riktiga avslut. Kanske löser man hälften av de frågor man tog med sig men samtidigt dyker, såklart, nya frågetecken upp. Och tiden den går och saker och ting riskerar att falla mellan stolarna. Man får tjata sig till och nästan dra ur svaren från de som sitter inne med information. Det är inte mycket som kommer öppet och naturligt.

 

Min bild är att många här ofta utgår från att andra håller inne med information och har dolda agendor, inte bara på vårt område utan i stort. Det är, som jag ser det, ett riktigt stort samhällsproblem. Myndigheterna tycks inte vara till för folket, snarare tvärtom, och i stort sett ingen som jag träffat har något positivt att säga om politiker och det politiska systemet. Tilliten saknas helt enkelt.

Man frågar sig verkligen vad som kommer att hända med detta lilla land med sina stolta traditioner? Kommer buddhismen fortsätta att ha ett så stort inflytande på hur folk ska bete sig och kommer landet kanske ”tvingas” sälja eller hyra ut andra delar av sin mark än den hamn på östkusten som nu hyrts ut till Kina i 99 år? Ja, sådana här frågor kan man gå och grunna på under de många vardagarna här på ön.

Nu låter det mesta så negativt men så är absolut inte fallet. Jag har sällan träffat så många vänliga människor på en och samma gång. Några av dem är mina rumskamrater på ADIC och som syns på bilden. Ön är också väldigt grön, skön och som ett stort artrikt drivhus. I morgon får jag se mer av detta hus då vi åker i riktning mot det kuperade inlandet mitt på ön för att där besöka ett av öns alla teplantage.