Ledare Opinion

Narkotikadebatten får syre

Illustration Michel Ducourneau

Narkotikafrågan smyger sig in på den politiska agendan igen efter många år av tystnad. I mars trädde den nya sprututbyteslagen i kraft, något som har gjort att majoriteten av landstingen nu utreder eller disku­terar möjligheten att ansöka om tillstånd. Socialstyrelsen har förändrat föreskrifterna för läkemedels­assisterad behandling med målet att göra den mer tillgänglig. Det senaste är att överdoseringsmotgiftet naloxon ska utredas och göras tillgängligt för anhöriga till personer med missbruk, likt de program som redan finns i Danmark och Norge.

Mycket har skett, och mycket kommer antagligen ännu att ske. Social­styrelsens handlingsplan mot den höga narkotikadödligheten presenteras imorgon och förväntningarna är höga. Kritik från hela det narkotikapolitiska spektrumet har riktats mot den långsamma takten i myndigheternas agerande.

I en intervju i det nya numret av Alkohol & ­Narkotika (utkommer 26.4) säger folkhälsominister Gabriel Wikström att han inte förväntar sig att handlingsplanen ska ­rekommendera nya specifika insatser, som exempelvis injektionsrum. Det han ser som den stora bristen i behandlingen av missbruk är sam­arbetet mellan socialtjänsten och sjukvården. Samordningen dem emellan har varit en följetong utan slut. Missbruksutredningen från 2011 föreslog att landstinget tar över ansvaret för behandlingen. 2013 lagstiftade man om samverkan mellan socialtjänsten och landstingen, men ännu är strukturerna inte på plats. I slutet av 2016 släppte Inspektionen för vård och omsorg (IVO) rapporten Samverkan för patienter och brukares välbefinnande om samverkan mellan kommuner och landsting, där framför allt brister i rutiner och dokumentation uppmärksammas. ”Risken då samverkan inte fungerar är att individen inte får en god vård och omsorg, tappar motivationen att fortsätta arbeta med sitt missbruk” är en av slutsatserna i rapporten. Rapporten grundar sig förvisso på ett litet material, och är inte beskrivande för hela landet, men sätter fingret på en av de stora utmaningarna som finns inom behandlingen av personer med missbruk.

I årets andra nummer av Alkohol & ­Narkotika lyfter vi upp skiften som skett inom olika narkotikafrågor under det senaste året. Vi ser bland annat att polisens narkotikagrupper är på väg tillbaka och att tullen siktar in sig på postförsändelser och tunga trans­porter för att minska tillgången. Vi tar även en titt på medicinsk cannabis, som nyligen för första gången har hämtats ut från två svenska apotek. Och vi uppmärksammar ­naloxonet, som redan finns lättillgängligt i Danmark och Norge, men enligt två olika modeller.

Nummer 2/2017 av Alkohol & Narkotika uppmärksammar narkotika. Illustration Michel Ducourneau

Jag kan ana att den narkotika­politiska debatten får mer syre under årets lopp. För att få en fruktbar diskussion krävs det att skyttegravar och slagord överges och att diskussionen tas ner på konkret nivå. Ibland kan det kännas svårt att slå sig igenom grandiosa, men diffusa begrepp som ”en human narkotikapolitik” – begrepp som ingen argumenterar emot, men som används på alla håll och kanter i den narkotikapolitiska debatten och som till slut blir tomma ord. Då det kommer till frågan om behandling handlar det i slutändan om kvalitet – hur definierar vi den och var kan vi förbättra? Frågor om vård och behandling är bara en del av den narkotikapolitiska helheten, men kommer förmodligen att dominera debatten under året på grund av den stora uppmärksamhet som riktats mot den narkotikarelaterade dödligheten.

Vi har även stora kunskapsluckor då det kommer till narkotika­konsumtion i Sverige. Till skillnad från alkoholfältet finns det lite forskning som kan peka på samband mellan skiftningar inom politik och konsumtion av narkotika i den vuxna befolkningen (situationen är en annan en bland unga). Det kan ge en känsla av att vi ibland trevar i mörkret. Det är inte säkert att det som fungerar i ett land fungerar i en svensk kontext, eller vice versa.