Alkohol Opinion

Bör vi mäta ungas positiva erfarenheter av alkohol?

Foto Petra Bensted (CC)
»Lycka till med preventionsarbete, för man måste ersätta alkoholen med något som är bättre« tänkte Kent Nilsson efter att han hade intervjuat ungdomar om deras alkoholvanor. Han efterlyser fler studier som utforskar ungdomars upplevda positiva effekter av alkohol.

Varför dricker vi? Det kanske inte är den viktigaste frågan i världen, men den har betydelse för både förebyggande och behandling. Vi vet att ju mer man dricker, desto större är risken för beroende och allvarliga skadeverkningar, samtidigt som den tänkvärda preventionsparadoxen beskriver hur den stora mängden normalkonsumenter står för en större del av exempelvis besöken på akutmottagningar än högriskkonsumenter. Det är nästan uteslutande negativa konsekvenser man beskriver.

Varför dricker vi? Under 2001 begrundade jag frågan inför insamlandet av data till mitt nystartade forskningsprojekt. Spännande och tänkvärda perspektiv hade just presenteras av professor Rutger Engels i Holland som beskrev funktionen att gå på pubar och disco för ungdomar i sena tonåren. Hans studier visade att ungdomar som gick på krogen och drack alkohol hade fler vänner, oftare hade en bästis av samma kön, spenderade mer tid med sina vänner, var mer nöjda med kontakten med sina vänner och kände sig ensamma mer sällan. En större andel hade fasta romantiska förhållanden, fler hade jobb, men färre fokuserade starkt på sin utbildning och det fanns inga skillnader när det gällde stressnivåer eller självkänsla. Miljöer där det förekom social interaktion och alkohol var ett verkningsfullt smörjmedel för unga att socialisera och skapa sig stabila vuxenliv.

Men det som slog mig efter mötet med alla dessa ungdomar var att de drack alkohol av en orsak, det gav dem något de ville ha, det fyllde på något de saknade. Det kunde vara mod att vara mer sociala, minska stress eller att bli tuffare.

När jag påbörjade mina 200 djupintervjuer där 16-19 åringar fick beskriva sina dryckesvanor med egna ord framkom snart ett mönster av positiva erfarenheter. När man drack alkohol gjorde man det för att det var kul att vara full, man fick bättre kontakt med andra, man träffade mer folk, man kände sig mer trevlig och utåtriktad, man vågade mer och alkoholen skapade en bättre atmosfär. Vidare beskrevs effekterna av alkoholkonsumtionen som att man mådde bättre, man blev mer lugn och avslappnad, man kunde tänka på annat, och några använde alkoholen för att känna sig coolare, aggressivare, vinna andras respekt eller för att våga trycka till andra. Nästan ingen svarade spontant att man drack för ”att andra gör det”, ett påstående som inkluderas i väldigt många undersökningar om ungdomars alkoholvanor. Om man sätter dessa svar i någon slags teoretiskt kontext så drack den största gruppen ungdomar för att bli mer sociala och ha kul, en del ungdomar drack för att hantera stress, och en liten del ungdomar drack för att bli tuffare. Men det som slog mig efter mötet med alla dessa ungdomar var att de drack alkohol av en orsak, det gav dem något de ville ha, det fyllde på något de saknade. Det kunde vara mod att vara mer sociala, minska stress eller att bli tuffare. Min slutsats då var ”lycka till med preventionsarbete, för man måste ersätta alkoholen med något som är bättre” och vad skulle det vara?

Nu vet vi att alkoholkonsumtionen har sjunkit märkbart bland ungdomar i princip hela västvärlden, så vad är det som hänt? Har preventionsinsatserna plötsligt börjat få universell effekt, något som exempelvis SBU:s genomgång visar att de inte har, eller finns det någon annan universell mekanism som verkar i ungdomskulturen? Vi har därför påbörjat en ny studie om ungdomars förhållande till alkohol och mönstren ser fortfarande ut som för 17 år sedan. Vi ser ingen förändring i beskrivningen av alkoholens positiva eller negativa effekter, bara att andelen konsumenter minskat, och att fler inte dricker alls.

Artikeln är publicerad i nummer 3/2018 av Alkohol & Narkotika. Klicka på bilden och bekanta dig med numret.

Om man ser oss som biopsykosociala varelser som dels har en stor portion ärftlighet i sina beteenden och dels styrs av omgivningsfaktorer som råder i exempelvis familjen eller i bostadsområdet där man växer upp, kan man fundera lite på dessa undergrupper av alkoholkonsumenter och vad det får för konsekvenser för förebyggande- och behandlingsinsatser.

För det första: biologiskt styrs vi av en mängd faktorer som direkt påverkas av alkoholkonsumtion varav belöningssystemet är kanske det mest kända. Man får en skön, avslappnad känsla av alkoholen. Men vi har även en mängd andra system som direkt eller indirekt påverkas när vi dricker alkohol, på gott eller på ont. Ungefär en tredjedel av oss blir exempelvis aggressivare av alkohol, något som vi delar med de flesta andra däggdjur som prövats i alkoholmodeller, och vi vet att hannar är mer aggressiva än honor, något som även gäller för pojkar i jämförelse med flickor. Sedan vet vi att sociala och kulturella aspekter påverkar beteendet. Exempelvis har vi i Sverige varit tämligen lågaggressiva i jämförelse med andra mer våldsbejakande kulturer.

Om man då antar att vi alla som konsumerar alkohol gör det av olika orsaker kanske man måste försöka styra förebyggande och behandlingsinsatserna mot att bli mer individualiserade. Det vore spännande att se randomiserade prövningar som tog hänsyn till biopsykosocial bakgrund i interventioner för att motverka alkoholens skadeverkningar. Det vore intressant att se studier som beskriver alkoholen som det smörjmedel det faktiskt är, dess positiva sociala verkningsmekanismer. Det vore intressant med studier som jämför positiva effekter mot alkoholens skadeverkningar både för låg- och för högkonsumenter, samt studier som beskriver ungdomars förhållande till alkohol och vilka arenor som idag finns där man får möjlighet till social interaktion och att skapa sig en vuxenidentitet utan alkoholen som mediator.

Kent Nilsson är professor vid Centrum för klinisk forskning
Region Västmanland och Uppsala universitet
Västmanlands sjukhus Västerås