Alkohol Opinion

Alkoholindustrin satsar 80 miljoner för att öka din alkoholkonsumtion

Bild: Wikimedia commons, Pixabay
Alkoholindustrin satsar mer än 80 miljoner kronor i EU årligen på att förhindra och försena EU-lagstiftning. Målet är att tjäna tillbaka pengarna och mer därtill genom en bibehållen eller ökad konsumtion. Folkhälsokostnaderna bär däremot skattebetalarna i EU genom ökat tryck på vården och rättsväsendet. Detta måste klargöras både för medborgare och civilsamhället, skriver Johnny Mostacero och Mariell Edblad från IOGT-NTO.

Alkohol är skadligt för hälsan och en tung börda för samhället i form av vård, våld och frånvaro från arbetsplatser. Till exempel orsakar alkoholen en miljon fler gripanden varje år än alla illegala droger tillsammans. Därför arbetar IOGT-NTO för en minskad totalkonsumtion av alkohol. Men eftersom en minskad alkoholkonsumtion skulle minska företagens vinster försöker alkoholindustrin att påverka lagstiftningsprocesser till deras egen vinning.

Så hur arbetar alkoholindustrin för att påverka lagstiftare på EU-nivå?

En sammanställning, genomförd av IOGT-NTO:s Brysselkontor, från EU:s Öppenhetsregister 2018 visar att de största producenterna av alkohol i form av 23 vinproducenter, 12 spritbolag och 13 bryggerier tillsammans spenderar cirka 80 miljoner kronor i genomsnitt per år på sin lobbyverksamhet. Tillsammans har de 28 personer som när som helst kan besöka Europaparlamentet och 86 personer som arbetar heltid för att främja deras intressen. För att inte tala om alla konsulter, samarbeten och kontakter med andra branscher och lobbyaktiviteter som inte omfattas av Öppenhetsregistret.

För att bedriva en framgångsrik lobbyverksamhet behövs det resurser. Ju mer pengar det finns desto fler personer kan anställas för att främja särskilda intressen. Fler anställda innebär att mer information kommer fram till beslutsfattare, vilket i sin tur ger inflytande över processer och beslut. Att alkoholindustrin därför satsar 80 miljoner årligen för att påverka EU:s beslutsfattare är inte en särskild stor uppoffring om man ser det ur ett helhetsperspektiv. Industrin tjänar mångfalt tillbaka pengarna genom att deras försäljning inte begränsas.

Ett konkret exempel där detta fått effekt är den pågående processen för ingrediens- och näringsvärdesmärkning av alkoholprodukter. Till skillnad från livsmedel och alkoholfria drycker behöver alkoholproducenter inte deklarera ingredienser och näringsvärden på sina produkter. När Europeiska Kommissionen nyligen bestämde sig för att åtgärda detta startades en hårdför lobbykampanj av industrin. Kommissionens utredning talar i klarspråk när de säger att “det inte finns några objektiva anledningar som motiverar att ingredienser och näringsvärden inte deklareras för alkoholhaltiga drycker.” Men istället för att sätta alkoholdrycker under samma reglering som gäller för andra produkter fick särintresset alkohol ett års tid på sig att ta fram ett förslag på självreglering.

Vid ett första ögonkast kan detta tyckas vara märkligt. Men inte om vi sätter det i en kontext med en stark lobbyverksamhet. Här ser vi tydligt att det finns 80 miljoner anledningar till varför självreglering tog plats istället för verkningsfull lagstiftning. Detta är bara ett av många exempel på hur alkoholpolitiska restriktioner blivit urvattnade på grund av alkoholindustrins lobbyism. Att en industri med ekonomiska intressen i konflikt med folkhälsa deltar i en beslutsprocess som riskerar minska deras vinstmarginaler utgör en stark intressekonflikt.

En av demokratins hörnstenar är att en person med 8 kronor ska kunna vara lika delaktig i lagstiftningsprocesser som de med 80 miljoner kronor. När systemet inte möjliggör det är det upp till medborgare och civilsamhälle att stå upp för rätten till delaktighet. Vi anser att civilsamhället borde:

  • Kräva transparenta processer så att vi får veta vad som försiggår bakom kulisserna i EU:s maktcentra
  • Ännu starkare belysa orättfärdigheten i att aktörer med starka intressekonflikter ges inflytande över folkhälsolagstiftning.

Det är både vår rätt och vårt ansvar.

 

Johnny Mostacero är förbundsordförande för IOGT-NTO

Mariell Edblad är politisk assistent i EU-frågor på IOGT-NTO