Forskning Narkotika

Fenomenet ”missbruk bland invandrare” inom välfärdsinstitutionerna­

Etnicitet, kultur och nationellt ursprung blir lätt förklaringar till missbruksproblem bland personer som invandrat till Sverige. Risken är att ”den missbrukande invandraren” laddas med föreställningar om beteende och moral, skriver Johan Nordgren från Malmö högskola och kommenterar även dagens diskussion om ensamkommande flyktingar.

Användning av droger har ofta kopplats samman med vad som setts som specifika grupper i samhället – ungdomar, kriminella subkulturer, arbetar- eller överklass är några exempel. Forskning har försökt hitta skillnader i användningsmönster mellan olika grupper i samhället, men också pekat på hur samhället har kopplat ihop narkotika med samhällsgrupper som anses vara hotfulla mot ordningen.

Historiska fallstudier från USA har analyserat hur vissa droger har blivit förknippade med etniska grupper, där marijuana och den mexikanska minoriteten är ett välkänt exempel. Det övergripande temat för sådana analyser kan sägas vara hur dessa associationer har kopplats ihop med disciplinär maktutövning för att socialt exkludera dessa etniska kategorier.

En liknande process har förekommit i Sverige. Vissa droger, som kat och opium, har associerats till specifika etniska minoriteter, men inte för ett exkludera – utan för att inkludera, integrera och normalisera dessa minoriteter, framförallt med syftet att erbjuda vård och behandling. Det visar en genomgång av material som producerats inom socialt arbete och missbrukarvården samt statliga och kommunala insatser gällande fenomenet ”missbruk bland invandrare”.

Under 1960- och 70-talen disku­terades inte ”invandrares” dro­ganvändning särskilt mycket. Några statliga utredningar under 60-talet tog kortfattat upp medborgarskap som en variabel i statistiska undersökningar. Under 80-talets slutskede började dock fenomenet ”missbruk bland invandrare” diskuteras. ­Läkaren och psykiatern Riyadh al-Baldawi, genomförde studier med fokus på ”invandrarpatienter” på Sabbatsbergs sjukhus och noterade en ökning av denna patientkategori.

Under 1990-talet startades olika initiativ, projekt och studier om ”missbruk bland invandrare”. I olika typer av officiella dokument och rapporter hade man börjat uppmärksamma detta fenomen som något nytt och som något som sociala myndigheter även borde göra något åt. Jonas Hartelius publicerade 1990 en liten skrift där han var tidigt ute med att formulera tanken om att det finns etniska aspekter på narkotikarelaterade problem. Denna nya kategori av personer med missbruk kom att förstås som ”den missbrukande invandraren”, en svepande kategori som inbegrep flyktingar, asylsökande och dem vi idag har kommit att kalla ”ensamkommande flyktingbarn”.

Det finns inte ett entydigt svar på varför fenomenet fick fokus just vid denna tidpunkt, men en bakomliggande aspekt verkar vara den stora ökningen av antalet flyktingar som kom till Sverige under det sena 80- och 90-talet. Specifika projekt sattes igång för målgrupper som iranier, afrikanska invandrare, utomnordiska invandrare och invandrare i allmänhet.

Noterbart är att begreppet ”missbruk bland invandrare” och den breda kategorin ”den missbrukande invandraren” i stort sett slutade användas i mitten av 2000-talet. Det framstår som att dessa begrepp då hade tappat status som förklarande kategorier, och vid denna tid började den otydliga och laddade termen invandrare fasas ut ur statligt språkbruk.

Det rådde tydlig konsensus att det inte vore lämpligt att behandla ”missbrukande invandrare” på separata behandlingshem. Istället skulle en övergripande likabehandlingsprincip råda, men den ”svenska” missbrukarvården skulle anpassas till invandrarnas behov, till exempel genom ökad kulturell kompetens bland personalen. Detta visar hur invandrares missbruk förklarades med hjälp av etnicitet, kultur och nationellt ursprung. Etnicitet och kultur sågs generellt som något statiskt och som på ett betydande sätt styrde invandrarnas droganvändning, vilka droger de använde, och på vilket sätt. Exempelvis iranier sågs som särskilt benägna att använda opium och de anklagades för att lära ”svenska missbrukare” att röka opiater. al-Baldawi, läkaren som fokuserade på ”invandrarmissbrukare”, hävdade att vuxna invandrare kom till Sverige med specifika värderingar och upplevelser och att de introducerade okända droger och användningssätt, till exempel opium och kat, och att detta kunde innebära en risk för spridning av infektionssjukdomar och gängaktiviteter. Detta kan ses som ett uttryck för tanken om att narkotika är något ”osvenskt” och ett utländskt hot mot nationen, vilket Magnus Linton diskuterar i boken Knark – En svensk historia. Al-Baldawi var troligtvis inte ute efter att svartmåla invandrare, utan det intressanta är att han använde en sådan alarmistisk beskrivning för att uttrycka vad han såg som ett behov av en restriktiv narkotikapolitik, samt en utbyggd och human missbrukar­vård som skulle inkludera både svenska och invandrade personer med missbruk.

Om man ser senaste numret av Alkohol & Narkotika som ett exempel på en diskurs om ”missbruk bland invandrare”, så ramas problemet nu in på ett annat sätt än vad det gjorde på 1990-talet. Kortfattat verkar tendensen ha gått från betoning på etnicitet och kultur, till psykologiskt betonade risk- och skyddsfaktorer.

Sociologen Live Stretmo menar att kategorierna flyktingen och den ensamkommande är sådana som pendlar mellan att ses som ett hot mot samhället och föremål för kontroll, samt som sårbara individer att erbjudas omsorg. Att vara ”sårbar” betyder att vara öppen för attack och implicerar svaghet, försvarslöshet och utsatthet, men är inte samma sak som att vara ”sörjbar”. Om sårbarheten överbetonas riskerar de som kategoriseras att förlora sitt aktörskap och att utmålas som passiva måltavlor för ingående disciplinerande interventioner baserade på föreställningar om kategorin snarare än om individen.

Det empiriska materialet i min studie visar att den ”missbrukande invandraren” ofta beskrivs som extraordinärt psykologiskt utsatt och att det är detta som gör det så viktigt att de ska lokaliseras, identifieras och lockas in i behandling. Om man kan dra några likheter mellan materialet och dagens debatt om ensamkommande så är det denna aspekt som är mest framträdande. Problemet är om ensamkommande automatiskt beskrivs som benägna att använda droger för att självmedicinera och om denna modell spiller över på alla de unga männi­skor som på olika sätt kate­goriseras som ensamkommande. Redan 1995 varnade antropologen Liisa Malkki för en axiomatisk syn på ”flyktingen” som ett slags status innebärande ett igenkännbart och generaliserbart psykiskt tillstånd. Det finns en risk att kategorier som ”den missbrukande invandraren” eller ”den ensamkommande” görs till statiska kate­gorier som laddas med förklaringskraft och föreställningar om de kategoriserade människornas moral och beteenden.

***

Nordgren, J. (2017): ‘Making Up the ’’Drug-Abusing Immigrant’’: Knowledge Production in Swedish Social Work and Drug Treatment Contexts, 1960s–2011’,
Contemporary Drug Problems, publicerad online.

Artikeln ingår i Johan Nordgrens doktors­avhandling i socialt arbete med titeln Making drugs ethnic – Khat and minority drug use in Sweden, som läggs fram vid Malmö högskola den 5:e juni 2017.