Narkotika

Otryggheten ökar risken för att ensamkommande avviker

35 000 ensamkommande barn kom till Sverige 2015. Strax därpå ställde mottagningssystemet om från permanenta till tidsbegränsade uppehållstillstånd. Resultatet är att barnen mår dåligt och att fler avviker och lever i extrem utsatthet.

De svenska länsstyrelserna fick i januari 2016 regeringens uppdrag att kartlägga kommunernas arbete med ensamkommande barn som försvinner. Kartläggningen ska resultera i förslag till förbättringar, men också i en manual för arbetet med ensamkommande på regional nivå. Amir Hashemi-Nik leder uppdraget. Han pekar särskilt på betydelsen av att förstå och möta den otrygghet barnen upplever.

– Inom EU finns många länder som har haft tillfälliga uppehållstillstånd länge. Vi har mycket att lära av deras erfarenheter. Men vi lyfter också frågan om vad vi skapar för förutsättningar för människor som upplever tidsbegränsade uppe­hållstillstånd som en uppskjuten ­avvisning. Vilken blir motivationen att integreras, att få en utbildning och ett jobb?

Länsstyrelsernas uppgift är alltså i korthet detta: att finna ett sätt att skapa trygghet och förutsägbarhet nog för att barnen ska stanna i en ordnad tillvaro i systemet även om det leder till avvisning efter 18-årsdagen, istället för att ge sig ut i en tillvaro fylld av risker.

– Det behöver finnas varaktiga lösningar för de barn som är i landet, säger Amir Hashemi-Nik, utvecklingsledare på Länsstyrelsen i Stockholm. Foto: Max Rimming

I den senaste rapporten ”På flykt och Försvunnen” från november 2016 skrivs antalet försvunna barn per år upp – de tre senaste åren har i snitt 600 barn försvunnit varje år, inte 300 som man tidigare trodde. Siffrorna redogör för barn som har fått anvisningskommuner den 31 maj 2016. Hur många som har försvunnit i mottagningens första skede, före anvisningen, är omöjligt att veta. De registreras inte.

– I vår enkät till landets kommuner och socialtjänster fick vi väldigt olika definitioner på hur man har registrerat barn som avvikna. Vissa hade ingen statistik alls. Det gick inte att sätta ihop kvantitativa data, säger Amir Hashemi-Nik.

Däremot har kvalitativa data, som kommunernas uppfattningar om anledningarna till att barnen försvunnit, kunnat samlas in. De flesta av de försvunna kommer från Nordafrika och Afghanistan. För båda grupperna är återvändande svårt. De marockanska barnen har sällan asylskäl, samtidigt som återvändande ofta är omöjligt för dem av många olika skäl. De kan inte heller utvisas eftersom Marocko inte tar emot dem.

Av de ensamkommande barnen från Afghanistan är de flesta som fått avslag rädda för att utsättas för våld i hemlandet, och många av dem har dessutom levt större delen av sitt liv i Iran.

– Vi kan beskriva push- och pullfaktorer. Mycket har hänt under det år som passerat – förutsättningar, lagstiftning och praxis har ändrats. Vi ser att ju större otrygghet och osäkerhet barnen befinner sig i, desto större är risken att de försvinner ur systemen, förklarar Amir Hashemi-Nik.

De tidsbegränsade uppehållstillstånden, de minskade möjligheterna till familjeåterförening och den skarpare gräns som dras vid 18-årsdagen är starka push-faktorer. I flera kommuner finns stor oro över att fler avslag ska innebära att fler går under jorden istället för att åka tillbaka. Många kommuner ser också risken att miljön på boendena kommer att präglas mer av oro och ångest.

– Pullfaktorer är olika former av människohandel, oseriösa arbetsgivare och liknande – ett parallellsamhälle där det finns intresse av att dra barnen ur systemen. Ibland pratar vi om att barnen väljer att lämna, men det är mycket mer komplext än så, fortsätter Amir Hashemi-Nik.

Frivilligorganisationerna är en av källorna för information om vad som händer med dem som avvikit. De träffar ofta barn som utnyttjas, men som inte har någon annan förankring än den som utnyttjar dem. De kan arbeta för 20 kronor i timmen, men jobbet är den enda livslinjen de har. De vill inte förlora den.

– Det finns många olika berättelser som förklarar varför ett barn har avvikit. De behöver jobba för att betala av skulder, de vill till en annan kommun eller ett annat land. Men de befinner sig i samhällets skydd och vi måste veta vad som händer dem, säger Amir Hashemi-Nik.

Han framhåller vikten av bemötande. Det finns fler anledningar att se över det – när tillit saknas kan det innebära att barn som har asylskäl ändå får avslag eftersom de inte vågat berätta om skälen. Länsstyrelsen har påpekat att god man bör finnas med redan vid registreringssamtalet, eftersom det kan vara avgörande i processen.

– Frivilligorganisationer som träffar papperslösa barn ser att det ofta handlar om missförstånd när någon fått avslag. Många barn har i själva verket asylskäl, men de har fabricerat en berättelse som sedan leder till avslag eftersom de har vilseletts av smugglare eller av jämnåriga på boendet, berättar han och fortsätter:

– I ett projekt i New York fick ensamkommande barn landa i en trygg miljö hos en frivilligorganisation i någon vecka. De fick processen förklarad för sig innan de sökte asyl. Det visade sig att många fler av dem fick uppehållstillstånd jämfört med barn som hade sökt direkt.

En annan anledning till att bemötandet är så viktigt är att det inte är hållbart att arbeta med uppehållstillstånd som enda mål. Här lyfter Amir Hashemi-Nik fram det arbete med metoder och kompetenshöjning som Strömsunds kommun har gjort. Från första dagen får de barn som kommer till Jämtland diskutera alternativa mål till uppehållstillstånd. Vad kan man göra om det blir avslag? Personal talar i ett tidigt skede med dem om riskerna med att gå under jorden.

– De vuxna som finns runt barnen måste dra åt samma håll. Man kan ha egna åsikter om hur lagen slår men att visa dem inför barnen är problematiskt. Det får man ge uttryck för på annat sätt i sitt arbete, säger han.

 

Är alla i ett barns nätverk utsatta ökar sannolikheten att barnet exponeras för risker, säger Jenny Selenius, socialsekreterare vid Ungdomsjouren i Stockholm Stad. Hon betonar vikten av att utöka barnens nätverk. Foto: Max Rimming.

 

För socialsekreteraren Jenny Selenius på enheten för ensamkommande barn vid Ungdomsjouren i Stockholms Stad innebär bra bemötande att lyfta blicken förbi den dag då ett slutgiltigt beslut i en asylprocess kommer.

– Det handlar inte bara om att förbereda dem på ett utvisningsbeslut, utan också om att förbereda dem inför vuxenvärlden. De ska få med sig det bästa möjliga från de förutsättningar de har här och nu. För barnens skull måste vi förhålla oss till vad som sker i asylpolitiken, även om vi inte står bakom det, säger hon.

Hon arbetar stadsövergripande med ungdomar i riskmiljöer, på fältet ofta tillsammans med polis. Majoriteten av dem hon träffar befinner sig i en asylprocess med avslag, de har föreställningen att de kommer att utvisas. Ungefär en tredjedel har avvikit.

– De risker som finns med att vara barn utan att ha ordnad sysselsättning och boende, god man och ekonomisk ersättning är otroligt stora. De är helt utlämnade. Om något händer dem kanske de inte ens vågar anmäla brott eller uppsöka sjukvård – de håller sig undan, berättar hon.

Jenny Selenius erfarenhet är att vad som händer omkring 18-årsdagen är viktigt, men att en stor anledning till att barnen avviker är att de vill vara i storstäderna.

– Stockholm är en central plats för att möta landsmän, ett sätt att hitta vänner från hemlandet eller vänner som man fått på vägen. Det här är otroligt kapabla barn som löser sin situation efter bästa förmåga. Har någon anvisats till Boden är processen att komma till Stockholm snabbare att lösa själv än att gå genom en socialsekreterare som med stor sannolikhet skulle motsätta sig ett kommunbyte, konstaterar hon.

De barn hon arbetar med är en liten del av alla ensamkommande men det är barn som far orimligt illa. När frustrerade och rädda barn hamnar utanför systemet, i riskmiljöer, händer två saker som förstärker varandra. Dels präglas riskmiljöerna av vuxna redo att utnyttja barnens utsatthet, och dels bär barnen på ångest som ofta tar sig uttryck i självskadebeteende – droger är ett, slagsmål och sexuellt utagerande är andra.

För att få bort ungdomarna från riskmiljöerna informerar socialsekreterarna HVB-personal, de berättar om miljöerna och vad som händer där. Ofta är personalen ovetande, liksom barnen.

– Barnen har till en början ingen kunskap om vad det är för slags miljöer de kommer till och det är ett vuxenansvar att se till att de har alternativ, bra fritidsaktiviteter. Framför allt handlar det om tidig upptäckt. Skulle mina barn åka in till stan skulle jag vilja veta varför och var i stan de är. Man ska vara en trygg vuxen som barnet kan komma till.

I Länsstyrelsens undersökning var flera av kommunerna oroliga att avvikandena skulle öka, liksom oron och ångesten på boendena. Jenny Selenius är bekymrad för samma problem. Hon anser att mer arbete behöver inriktas på de ensamkommandes nätverk.

– De har inte tillgång till de nätverk där friskfaktorerna finns, och istället kan boendevännerna komma att utgöra nätverket. Vi behöver bli bättre på att arbeta med det. Är alla i ett barns nätverk utsatta ökar sannolikheten att barnet exponeras för risker, säger hon.

Den svenska migrationspolitiken beror på vad resten av EU väljer att göra, och i nuläget ser det ut som om de tillfälliga uppehållstillstånden kommer att kvarstå. Amir Hashemi-Nik poängterar att Länsstyrelsen har kommit fram till att det måste skapas varaktiga lösningar för de barn som varken har asylskäl eller kan åka hem.

– Det är förödande och ohållbart när de hamnar i limbo. Kan barnen inte skickas tillbaka behöver vi låta dem stanna, säger han.

Om skribenten

Marika Sivertsson