Ledare Narkotika Opinion

Oansvarigt att prata legalisering när missbruksvården brister

Förra månaden publicerade den anrika vetenskapliga tidskriften BMJ:s chefredaktör Fiona Godlee en ledare som argumenterade för legalisering och reglering av alla droger. Ledaren väckte en del uppmärksamhet, kanske mer på grund av dess avsändare än dess argumentation. Källorna som Godlee hänvisar till är inte helt övertygande för tesen hon driver: dels stöder hon sig på uttalanden från organisationen LEAP, som sedan länge är för legalisering, och dels på ställningstaganden som kommer från tunga instanser som Royal Society of Public Health, men som berör avkriminalisering.

Men Fiona Godlees ledare, tillsammans med den utveckling vi ser på olika håll i världen, väcker en fråga inom mig: bör Alkohol & Narkotika uppmärksamma legaliseringsfrågan (av cannabis, för enkelhetens skull) ur ett svenskt perspektiv? Nej, i Sverige är den diskussionen perifer och jag vill också påstå att det är oansvarigt att lyfta in den i samtal som berör missbruksvård eller narkotikadödlighet.

Argumentet att det kriminaliserade bruket avskräcker från att söka vård känns magert, lite som argumentet att det avskräcker från att prova droger, och finns det inte större brister i vårdkedjan som bör få mer utrymme?

Ändå ges frågan relativt stor uppmärksamhet i medier och av organisationer. Det är i sig inte överraskande – legaliseringsfrågan har ett enkelt ja/nej-svar, som förstås kan mynna ut i en mer komplex diskussion om vilken försäljningsmodell som skulle passa Sverige. Det är lätt att få sig en översikt av frågan vilket gör den till ett frestande tema på debatter och seminarier. Detsamma gäller frågan om avkriminalisering av eget bruk, som är mer relevant och som ifrågasätter en lag som behöver utvärderas, men samtidigt är jag överraskad av hur stor plats frågan får i diskussioner om narkotikadödlighet och missbruksvård. Argumentet att det kriminaliserade bruket avskräcker från att söka vård känns magert, lite som argumentet att det avskräcker från att prova droger, och finns det inte större brister i vårdkedjan som bör få mer utrymme? För om vi utgår från premissen att avkriminalisering motiverar att fler vågar söka vård så bör vi först ställa oss frågan: hur ser vården ut?

Denna ledare är publicerad i nummer 3/2018. Klicka på omslaget och bekanta dig med numret.

Enligt Inspektionen för vård och omsorgs lägesbeskrivning för året 2017 måste individen ta ett alltför stort ansvar i samordningen av sin egen vård. »Vi ser att det inte är ovanligt att unga personer som har ett missbruks- eller beroendeproblem i kombination med psykisk ohälsa först måste genomgå en missbruksbehandling genom insatser beviljade av socialtjänsten, för att sedan få vänta (länge) på hjälp från vuxenpsykiatrin med sin psykiska ohälsa.«, skriver IVO.

IVO är även kritiska till att personer med allvarliga beroendeproblem placeras i stödboenden, träningsboenden, gruppboenden och härbärgen som inte bedriver behandling under IVO:s tillsyn.

Och missbruksproblematik löses inte bara med behandling. Enligt Social­styrelsen erbjuder få kommuner boende­insatser till hemlösa personer med beroende och psykisk sjukdom (bara 21 procent av kommunerna erbjuder Bostad först).

Ur ett välfärdsperspektiv är missbruks­vårdens och de sociala insatsernas utformning de stora narkotika­frågorna. Så låt oss inte sätta för mycket tid på legaliseringsdebatter. Och låt avkriminaliseringsfrågan ge rum för större frågor, särskilt nu under valåret 2018.

 

Vilka valfrågor vill du att Alkohol & Narkotika ska bevaka? Tipsa oss!