#utanskyddsnät Alkohol Narkotika Våld

“Här borde vara knökfullt”

Eva Gussing arbetar på Qjouren i Stockholm.
I en halvt fullsatt jour för kvinnor med missbruk sitter Eva Gussing med utfällda händer. Hur kommer det sig att den unika Qjouren knappt fyller fem platser i Stockholm? Socialtjänsten är bromsklossen, säger Eva Gussing.

Bland affischer med feministiska slagord och information om spiralprojekt hänger en korsstygnstavla med de prydligt broderade orden

God vän är alltid välkommen.

Qjouren i Stockholm välkomnar Eva Gussing och hennes kollegor våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem. De har fem sängar i fem rum med ett gemensamt vardagsrum, rökrum och kök. I snitt stannar en kvinna här i tre månader. Denna frostiga januaridag bor tre kvinnor på jouren.

– Vi har tre huvudregler. Om du utför våld inom jouren så får du gå. Och du får inte ta in droger eller röja adressen.

Men regeln om att inte vara påverkad – en regel som finns på så gott som varje annan kvinnojour i landet – är inte med på Eva Gussings lista. Trots att jouren riktar sig specifikt till kvinnor med missbruk, så är det inte den främsta identiteten kvinnorna har här på jouren. Här är de i första hand brottsoffer för manligt våld.

Vi behöver säkra pengar. Då kan vi hitta tid och energi att jobba lugnt med verksamheten och växa.

I Sverige finns bara ett fåtal jourer som tar emot kvinnor med missbruk – Qjouren i Stockholm samt Qjouren Väst och Villa vägen ut! Karin i Göteborg. Fler jourer för kvinnor och ickebinära med missbruk utan krav på drogfrihet ligger allra högst upp på kravlistan som uppropet #utanskyddsnät publicerade i december 2017. Situationen beskrivs som akut. Men det är ingen självklarhet att ens dessa jourer existerar. För sex år sedan, bara fyra år efter att Qjouren i Stockholm startade, skrev Alkohol & Narkotika om att jouren är nedläggningshotad. Qjouren Väst i Göteborg har idag svårt att få finansiering från Göteborgs stad, eftersom det inte är en drogfri verksamhet. De har bland annat bett allmänheten att stöda verksamheten genom att swisha pengar. Idag lappar Qjouren i Stockholm ihop sin ekonomi genom stöd från Socialstyrelsen, Stockholm stad och till viss mån från Länsstyrelserna.

– Vi måste ha Socialtjänsten bakom ryggen, annars överlever vi inte. Stockholm stad ger pengar för två och en halv plats, men socialtjänsten placerar inte. Vi förstår inte, vi har nästan aldrig fullt. Jag tror de tycker att det är för dyrt, det är billigare med ett härbärge och då har man givit upp på kvinnan, säger Eva Gussing.

2012 skrev Alkohol & Narkotika om de ekonomiska bekymmer Qjouren hade.

Sedan 2015 har regeringen satsat 100 miljoner kronor på kvinno- och tjejjourer varje år. Viljan att stöda finns, men i praktiken är det svårt för ställen som Qjouren att verka på grund av ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting. Att jobba mellan stuprören kan leda till ett absurt ekonomiskt pussel. Pengarna är öronmärkta. Statens pengar får inte användas till verksamhet som är kommunens ansvar. Lönekostnader kan finansieras av Socialstyrelsens projektpengar för kvinnojourer, men får inte användas till lokaler eller datorer. Projektpengar ska gå till nyskapande och utvecklande verksamhet, men det som Eva Gussing efterlyser är trygg finansiering.

– Vi behöver säkra pengar. Då kan vi hitta tid och energi att jobba lugnt med verksamheten och växa. Det är tidskrävande att söka projektpengar. Vi försöker nu få ett idéburet offentligt partnerskap, men det kan ta flera år, säger Eva Gussing.

Till Qjouren kommer kvinnor i olika livssituationer. En del har bostad, andra är hemlösa. En del har haft ett missbruk, andra har ett aktivt sådant. Det funkar sådär i praktiken, säger Eva Gussing, man får vara försiktig för kvinnorna kan påverka varandra. Men inte bara negativt, utan även positivt betonar Eva Gussing.

Qjourens personal är som en spindel i nätet. Att skydda från våldet är det första uppdraget, men de som kommer dit är ofta sjuka och har fysiska åkommor. De hjälper kvinnorna med kontakten till olika myndigheter och vårdgivare, som socialtjänsten, Enheten för hemlösa vid Pelarbacken och många fler. Eftersom jouren täcker hela Stockholm så är det svårt att få till stånd ett samarbete med polisen, vilket Eva Gussing saknar.

Men även för Qjouren kommer en gräns emot. Förutom att de inte accepterar våld på jouren, så kan de inte ta emot kvinnor med tung psykisk ohälsa.

– I ett sådant fall är vi tvungna att skriva ut dem, och det gör vi tillsammans med socialtjänsten. Det är ett stort hål i samhället, för det finns ju ingenstans för kvinnorna att ta vägen. De har det riktigt illa. Det är jättesvårt att göra det, men vi klarar det inte här.

När uppropet #utanskyddsnät publicerades utropade Eva Gussing “äntligen.” Från hennes horisont fungerar uppropet som ett bevis på att den här gruppen kvinnor har något gemensamt med alla andra kvinnor. I USA. På Östermalm. De är offer för samma strukturer. Det här är något som Eva Gussing har försökt övertala andra om sedan 80-talet när hon försökte starta jourer för kvinnor med missbruk. Då möttes hon med skratt.

– Liksom vadå? De får skylla sig själv. Det är bara att ta sig i kragen… De kan bo på ett härbärge, säger Eva Gussing som exempel på kommentarer hon fick höra.

Under de senaste tjugo åren som hon har jobbat med frågan tycker hon inte att den attityden har förändrats särskilt mycket.

– Nej det har den inte. Sen vi startade jouren 2008 har vi varit på de här kvinnornas sida och det är inte så lätt att få gehör för dem, säger Eva Gussing.

Attityden tär förstås på kvinnorna som utsätts för våld, men även personalen som är på deras planhalva lever i ett ständigt motstånd från myndigheter och system som gör det svårt att knåpa ihop kontakter och vård. Det tär på själen, säger Eva Gussing.

– Här jobbar många fighters, eldsjälar, men om man tänker på verksamheten så skulle den må bra av nytt folk. Just nu är det tufft. Vi har haft många månader med låg beläggning av platser och vi är bekymrade.

Men uppropet #utanskyddsnät ger hopp.

– Det är fantastiskt att se. Jag har ägnat ett helt liv till att jobba med brukarstyrd verksamhet och jag hoppas nu få se samarbete mellan kvinnorna med erfarenheter och dem som arbetar med de här frågorna.

Julius von Wright

Julius von Wright

Chefredaktör för Alkohol & Narkotika