Alkohol Forskning Narkotika Våld

Trappan – om mäns våld mot kvinnor i missbruk

Många svårigheter är lika för kvinnor i våldsrelationer oavsett om de missbrukar eller inte, men för dem med missbruk kan svårigheterna vara förstärkta. Goldina Smirthwaite beskriver uppbrottstrappan, en modell som visar hur missbruk kan göra det svårare att söka eller få rätt hjälp.

Mäns våld är ett problem för kvinnor både med och utan missbruksproblematik. Mellan dessa grupper finns både skillnader och likheter i våldsutsatthet, som kan illustreras i form av en trappa, där stegen i grunden är desamma men där varje steg blir högre och svårare för en kvinna att ta sig över om hon befinner sig i missbruk. Modellen trappan utvecklades från början för att presentera resultaten från en rapport som jag arbetade med tillsammans med sociologen Carin Holmberg och statistikern Agneta Nilsson. I rapporten Mäns våld mot missbrukande kvinnor – ett kvinnofridsbrott bland andra* intervjuade jag 14 våldsutsatta kvinnor mer grav missbruksproblematik.

för missbrukande kvinnor förstärks svårigheten genom att även omgivningen verkar betrakta det som normalt att det förekommer våld mellan personer med missbruk

I arbetet med studien fann vi att många svårigheter är lika för kvinnor i våldsrelationer, oavsett om kvinnorna missbrukar eller inte. I båda grupperna kan kvinnan uppleva kärlek till mannen, skuldkänslor om de lämnar honom, skamkänslor för att bli misshandlade samt rädsla för ännu värre våld om de försöker avsluta relationen eller söka hjälp. Och i båda grupperna kan kvinnorna känna sig beroende av mannen, både mentalt och materiellt. Men för missbrukande kvinnor kan svårigheterna vara förstärkta, vilket modellen Trappan kan visa genom att tydliggöra på vilka sätt beroendet av mannen, normaliseringen av våldet, rädslan för att lämna relationen, skulden och skammen, samt svårigheterna i att söka och få rätt hjälp kan vara värre för kvinnor i missbruk.

Trappans första steg – beroende av mannen

Kvinnors upplevelse av att vara beroende av mannen de lever med kan innehålla många olika delar. Det kan handla om kärlek och starka känslomässiga band. Det kan handla om pengar och det kan handla om att kvinnan i misshandelsrelationen har blivit isolerad och fått sin självkänsla skadad. Det som här främst skiljer ut situationen för missbrukande kvinnor är beroendet av någon form av drog. Denna skillnad kan spela en stor roll för kvinnans möjligheter att lämna misshandelsrelationen. Beroendet av drogen kan bli liktydigt med beroendet av mannen om det är han som tillhandahåller drogen, eller pengarna till den, och att bryta relationen kan i sådana fall för kvinnans del innebära rent drogrelaterade fysiska och psykiska abstinensbesvär.

Trappans andra steg – normalisering

Ett vanligt drag i misshandelsrelationer är normalisering**, vilket innebär att våldet kommer att uppfattas som mer och mer normalt ju längre det fortgår. Detta är något som sker i misshandelsrelationer oavsett om det finns missbruk inblandat eller inte. Att våldet har normaliserats gör det svårare för kvinnan att lämna relationen, men för missbrukande kvinnor förstärks svårigheten genom att även omgivningen verkar betrakta det som normalt att det förekommer våld mellan personer med missbruk. Normaliseringen av våldet sker inte bara inom paret, utan även av omgivningen i form av andra missbrukare och samhället i övrigt. Det finns risk för att det våld som missbrukande kvinnor drabbas av i sina nära relationer osynliggörs av talet om missbruksmiljöer som allmänt våldsamma. Det våld män utövar i nära relationer riskerar att inte ses som just kvinnofridsbrott utan istället att tolkas som ett våld, vilket som helst, i det allmänna våld som förutsätts prägla i missbruksvärlden. Det kan också vara svårare för den utsatta kvinnan att betrakta våldet som något oacceptabelt och avvikande våldet normaliserats av samhället i stort och av den närmaste omgivningen.

Trappans tredje steg – skuld och skam

Gemensamt för kvinnor med och utan missbruksproblematik är tendensen att skuldbelägga sig själva för att ha utsatts för könsrelaterat våld. Både missbrukande och icke-missbrukande kvinnor kan känna sig medansvariga till att de blivit slagna. Kvinnan tar i den meningen ansvar för mannens brott, och detta understödjs av de röster som direkt eller indirekt skuld- och ansvarsbelägger kvinnan för att hon “låter sig” bli slagen eller på något sätt provocerar fram att mannen slår. Därigenom frikänns mannen det fulla ansvaret för sin handling, och den misshandlade kvinnan frånerkänns indirekt rätten att vara ett brottsoffer. Snarare riskerar hon i enlighet med en sorts ”skylla-sig-själv-tänkande” att själv bli betraktad som medskyldig till det våld mannen utsätter henne för. Till exempel: Om hon bara hade lämnat honom hade han inte slagit. Om hon inte hade lockat fram hans dåliga sidor hade han inte slagit.

För missbrukande, våldsutsatta kvinnors del skulle man kunna tala om ett dubbelt “skylla sig själv” – dels den allmänna skuld som omgärdar missbrukare, och dels det medansvar som ofta direkt eller indirekt läggs på kvinnor som utsätts för mäns våld, och som kommer till uttryck i frågor som ”Varför går hon inte?” eller ”Varför hade hon så kort kjol?”.

Många kvinnor som misshandlas av den man de lever med känner skam och missbrukande kvinnor är inget undantag. Exempelvis säger en av kvinnorna jag intervjuade för rapporten:

“… det är så fruktansvärt skamligt det här att man får stryk, det är ju det, och det är lika skamligt även fast man är missbrukare att få stryk, det har ju inte med det att göra. Man skäms ju nåt fruktansvärt när man sitter där och så att man går på dom där jävla blomsterkvastarna och dom här förlåten va.”

Denna skam delar hon med många icke-missbrukande kvinnor, och för kvinnor ur båda grupperna kan skammen utgöra ett hinder för att söka hjälp därmed ”avslöja” sin situation. Men det är rimligt att anta att omgivningens större allmänna skambeläggande av missbrukande kvinnor på något sätt spelar roll för kvinnornas benägenhet att söka hjälp.

Trappans fjärde steg – rädsla

I en misshandelsrelation kan rädsla utgöra ett mycket starkt band som hindrar kvinnan att lämna mannen. Rädslan kan handla om många olika saker, till exempel rädsla för att bli ensam, men inte minst kan det handla om rädsla för att göra mannen ännu argare så att våldet förvärras. Många våldsforskare har påpekat att det inte går att sätta likhetstecken mellan att relationen upphör och att våldet upphör, samt att det också kan finnas en extra stor risk att kvinnan dödas eller skadas svårt just i samband med separation. I intervjuerna med missbrukande kvinnor framkom det en mycket stark rädsla för vad mannen kunde tänkas göra om kvinnan lämnade honom och/eller anmälde honom. Kvinnor berättar om hot som de fått då det kommit på tal om att de skulle lämna relationen, exempelvis hot om att döda kvinnan eller ”märka” henne.

Klicka för att förstora.

Viktigt i sammanhanget är att tänka på att flera av männen som kvinnorna berättade om redan var dömda våldsbrottslingar.
Flera av missbrukande kvinnorna talade också om rädsla för att utsättas för våld inta bara från den misshandlande mannen om de skulle anmäla honom, utan även från andra inom den kriminella gruppen. Det talades mycket om en sorts hederskodex som gör att man inte “sätter dit” varandra kriminella emellan, och att den som bryter mot kodexen straffas.

Även misshandlade kvinnor som inte befinner sig i missbruk kan känna rädsla för att förlora vårdnaden om barnen om de avslöjar misshandelsrelationen, men för kvinnor i missbruk är denna rädsla förstärkt.

Ännu en rädsla som kan hindra missbrukande kvinnor från att bryta upp är att mannen, trots sin våldsamhet , ändå utgjort ett skydd mot andra män i en i övrigt mycket våldsam miljö.
Därutöver tillkommer kvinnornas rädsla för att avslöjas som just missbrukande samt att eventuellt övrig kriminalitet ska avslöjas. Sådana avslöjanden kan få konsekvenser för kvinnans möjlighet att ha sina barn hos sig. Även misshandlade kvinnor som inte befinner sig i missbruk kan känna rädsla för att förlora vårdnaden om barnen om de avslöjar misshandelsrelationen, men för kvinnor i missbruk är denna rädsla förstärkt. Många kvinnor i intervjustudien hade förlorat vårdnaden om sina barn på grund av den situation som missbruket förde med sig.

kvinnans behov av att dölja sitt eget missbruk och kriminella liv kunde hindra henne från att söka hjälp för misshandeln och övergreppen eller anmäla dem

Rapporten visade att kvinnornas missbruk och misshandelsrelationer var relaterade till varandra bland annat genom att kvinnans behov av att dölja sitt eget missbruk och kriminella liv kunde hindra henne från att söka hjälp för misshandeln och övergreppen eller anmäla dem. Dels fanns en rädsla för att kvinnorna själva i kontakter med polis eller socialförvaltning skulle råka avslöja något om missbruk och kriminalitet, dels kunde männen aktivt använda hot om att avslöja kvinnornas missbrukarliv. Många av kvinnorna i studien var inte bara själva kriminella, utan hade även missbrukande, kriminella föräldrar eller andra nära anhöriga. I en del fall tycktes de misshandlande männen vara mycket väl införstådda med kvinnans anhörigas kriminella förehavanden. Det gjorde kvinnorna sårbara om mannen skulle få för sig att vända detta mot dem, till exempel som en hämnd för att han själv skulle bli anmäld eller lämnad. Exempelvis berättar en av kvinnorna:

“När han kom ut från kåken – det var så givet att jag var kvar. Jag vart så insyltad i det där, och jag hade inte någon att vända mig till direkt. Tillslut hotade han med att om inte jag stannade, då skulle han sätta dit min familj, för dom höll ju också på med droger. Helt sjukt alltså. Och då vart ju det en rädsla liksom. Det vågade jag aldrig tala om för min mamma att han hade hotat med att sätta dit dem. Det vart så sjukt allting. Jag var så insyltad, så…”

Trappans femte steg – hinder för att få hjälp

För våldsutsatta kvinnor kan det vara ett mycket stort steg att söka hjälp, oavsett missbruk. Det krävs till exempel att man inför sig själv definierar sig som varande utsatt för misshandel, vilket kan vara smärtsamt och skamfyllt. Det krävs också att man blottar denna smärtsamma och skamfyllda situation inför andra, vilket kan vara påfrestande. Här finns en likhet mellan missbrukande kvinnor och andra. Men möjligheterna att få rätt hjälp från samhällets är en viktig skillnad i villkor mellan misshandlade kvinnor i missbruk och andra misshandlade kvinnor. Kvinnojourer och kriscentrum har i regel inte den specialkompetens som det krävs för att ta hand om missbrukande kvinnor, och kan sällan ta emot kvinnor i aktivt missbruk.

yrsel, svimningar, kräkningar – kan misstas för att vara effekter av droger eller abstinens

Men det är inte bara hos kvinnojourer och kriscentrum som missbrukande kvinnor har sämre möjligheter än andra att få hjälp. Från sjukvården finns många exempel på hur misshandlade kvinnor nonchalerats på grund av sina missbruksproblem eller fått sina symptom feltolkade. De symtom kvinnorna uppvisar då de söker hjälp efter en misshandel – till exempel yrsel, svimningar, kräkningar – kan misstas för att vara effekter av droger eller abstinens. Om kvinnans journal anger att hon är missbrukare kan det hända att hon erbjuds avgiftning istället för rätt vård för sina skador. Många misshandlande kvinnor berättar inte om misshandeln när de söker vård, men kan ändå ha symtom orsakade av misshandeln. Sådana symtom handlar kanske inte främst om akuta skador, utan kan vara psykiska och somatiska besvär som kommer av den långvariga stress som det innebär att leva i en misshandelsrelation. Rimligtvis blir det ännu svårare för vården att förstå när symtom är orsakade av misshandel, om det dessutom finns drogmissbruk som kan orsaka liknande symtom med i bilden.

En generell skillnad mellan misshandlade kvinnor i missbruk och andra misshandlade kvinnor är att missbrukande kvinnor ofta har en större myndighetsinblandning i sina liv. Teoretiskt sett skulle detta kunna ge missbrukande kvinnor en fördel framför icke-missbrukande kvinnor – är myndigheter som polis och socialtjänst inblandade skulle det kunna finnas en större chans att våldet upptäcks. Men missbrukande kvinnor har ofta ett komplext förhållande till myndigheter och hjälpinstanser. En del av kvinnorna i studien tvångsomhändertogs redan som barn, och många av kvinnorna hade i vuxen ålder en egen kriminalitet att dölja, vilket minskade kvinnornas möjligheter eller benägenhet att ta hjälp av till exempel polis eller socialförvaltning.

Studien som modellen trappan grundades i handlade om mäns våld mot missbrukande kvinnor. Det är därför förövaren i denna artikel genomgående beskrivits som en man, och offret som en kvinna. Men det förekommer även våld i samkönade relationer och också i dessa fall kan Trappan användas för att visa på likheter och skillnader***.

Goldina Smirthwaite, fil. dr, universitetslektor i vårdvetenskap, Linnéuniversitetet

 

Läs mer

*Lundgren, E. (2004): Våldets normalisering och andra våldsförståelser. Stockholm, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS).

**Holmberg C., Smirthwaite G. & Nilsson A. (2005): Mäns våld mot missbrukande kvinnor – ett kvinnofridsbrott bland andra Rapport nr 8, Mobilisering mot narkotika 2005.

***Smirthwaite, G. & Holmberg, C. (2014): ”Uppbrottstrappan: en modell för intersektionellt socialt arbete med våldsutsatta kvinnor.” Tidskrift för genusvetenskap., 2014 (35):2/3, s. 105-128, 2014.