Blogg: På gång i Sri Lanka

Snart hemma igen

Jag och Palitha Abeykoon

Söndagen den 1 april sitter jag och tittar ut genom fönster från mitt arbetsrum i lägenheten och funderar. Här har jag nu bott i sju månader och det är sig likt dag efter dag. I en skola mittemot pågår ett evighetsarbete, vardagar som helger. Det spelar ingen roll att religiösa helgdagar sägs vara arbetsfria: här arbetas det i alla fall. Här räknas också pengar trots vackra budskap om annat. Jäktade stora byggprojekt löper genom stora delar av staden 24/7.

Denna söndag är det lika varmt som andra dagar vid denna årstid men molnigt. Jag lyssnar på Lars Winnerbäcks Granit och morän och längtar hem till en plats som rymmer allt mellan svart och vitt med alla dess nyanser och där tanken om olikheter kan spela fritt. Jag tror att Sverige fortfarande är ett sådant land men känner en viss bävan inför vad som komma skall, inte minst efter valet i september.

Sri Lanka är inte en fullständig demokrati och rättsstat men inte heller dess motsats. De ligger på plats nummer 66 i det så kallade Demokratiindexet som sammanställs av The Economist. Särskilt på två av de fem dimensionerna som ingår uppvisar landet låga poäng, nämligen politisk medverkan och medborgerliga rättigheter. Sammantaget klassas landet och ytterligare 55 länder, som en flawed democracies.

Det kanske inte därför var så oväntat att regeringen införda ett nationellt undantagstillstånd för några veckor sedan efter en incident i staden Kandy då buddister och muslimer slogs och minst en person dog och flera skadades. Det är inte första incidenten mellan dessa två grupper. Vem som är mest skyldig har jag ingen aning om och få tycks veta vad som egentligen hände. Det står en del i tidningarna men de går aldrig riktigt ner på djupet. I stort sett alla jag pratat med säger, om nästan allting, att det är politiker som står bakom, och som på något sätt utnyttjat situationen för egen vinning. Kanske är det så men man undrar hur då? Det blir ofta tomma ord, repeterande fraser som inte bottnar. Så kanske det är när informationen är ofri, när sociala medier släcks och när få tycks göra någon större kvalitativ åtskillnad mellan grundläggande liberala värderingar och nationalistiska och populistiska synsätt. Ingen kan man lita på, inte minst media. CNN och BBC är inte ett dugg bättre än Russia Today.

Frågor som vem, hur, på vilket sätt politiker utnyttjar situationen blir obesvarade. Kanske är politiken så rutten i landet. Man undrar verkligen hur detta land ska utvecklas i framtiden när tilltro och tillit till politiker och myndigheter saknas helt.

Många unga välutbildade flyttar utomlands och har inga planer på att återvända. Kineser bygger det mesta i staden, ofta snabbt utan större skönhet och med arbetskraft hämtat från moderlandet. Pengar strömmar in och lyfter BNP-siffrorna men leder inte till motsvarande ökning av lankesers reala inkomster. Folket får dock vara med och dela på konsekvenserna av de stora lån som landet tagit inte minst från Kina.

Man får ändå sätta sitt hopp och sin tro till de unga välutbildade som alla kan engelska och som i allt större utsträckning tar del av omvärlden och som ser att det finns alternativ.

Nu åker jag hem till Sverige men arbetet fortsätter. Därför kommer jag att fortsätta rapportera om vad som händer med CAN:s arbeten i landet. Om det blir på denna bloggsida eller inte får vi dock se. Vi har åstadkommit en hel del och lagt grunden för ett långsiktigt arbete tillsammans med olika aktörer i landet. Detta gäller inte minst ett nu formaliserat samarbete med den nationella myndigheten NATA (National Authority on Tobacco and Alcohol) i att utveckla ett nationellt monitoreringssystem på alkohol och tobakssidan. (Bilden visar när vi förra veckan skrev under en tvåårig överenskommelse, Palitha Abeykoon, ordförande för NATA, och jag.)

Så var det med den saken. Jag har ingen aning hur många eller få som läser detta men jag tror, och hoppas, att jag snart kommer att träffa flertalet av er i Sverige. Vi syns snart. Jag längtar efter sillsallad.