Kvinnorna i Arusha i Tanzania är fattiga och många är ensamstående. De brygger majsöl, deras hem blir lönnkrogar och ibland har de sex med kunderna som ett sätt att klara konkurrensen. Men med hjälp av ett mikrolån med svenska biståndspengar kan livet förändras.

Jennifer, 37, sitter i blå stickad kofta och svart hårnät utanför sin några kvadratmeter stora butikslokal på Kijenge, den gamla alkoholmarknaden i staden. Flugorna gör sina räder medan Jennifer trär tre bitar marinerat kött på varje trästicka. Ikväll ska hon som vanligt grilla och sälja till nattfolket för 500 shilling spettet (2 kronor). För ett år sedan fick hon ett mikrolån och kunde sluta brygga öl. Faith hjälpte henne.

Om tiden dessförinnan svarar Jennifer enstavigt. Sålde i fem år. Dålig verksamhet. Varför? Alltför många mutor, säger hon och ser bort.

– När jag sålde alkohol kom folk hem till mig. De slogs. Barnen var inte lyckliga.

Så vad har förändrats nu?

– Nu får mina barn tre mål mat om dagen, och jag får respekt från grannarna.

Respekterade grannarna dig inte förut?

– Det berodde på drinkarnas dåliga vanor. Som att de slogs, säger Jennifer kort.

”Ölet” är en alkoholtung mäsk snabbt tillverkad på majsmjöl. Många fattiga kvinnor ser det som ett sätt att försörja sig och sina barn när de lämnas ensamma – kapitalinsatsen är liten, pengarna snabba. Nackdelen, vid sidan av att hysa en lönnkrog i sitt hem, är alla mutor eftersom hembränning är förbjuden.

Och så finns andra baksidor som Jennifer inte vill tala om.

För lånet, runt 6 000 kronor, köpte hon kolgrill, ingredienser och hyrde en liten lokal på marknaden. Hon har redan planer på att utöka och drömmer om en servering inomhus. Men först måste hon betala tillbaka lånet, pengarna från Sverige.

Jennifer sitter utanför sin några kvadratmeter stora butikslokal på Kijenge, den gamla alkoholmarknaden i Arusha, Tanzania. Foto Johannes Frandsen

Tänk de där flosklerna som våra barn får höra.

”Allt går, bara du vill tillräckligt mycket.” Eller: ”du kan bli allt du vill, bara du anstränger dig tillräckligt mycket”.

Tänk vilken priviligierad bubbla av välstånd som krävs för att kunna säga sådant.

Fattigdomens natur däremot, är en mur av praktisk omöjlighet.

Det är: ”Ingen idé att du försöker förändra ditt liv, för var skulle du få pengarna ifrån?”

För att förändra ett liv krävs kapital. Kanske inte mycket, ibland bara några tusenlappar. Fattigdom innebär att inte ens ett litet kapital är möjligt att få fram – med mindre än att en ängel stiger ner framför dig och erbjuder dig ett lån utan krav på säkerhet.

I Arusha heter den ängeln Faith, och hennes magi är mikrolån med svenska biståndspengar.

Den sura jäststanken växer sig allt starkare för varje steg vi tar efter Faith William Swai in genom den smala gränden bakom Kijengemarknaden. I ett fat på gårdsplanen kokar vatten över öppen eld. Runt oss kretsar några magra, rödögda skuggor av män. De jobbar här gratis mot ett par liter mäsk om dagen. Inne i skjulen på innergården skymtar några kvinnor och småbarn, alla magra.

Neema, 38 år, är lite rund och har nära till skrattet. Det är tidigt på dagen och de flesta kunderna har inte kommit än, men fickorna på hennes förkläde buktar redan av sedlar. Ölfabriken är hennes och hennes systers.

Vi går bakvägen in i huset. Det visar sig vara en gammal bar – bardisken finns kvar, och på väggarna finns fortfarande gamla reklamaffischer för New Tusker light. Numera är dörren ut mot gatan tillbommad. I stället för bord och gäster är lokalen fylld av plasttunnor med lock. I de mindre rummen innanför ligger stinkande högar med majsdeg och jäser direkt på betonggolvet.

Och sedan filtreras det alltså? frågar jag för att begripa processen.

Neema visar en skummande hink i korridoren och glasfibersäcken de använder som filter.

Hon är ensamstående och har fyra barn – men i ölfabrikens illegala lilla värld av sur jäststank och stickande vedrök är Neema oemotsagd drottning. Just i dag säljer hon 48 liter för 250 000 shilling (drygt 1 000 kronor) – minus omkostnaderna: två anställda vid sidan av de män som arbetar mot gratis öl, och så de två säckar majsmjöl som hon kokar upp varje dag. Säckarna väger 105 kilo och kostar 7 000 shilling styck (ca 30 kr).

Den förtvivlan som syns i Faiths ögon beror inte bara på att hon, trots alla besök, ännu inte har lyckats nå Neema. Majsgröt är bulkvaran i ett Tanzania där extrem fattigdom fortfarande är utbredd.

– Tänk vad mat det hade kunnat bli, stönar hon.

Hinkar med vatten till framställningen av majsöl. Foto Johannes Frandsen

År 1999 började elva välutbildade kvinnor träffas i skuggan under ett träd i Arusha. Faith William Swai, nu snart 50 år, var en av dem. De elva var upprörda över stigmatiseringen som drabbade hiv-smittade kvinnor. Så gott som alltid var det mannen som smittade sin fru – ändå betraktades kvinnan ofta som prostituerad och fick bära skulden när hennes man dog. Barnen omhändertogs av mannens familj, och kvinnorna blev utstötta också av sin egen släkt.

– Så vi började hjälpa andra kvinnor. Vi tog en tiondel av vår lön, och i stället för att ge den till kyrkan gav vi den till andra kvinnor, säger Faith.

Efter att de elva kvinnorna hade bildat organisationen Women and Child Vision, WOCHIVI, så märkte de ett mönster bland dem som sökte hjälp.

– De svarade att de var hiv-positiva på grund av att de sålde alkohol. Ofta var de skilda eller separerade ensamstående kvinnor. De sa att alkoholförsäljning var det enda de kunde, och att det inte krävdes något kapital för att starta.

Ölbrygd är en del av traditionen. Men att driva en illegal lönnkrog och sälja mäsk till kunder som sista anhalten i deras alkoholistkarriär, det är något annat. Ofta säljer kvinnorna på krita med löfte om att männen ska komma tillbaka med pengar. Krav om betalning slutar inte sällan med misshandel. Många ölbryggerskor ligger också med sina kunder, mot löfte om att männen ska ta med sig fler kunder till just henne nästa dag.

– Ligger hon med två eller tre män om dagen kanske hon får femton kunder nästa dag. Och så får hon hiv. Kvinnorna har inte mat eller medicin eller skola för barnen, så de ligger med män för att klara sig. Och männen … när män är fulla så ligger de med vilka kvinnor som helst, och tar smittan vidare. Så alkoholen dödar. Vi är så trötta på den här verksamheten.

Organisationens volontärer försöker påverka de vuxnas attityd till alkohol genom barnen. Det är inte lätt. Från föräldrarna får barnen höra: hur kan du säga att alkohol är dåligt när det sätter mat på bordet och betalar dina skolböcker?

– Alkoholen är ju något positivt i många hem. Barn kan få en mugg majsöl som belöning för att de hämtar vatten till brygden, eller för att de ska sluta skrika, säger Faith.

Jag säger att likadant var det en gång i tiden med brännvin i Sverige också, och jag minns äldre tiders brännvinsmadamer och tänker att historien upprepar sig.

– Jaså? säger Faith. Hur som helst – skolbarnen har svårt att tala med sina föräldrar. Det är emot traditionen att tillrättavisa sina föräldrar. Så de sjunger i stället. Vi sjunger sånger om hur alkoholen påverkar. Det hjälper barnen att kommunicera med sina föräldrar.

För Faith handlar inte kampen mot ölen om moralism, utan om att bryta misär och fattigdom. Sedan 2006 har de arbetat med mikrolån, svenska biståndspengar, för att ge kvinnor möjlighet att starta en annan verksamhet. Faith säger stolt: hittills har alla betalat tillbaka, utom en som dog – resten har betalat 10 procents ränta. Kapitalet för nya mikrolån har växt från 15 miljoner shilling ­(ca 64000 kronor) till 25 miljoner shilling (runt 107 000 kronor).

– Jag hatar verkligen fattigdom, säger hon.

På väg till Neema i ölfabriken besöker vi Ester, 60 år.

Hon sitter utanför sin några kvadratmeter stora butikslokal bakom en hög gröna bananstockar. Hennes företagsidé är att skala matbananer till hotell och restauranger. Alkohol sålde hon för att få mat – hennes make var nämligen inte särskilt ansvarig av sig, säger hon lakoniskt medan händerna mekaniskt skalar bananerna.

Hon sålde alkohol från 1974 till 2006.

– Kapitalet är inte stort och pengarna är snabba, säger hon. Men det var en väldigt hård verksamhet. Det handlar om män som inte betalar och att du inte kan ta betalt. Jag blev fängslad tre gånger. Och i fängelset förekommer sexuella övergrepp.

Ester skrattar, som för att avdramatisera det hon nyss sa.

– Det här är inte lika lönsamt, men nu slipper jag vara rädd. Och när jag inte har annan mat kan jag ge bananer till barnen. Det kunde jag inte med alkohol.

Vad hade hänt om du inte hade fått lånet? frågar jag.

– Nu är jag 60 år. Hade jag inte fått lån så hade jag inte kunnat fortsätta slåss mot drinkare och polisen. Nu när jag är gammal är det här en bra verksamhet.

Ett lån på motsvarande 5 000 kronor räckte för att starta ett annat liv. Ester jobbar hårt med sina bananer, från sju på morgon till sju på kvällen, utom på söndag när hon går till kyrkan först.

Faith har bearbetat och tjatat på Neema länge nu. Det gäller att inte döma. Det går inte att nå dessa kvinnor om de inte först blir vänner, förklarar hon. Nu sitter vi på plaststolar mellan det som en gång var ingången från gatan och bardisken.

Neema har bryggt sedan 1997, i 18 år. Hon började som tjugoåring.

Varför började du?

– Billigt kapital. Bra business.

Hon ändrar sig.

– Eller, jag kan inte säga att det här är dåligt, för jag har ingen annan business.

Känner du dig trygg?

– Den situationen är borta, svarar hon kort.

Verksamheten är stor. Männen utanför är vakter.

Om du fick låna kapital, skulle du kunna tänka dig att starta en annan verksamhet då?

– Det skulle vara okej.

– Hur mycket skulle du behöva? frågar Faith.

– Alltså, jag funderar fortfarande på vilken business jag i så fall skulle starta. Men visst, den här verksamheten är hård. Varannan månad blir jag sjuk i bröstet, säger hon och visar med handen mot luftrören.

Å andra sidan har pengarna från alkoholen räckt till att sätta dottern, som är 15 år, på college. Dottern läser om massmedier.

Neema kommer på ett sätt att bordlägga frågan:

– Jag ska sätta mig med henne och höra om hon har några idéer.

Sedan ställer Neema upp på bild med lillasyster i korridoren där stanken från majsdegen på jäsning är som starkast. Hon ler och är drottning. Hon visar hur hon blandar en ny sats och rör med en träpåk i järntunnan på gården.

Dricker du någonsin av det själv? frågar jag.

– Nej, aldrig!

Faith är upprörd när vi går därifrån. Att låna ut till någon som måste fråga sin femtonåriga dotter om råd går ju inte. Alla får inte låna. Bara de som kan ta ansvar, och som har en affärsplan och seriös betalningsplan – och en plan B, och C om de inte genast lyckas.

– Och sedan måste det ändå finnas en övervakare – annars glömmer de genast bort att betala tillbaka och säger att det ändå bara är vita européers pengar. Men vi säger alltid: detta är svenska skattebetalares pengar, så använd dem med ansvar.

Att bara arbeta med attityder räcker inte. Att alkohol krossar familjer och liv fattar folk. Vill man ha verklig förändring måste man också kunna visa på alternativ. Folk frågar ju vad alternativet till att sälja alkohol är. Och det är där som mikrolånen kommer in.

– Man kan inte hjälpa alla. Men min bror hjälpte mig, och om jag hjälper fyra eller fem så växer det. Regeringen gör ingenting åt fattigdomen, det handlar i stället om att arbeta hårt och att hjälpa varandra, säger Faith.

Om skribenten

David Qviström