Alkohol Narkotika

Ali slog rot mot alla odds

Det här är historien om Ali, 17, som tog sig från Afghanistan till Sverige för fyra år sedan. Hans gummibåt höggs i sank på Medelhavet och han tog sig tvärs över Europa i en lastbil. Det har gått bra för Ali. Han har fått permanent uppehållstillstånd och har vuxna som bryr sig om honom. Men han vittnar om de svårigheter som finns för ensamkommande barn som når Sverige.

Ali var bara tretton år när han kom till Sverige. Han sov i baksätet på en bil som tog honom från Danmark till Malmö, och han flydde springande från bilen så snart den stannade. De två ord han kunde på engelska – ”Help me” – var otillräckliga för att tacka den snälla kvinna som kört honom. Han var utpumpad och vilse i det som skulle bli hans nya hemland.

Som så många andra tog sig Ali från Afghanistan via Turkiet till Grekland i en uppblåsbar gummibåt. Han inledde flykten tillsammans med sin mamma och sina syskon men förlorade dem på vägen – han var ensam. Det var höst och i den lilla båten fanns 36 personer, många barn och flera gravida kvinnor. Smugglarna tog båtmotorn när de kommit närmare Grekland än Turkiet, och lämnade båten att driva för att i bästa fall bli upptäckt av den grekiska polisen.

Illustration Sofia Lindholm

 

Efter många timmar till havs utan mat eller vatten förlorade en man på båten besinningen. Han högg hål i båten med en kniv när den grekiska polisen var i närheten och passagerarna räddades i land. Ali fick sitta två veckor i förvar på den grekiska ön. Vilken ö det var vet han inte.

I Alis ögon var polisen lika farlig som smugglarna – båda slog honom. Efter att ha släppts sov han i skogen på nätterna under ett ihärdigt regn tillsammans med andra på flykt. Han kunde inte längre springa eftersom han skadat benet och medan många andra pojkar lade sig under lastbilar för att transportera sig norrut tvingade smugglarna in honom i ett lastutrymme. Där fanns ingenstans att gömma sig om polisen skulle komma.

– Jag var rädd och ville kliva ut men smugglarna hotade mig med kniv. De skulle döda mig om de hittade mig i Grekland, sa de. Så jag stannade i lastbilen.

Han rymde vid ett stopp i Danmark och stannade bilen med den snälla kvinnan på gatan. Sen sov han i baksätet tills han vaknade av en inbromsning. Då flydde han igen.

Den första personen Ali bad om hjälp av i Malmö var okänslig inför den vilsna tonåringen. Nästa person han träffade lärde honom ett nytt ord att rikta till en busschaufför: ”Migrationsverket”. Han tränade fyra eller fem gånger på att säga det innan han vågade kliva på bussen. Han hade inga pengar och ingen biljett. Men till Migrationsverket kom han. Det är fyra år sedan.

– Det dröjde sex månader innan de började utreda min ansökan. Jag fick svara på frågor i flera timmar under mitt första möte. Det var svårt. Jag litade inte på någon. Ingen av oss som kommer vill dölja saker, men vi är rädda att det vi berättar kan skada våra föräldrar och syskon, säger han.

En annan svårighet vid intervjuerna var att föräldrarna inte berättat så mycket. Vissa saker är inte väsentliga, och vissa saker bör barnen skyddas från. Exakt ålder kan vara svårt för ensamkommande att veta, namn på far- och morföräldrar likaså. Farfar är farfar.

Intervjuerna och den långa väntan på besked var plågsam. Under tiden hade Ali svårt att koncentrera sig. Han var bara barn, men levde med akut medvetenhet om betydelsen av en stats beskydd.

– Jag ville inte lära mig svenska i början. Skulle jag skapa ett liv här och sen på en sekund raseras allt? Mitt liv togs ifrån mig först i Iran, sedan i Afghanistan. Jag ville att Sverige skulle bli mitt land men jag vågade inte hoppas.

I dag har Ali permanent uppehållstillstånd. Han är sjutton år och bor på ett HVB-hem som han måste lämna när han fyller 18 år. Trots att han ofta känner sig som ett föremål för ägarens och personalens ”business” vill han inte tänka på flytten. HVB-hemmet är den enda trygghet han haft de senaste åren.

Det går bra för honom i Sverige. Han säger att det är tack vare det permanenta uppehållstillståndet och de vuxna som han har lärt sig att lita på. Tilliten till andra människor förlorade han helt under det år livet vände.

Ali och hans familj hade det rimligt bra i Iran. De fyra pojkarna fick gå i skolan, även om Ali och hans äldre bror sen fick kasta in skolväskorna i hallen och ge sig ut på gatan för att sälja saker.

– Vår skola ordnades av afghaner och inte av myndigheter. Det var en vanlig lägenhet. Min pappa sa alltid att han skulle äta bröd resten av livet, bara vi fick utbilda oss. Men alla måste hjälpa till och jag arbetade från nio års ålder.

De bodde i Iran illegalt. En dag tog polisen pappan och den äldre brodern. De utvisades till Afghanistan och inom en månad följde resten av familjen efter.

Pappan fick jobb på en amerikansk militärbas. Efter några månader på basen och upprepade hot från talibanerna försvann han. Han lämnade sitt jobb, men kom aldrig hem. Alis äldsta broder gjorde efterforskningar hos polis och arbetsgivare. Han sköts till döds några dagar efter faderns försvinnande, i sitt hem framför sin mamma och sina bröder.

– Ingen kommer någonsin att hitta min brors mördare. Det har varit krig i så många år. Allt som finns är krig. Allt man kan lära sig är krig.

Mamman tog med sig sönerna och allt guld hon hade och flydde samma natt. Guldet såldes för att betala smugglarna. De fick åka i en lastbil ut till ett ensligt beläget hus där många andra på flykt samlades. De stannade i några dagar, Ali vet inte i vilket land. När de skulle fara vidare placerades de som kunde springa bra i vissa bilar, och de som inte kunde springa i andra. Mutor till polisen skulle ta bilarna med de äldre och de små över gränsen. Det var sista gången han såg sin mamma och de yngre bröderna.

– Smugglarna sa till mig att jag skulle träffa dem längre fram på vägen. Det var hoppet som fick mig att fortsätta. Inuti var allt annat ljus släckt, säger Ali.

Han drevs framåt med slag och med förhoppningen att få tillbaka sin familj, ända fram till den där gummibåten som höggs i sank av en desperat medflykting.

Ali samlar sig för att hämta kraft för sin berättelse. Den gör ont. De första månaderna i Sverige var han alldeles tyst. Men han hittade orden igen och nu har han berättat många gånger. Han har lagt sitt hjärta på bordet mellan sig och den som lyssnar. Ofta har han lämnats med alla känslor utspillda inför någon som inte orkar lyssna på riktigt.

– Utan min kontaktperson skulle jag inte överleva. Hon är äkta. Det händer att jag tvivlar, men när hon ler mot mig vet jag att jag kommer att klara mig, säger han.

Starten i Sverige var inte så bra. På det första boendet fick han ”dålig energi” från dem som varit här i ett år eller mer.

– De andra ungdomarna sa att jag inte kommer att få uppehållstillstånd, att jag inte får träffa mina föräldrar igen och att vi ungdomar har bara varandra. Ingen annan förstår. Jag försökte att inte lyssna på dem men jag blev ledsen, säger Ali.

Men allt vände. Han kom till en bra skola där det fanns gott om resurser till alla elever, han kom till ett annat boende, han fick sin engagerade och kärleksfulla kontaktperson, och han fick en god man som ser till hans bästa intressen.

Illustration Sofia Lindholm

Och en klok skolkurator vann hans tillit. Hon träffade honom ofta och frågade om vardagliga saker, som hur han hade det på boendet. Ibland satt han hos henne utan att säga något alls.

– Jag blev redo att berätta. Så jag ringde henne en dag och sa att nu vill jag komma. Det är hon och min kontaktperson som har hjälpt mig, de har tränat mig att prata. Idag talar jag om allt.

I Iran och Afghanistan är det annars inte vanligt att tala om problem, där är sjukvården otillräcklig för alla åkommor. Psykologer är till för de riktigt sjuka. Där kan hasch ofta användas som smärtstillande och mot depression.

Han påpekar att hasch inte är så vanligt i just det område han kommer ifrån. Hans far och farfar var starka motståndare mot haschrökning och Ali skulle varken röka eller dricka alkohol, men han säger att han sett flera göra det i Sverige.

– De nya lagarna är inte bra, många ger upp. De tänker att de i alla fall inte får stanna, de slutar skolan och jobbar svart så de kan skicka hem pengar eller spara. De förstör för sig själva. Men många vet inte heller vad man menar med vitt och svart jobb. Det här är Sverige, vi vet ingenting och vi måste lära oss allt.

Någon vill betala för utfört arbete, då är allt väl. Ali rycker på axlarna. Han sålde saker på gatorna i Iran. I dag arbetar han extra med städning och betalar skatt på sin lön. Svart och vitt är inger mer än färger för den som är oinvigd i de svenska sammanhangen.

Lika svårt kan det vara att förstå vart man ska vända sig. Ali har vid ett tillfälle besökt en psykolog på BUP. Han berättade om sina problem och allt hen sade var ”vad bra att du berättar”, men ingenting mer. Skulle han inte få hjälp? Det var ju därför han hade berättat.

– Vi måste få mer information från början. När jag kom visste jag ingenting. Som många ungdomar trodde jag att gode mannen skulle hjälpa mig med allt, men när jag väl behövde hjälp skulle jag i stället gå till socialtjänsten. Eller till BUP, eller till HVB-hemmet eller min kontaktperson. Ibland vågar man inte säga vad man behöver eftersom man inte vet vem man ska säga det till.

Och så uppstår frustration och konflikter. I början tjatade Ali mycket på sin gode man. Kanske hade det varit bättre om hans gode man inte hade sagt ”Jag är här i stället för dina föräldrar”? Ali trodde att det i alla lägen var gode man han skulle gå till.

– Alla säger att vi är så bra på att klara oss då vi har klarat oss ända hit. En del säger att vi ska vara glada för att vi har tak över huvudet och mat. De fattar ingenting.

Han är Ali, en ensamkommande i Sverige med vissa rättigheter vars liv styrs av vissa regler. När han ber om saker som tonåringar ibland vill få göra kan han få ett nej med hänvisning till att det skulle bli kaos på alla HVB-hem om det vore tillåtet.

– Men det är inte ett HVB-hem för mig. Det är mitt hus, min familj. Men de gör mig till ”en ensamkommande”. Jag behöver få vara Ali, en son i en familj.

Just denna vecka har Ali återvänt till sitt HVB-hem efter ett par veckor på drift. Han är annars oerhört skötsam, precis som i Iran där hans värsta förseelser bestod i att norpa mat från mammans grytor innan den var serverad. Men avvikelsen från HVB-hemmet har blivit ett slags skiljelinje.

– Vi blev osams och det har förändrat allt för mig. Jag ser HVB-hemmet mer som ett slags hotell nu. Tidigare hoppades jag att de vuxna där skulle dela min glädje och min sorg. Men de är personal, de arbetar sina timmar där. En del är bra men många vet inte hur man tar hand om en ung människa, de vet inte hur man hjälper.

Ali blir arg ibland, det är så obegripligt svårt att bli förstådd. Och han ser hur kamrater bemöts; alla genomgår ungefär samma svårigheter hos Migrationsverket.

– Och de ska undersöka oss för att se hur gamla vi är. Men min kropp är annorlunda än en svensk kropp. Jag hade arbetat i många år när jag kom hit. Svenskar som är lika gamla som jag har aldrig gjort annat än gått i skolan.

Ljuset i livet är mamman. Han har återfunnit henne med hjälp av en god vän som reste till Iran. Hon och de två yngre bröderna hindrades att fortsätta flykten, hon straffades och lämnades på gatan. Mamman har problem med hjärtat så en av bröderna försörjer familjen. Ali har en telefon så han kan tala med henne, och hans extraarbete är ett litet tillskott till mat och hyra i Iran. På avstånd utövar hon sitt moderliga inflytande och för hennes skull har han nu också slutat med boxning, som hon tycker är en olämplig sport.

Men de kan inte ses.

– Jag har haft permanent uppehållstillstånd i snart två år men de säger att jag inte får ta hit henne. Jag kan inte ens få ett främlingspass från Sverige så jag kan hälsa på henne. Jag förstår inte varför, säger Ali.

När han säger att det gör honom olycklig vill vuxna svenskar och ibland även kamrater från Afghanistan påminna honom om att han ska vara glad att mamman lever. Men runt omkring sig ser han varje dag familjer som handlar mat, fikar eller strosar på stan tillsammans.

– Jag är likadan som svenska ungdomar. Min mamma har gjort allt i sitt liv för mig och jag känner i hjärtat hur dåligt hon har det. Jag behöver få hjälpa henne. Allt jag vill nu är att få krama henne och känna hennes doft.

Ali är ett fingerat namn.